Studentens krigsskildring

I en veckas tid har jag suttit isolerad och läst. Det kallas tentaperiod, och det är en omänsklig process man som student måste genomgå. Jag visste att fredagen då jag skulle tryckas in med inte bara min klass utan en himla massa annat folk i en stor sal och svettas ikapp närmade sig, och bara tanken gjorde mig kall av skräck!

Omtenta också en erfarenhet

Men ofrånkomligt var dagen där alldeles för snabbt, och på bussen på vägen in satt jag och våndades medan jag panikläste mina anteckningar. Jag försökte samtidigt intala mig själv att ett underkänt inte är hela världen, att jag hade pluggat så mycket jag bara kunde, och att en omtenta minsann är en erfarenhet det också, men ändå satt ångesten som en klump i halsen.

Vi hade blivit tillsagda att befinna oss vid tentasalen lite innan nio eftersom dörrarna låstes då Jag var där kvart över åtta och det var resten av min klass också. Alla var på något vis påverkade av den kommande prövningen. Jag såg folk som satt tysta och inåtvända och rabblade oavbrutet för sig själva, det handlade om matte, juridik och kommunikation. Det var modeller och formler som bara behövde sitta kvar i huvudet i några timmar till och som därför upprepades tyst om och om igen.

Som ett krig

Det fanns också dem, som liksom jag, genom att övertyga sina medmänniskor om att tentan borde vara lätt, att vi ju kan det här och att vi oavsett inte kunde göra något åt situationen nu försökte lugna våra egna nerver. Höga, gälla skratt hördes, liksom hulkande snyftningar. Det låg en spänning i luften som med vånda och förväntan dallrade som om det var ett krig vi skulle rycka ut i och inte en tenta som skulle skrivas.

Väl inne i salen satte sig de över hundra nervösa studenterna vid varsin bänk, placerade kaffe, penna och kexchoklad framför sig. En pensionär som för dagen agerade tentavakt tog upp en mikrofon och började ge instruktioner av det hårda slaget; ytterkläderna ska hänga på krokarna vid sidorna, har ni inte med er legitimation kan ni lika gärna gå direkt, pratar ni är ni diskade, detsamma gäller om er mobil ringer! Folk började nervöst fumla med sina legitimationer, mobiltelefoner trippelkollades så att de verkligen var avstängda och det svaga mumlet förbyttes mot panikslagna minera. Så slog klockan nio och tentorna delades ut.

Den förlorade dottern

Efteråt möttes vi utanför salen, klassen som inte känt varandra i mer än några veckor, och kramades, grät ut och gratulerade varandra till en första avklarad tenta. Ruset jag kände, trots att jag inte visste om jag klarat det eller inte, var euforiskt. Och väl hemma kände jag mig som en dotter som återvänt från krigets prövningar. Jag gjorde det, jag överlevde tentan!