Vilse i Ulricehamn

Att vara sommarvikarie på STT bjuder på många oväntade men spännande situationer. Man kan fundera på hur redaktionen tänkte när de bestämde sig för att sätta en totalt lokalsinnesförvirrad Holsljungabo på att bevaka Ulricehamnsområdet under fyra veckor. Men jag klagar självklart inte. Det är jätteroligt att få upptäcka nya platser. För är det något jag gör om dagarna så är det att se mig omkring. Kanske lite mer än vad som är nödvändigt.

Som tidigare nämnt är jag född helt utan lokalsinne. Inte nog med att jag inte har en känsla för vilken riktning jag bör köra, inte förstår en kompass, inte kan tyda skyltar och inte minns några ortsnamn, jag är dessutom extremt dålig på att läsa kartor och framförallt kan jag inte lyssna på och ta till mig vägbeskrivningar.

Förra veckan skulle jag besöka Årås kvarn. Jag hade redan innan talat med Jan Holm som jag skulle träffa på plats, och han gav mig en kort vägbeskrivning. Men som vanligt kopplade min hjärna ur hörsel och koncentrationsförmåga så fort han började ge mig beskrivningen och jag tog inte till mig ett ord. Det är fruktansvärt frustrerande, men jag rår faktiskt inte för det. Jag tror att det beror på att jag vet att jag inte kommer att veta vilka några av de orter som nämns som landmärken är, och det är pinsamt att behöva erkänna. Jag tycker nämligen själv att man verkligen borde ha lite lokalkännedom vid 22 årsålder. Jag vill inte påstå att jag på något vis är ointresserad av bygden, men tyvärr håller min hjärna inte riktigt med mig där.

Som tur är har jag nu försett mig med såväl smartphone som GPS och därför har jag alla möjligheter i världen att hitta rätt. Eftersom jag saknar alla andra medel för att hitta måste jag alltså förlita mig till 110 procent på dessa apparater. Problemet är att datoriserade hjälpmedel tillverkade av en ingenjör i en storstad i USA inte riktigt har någon känsla för hur det fungerar ute på landsbygden i Västergötland. Till exempel var min GPS fabriksinställd på att undvika grusvägar, det ställde till med en hel del problem innan jag kom underfund om det. Är det något det finns gott om i våra trakter så är det ju just grusvägar.

Ändå kände jag mig säker på att jag skulle hitta rätt när jag ställde in koordinaten till Årås kvarn. Vad kunde gå fel? Allt kändes rätt till en början, men sen började GPS:en leda mig in på mindre och mindre vägar, och inte såg jag några skyltar heller trots att jag enligt min kära apparat skulle vara framme inom några minuter. Det var när jag svängde av på en ännu mindre grusväg och två svarta katter jagade varandra över vägen som jag började ana att det kanske inte riktigt stod rätt till. Helt plötsligt körde jag fram mot en gård, och vägen GPS:en tyckte att jag skulle fortsätta på gick över gårdsplanen, var liten, smal och krokig och hade en skylt med texten privat väg. Jag hade inte så stort val mer än att vända och med den monotona rösten som bad mig göra en u-sväng ringade i öronen köra tillbaka till den lite större grusvägen. Där blev jag stående, villrådig och med dålig täckning på mobilen.

Då kom han, räddaren i nöden. En man som körde förbi mig på en fyrhjuling måste ha uppfattat min förvirring, han backade tillbaka, och den här gången stålsatte jag mig för att lyssna ordentligt. Och tänka sig när mannen på bred västgötska förklarade vägen så tog jag in vartenda ord, och inom 10 minuter var jag framme vid Årås kvarn. Där mötte Jan Holm mig med orden; det var inga problem att hitta hit ser jag, men varför kommer du från fel håll, det finns ju inga skyltar från det hållet.