Ett lantisperspektiv

Det var i förskolan som min karriär som pendlare började. Min snälla mor följde mig de två kilometerna genom skogens som jag gick för att ta mig till skolskjutsen. När jag berättade för folk att jag gick genom skogen varje morgon brukade de oja sig över stackars lilla mig. Själv hade jag inte direkt ont av att gå, det hörde liksom till. När jag började på högstadiet i Svenljunga och senare gymnasiet i Borås brukade jag istället cykla fyra kilometer till Lockryds bussterminal, inte heller detta var speciellt jobbigt, men jag stötte ständigt på människor som tyckte synd om mig.

Boråssyndromet

Efter ett tag insåg jag att det fanns en sak dessa människor ofta hade gemensamt. De kom från stan, åtminstone ifrån någon tätort. När jag började i Borås stötte jag dessutom på ytterliggare en aspekt av detta fenomen. Det verkade nämligen som om vägen från Borås till Sexdrega var mycket längre än den från Sexdrega till Borås. Jag och de andra lantisarna i min klass döpte företeelsen till Borås-syndromet. Det var det som gjorde att jag utan problem kunde ta mig till skolan varje dag, men många av mina vänner i Borås inte kunde tänka sig att åka den ”långa vägen” till Sexdrega.

Nu när jag pluggar har jag blivit pendlare till Göteborg och jag har upptäckt att det där med Boråssyndromet är lite felaktigt, det är nämligen inte bara Boråsare som tycker att allt utanför 50-skyltarna är alldeles för långt bort. Det gäller även Göteborgare, och dessa tar det hela till och med ett steg längre.

Inte så stort som det verkar

Häromdagen frågade jag min klasskompis hur jag skulle ta mig till Hagakyrkan från Grönsakstorget, och hon började genast föreslå spårvagnar att hoppa på. När jag frågade om det inte möjligtvis var gångavstånd tittade hon på mig som om jag var smått dum i huvudet som ens kunde tänka en sådan befängd tanke och svarade att det var det nog inte, men hon hade i och för sig aldrig gått den biten. Jag tackade för hjälpen och gick och ställde mig vid närmsta hållplats, men när jag märkte att nästa spårvagn inte skulle gå på tio minuter tänkte jag att jag i alla fall kunde gå en hållplats. Jag klickade upp kartan på min mobil och märkte till min förvåning att det bara var en kilometer till mitt mål. En väg som gick snabbare att gå än tiden jag skulle få vänta på spårvagnen.

Jag har många gånger slagits av just det här, att Göteborg krymper om man börjar gå istället för att åka kollektivt. Men det klart, det beror ju på vad man har för perspektiv på tillvaron. I Göteborg bor man långt ifrån om det tar 20 minuter med spårvagnen. I Redslared bor man nära om man kan pendla på en och en halv timme.