Genuint masstillverkad

Jag besökte det stora möbelvaruhuset med gul och blå logga i helgen. Själv är jag inte särskilt förtjust i just denna plats. Jag får faktiskt utslag bara av att tänka på att gå och titta på möbler bland skrikande ungar och bråkande par. Jag får dessutom en viss ångest av alla de käcka utställningarna av små mysiga rum som jag aldrig någonsin kommer kunna uppnå i inredningsväg, det blockerar på något vis mitt annars så välutvecklade shoppingsinne.

Vi skulle köpa säng, bara det känns jobbigt. Det är något utelämnande med att behöva lägga sig ner mitt i folkvimlet och bli ombedd att försöka slappna av och ligga som man gör när man sover. Hur ska jag veta hur jag ligger när jag sover? Jag sover ju då. I vilket fall som helst skulle sängen inköpas, och vår svenska varuhusstolthet var platsen där det skulle ske.

Jag tog ett djupt andetag innan jag gick in i butiken, stålsatte mig och förberedde mig på de värsta scenarierna innan jag tog klivet in genom den stora entrén. Jag såg redan framför mig hur min sambo skulle propsa på en stenhård säng med limegrön sänggavel glatt påhejad av någon alldeles för duktig säljare. Men jag hade tur, inte många verkade så sugna på att tillbringa fredagskvällen på Ikea och vi var i stort sett ensamma. I synnerhet på sängavdelningen verkade försäljningen gå segt. Inte mindre än sju säljare satt i sängarna och bara väntade på att få hjälpa oss. Efter bara fem minuter hade vi valt varsin skön säng och enats om en gemensam bäddmadrass. Tio minuter senare var även en sänggavel och två matchande sängbord valda och vi kunde lugnt äta kyckling med bearnaisesås i varuhusets inte så lyxiga, men väl effektiva restaurang.

Väl hemma återstod den största utmaningen. Monteringen. Den här gången var det dessutom extra viktigt att den fungerade eftersom planen var att sova i sängen redan samma natt. Redan när vi med gemensamma krafter försökte öppna kartongen till sängen insåg jag att en kollektiv montering nog inte var att prata om, och jag valde istället att fokusera på sängbordet.

Aldrig har jag känt mig så händig som när jag la ut alla delar i rätt ordning och började skruva enligt manualens beskrivning. Det finns fler än en poäng med att Ikeas möbler kommer i en miljon bitar. Dels tar de ingen som helst plats varken på deras lager eller i vår bil, men något som jag faktiskt tror är den huvudsakliga anledningen till varuhusets kända plockepinn-koncept är känslan av att göra det själv. Att med mina bara händer skruva ihop mina nya möbler.

Jag skruvade i skruvar och bankade i träpluggar, och sakta växte ett bord fram under mina händer. Visserligen gjorde jag fel ett antal gånger och några svordomar östes väl över den lilla hjälplösa möbeln, men vad gjorde väl det. Hade allt gått som på räls hade jag ju inte varit hälften så nöjd med resultatet. Det var verkligen med ren viljestyrka och i mitt anletes svett som det lilla bordet växte fram under mina händer. Visserligen blev det några skruvar kvar när jag ansåg mig färdig, och lite skevt var det ju, men det är ju det som är charmen när man gör någonting själv. Det blir inte helt perfekt, men å andra sidan ligger det mycket jobb och kärlek bakom en möbel som man har gjort själv, den är inte sådär vanlig och masstillverkat utan genuin och handgjord allt efter Ikeas manualer.