Tror du på tomten?

Jag kan inte minnas att jag någon gång har trott på tomten. Jag skulle vilja hävda att det beror på att jag alltid har varit alldeles för intelligent för att gå på att en enda man skulle klara av att dela ut paket till alla världens barn under ett dygn. Men som treåring har man lätt en övertro på vuxna och jag hade säkert gått på myten om jultomten om det inte varit för att mina föräldrar aldrig gjorde någon hemlighet av att tomten var på låtsas.

Magiskt dallrande spänning

Ärligt talat vet jag inte om skillnaden hade varit så stor om jag hade trott på tomten. För det fanns en jultomte i min familj ändå. Han var en man med tovigt skägg och en gammal rock som luktade källare. En man som alltid lyckades komma när min farfar var i källaren och tittade till pannan som av någon anledning alltid tycktes krångla på julafton. En man som trots att han ibland hade lite problem med att läsa på paketen och hade en röst misstänkt lik min farfars spelade rollen som en glad och barnkär tomte så bra att jag ibland undrar om han inte nästan gick på det själv.

Jag och mina kusiner fattade ganska snabbt kopplingen mellan pannan och tomten och utvecklade en strategi, den gick ut på att vi så fort vi kom innanför dörren började hävda att vi frös. Våra föräldrar brukade stå ut med tjatet till efter maten ungefär. Sen gick farfar plötsligt ner i källaren, och stämning förbyttes till magiskt dallrande spänning.

Allt för barnen

Och trots att vi alla var helt på det klara med att det var min snälla farfar som gömde sig bakom skägget så blev vi lite blyga och pirriga, jag tror att det var traditionen som gjorde det. En gång om året hade min farfar skägg, och det innebar inte bara paket och god mat utan också att alla som jag tyckte om var samlade och hade ett gemensamt fokus på att göra oss barn lyckliga.

Tyvärr gick farfar bort alldeles för tidigt, och han tog med sig lite av julens pirriga glans när han försvann. Vi skapade nya traditioner och min pappa var tomte några år. Men det blev inte riktigt som förr. Ingen kunde riktigt axla farfars roll. Nu är jag vuxen, åtminstone rent juridiskt, och julen har kommit att betyda andra saker än vad den gjorde för mig när jag var liten. Det är fortfarande en av mina favorithögtider men det magiska skimret har avtagit lite.

Men någon gång när det återigen kommer in små barn i min familj så hoppas jag att någon, kanske min pappa, ska kunna ta över den rollen som min farfar hade på jul. För alla barn, oavsett om de tror på tomten eller inte, är värda att få uppleva lite magiskt skimrande spänd förväntan. Julen är ju trots allt barnens högtid.

Jag vill önska er alla, oavsett om du är ett ungt eller ett gammalt barn, en riktigt magiskt skimrande jul!