Kunglig för en dag!

Så var ännu en av Sveriges prinsessor gifta. Under pompa och ståt vigdes de lyckliga tu och hela Sverige försattes ännu en gång i bröllopsyra.

Själv missade jag bröllopet, men jag såg nyhetssändningarna på kvällen och dessutom en halvtimme av reprisen dagen efter. Det räckte för att jag skulle få tilldelat mig mer detaljer än jag någonsin kommer veta om mitt eget bröllop. Klänningen recenserades gång på gång av olika kläd- och etikettskunniga experter och tyckare. Den jämfördes med drottningens klänning, kronprinsessans klänning, och de klänningar som bars av prinsessorna av Danmark, Norge och England. Vigselakten analyserades, och gästernas klädsel, ursprung, kavaljerer, längd och skostorlek utreddes. Jag tror inte att det finns någon gång som det är så okej att bedöma någon annans utseende som under ett kungligt bröllop.

Det var ett himla hallå runt detta bröllop som planerats under många år. Jag har lyssnat på radio, läst tidningar och sett på TV och några saker återkom man till gång på gång till; Bröllopet var relativt litet och intimt, det hölls i den mindre slottskyrkan istället för storkyrkan, Prinsessan själv hade varit med och valt dekorationer, kläder, och själva bröllopets utformning, till skillnad från systerns bröllop var det många vänner bjudna, och bröllopsklänningen var mycket modern med en djup (?) ringning i ryggen, dessutom hade hon valt en privat tiara. Men det som det pratades allra mest om var kyssen! Hur Chris O' Neal valde att inför alla människor på slottsgården köra en riktig långtradare till allmänhetens jubel.

Denna kyss skulle jag nog inte ha missat även om jag verkligen velat. Bara under den halvtimme jag tittade på reprisen visades den fyra gånger. Jag satt där i soffan och funderade på varför. Varför blev just den så uppmärksammad? Trots att det faktiskt knappast kan kallas litet så var det så man ville framställa bröllopet. Att ha en svindyr brudklänning designad av Valentino, att ha Peter Jöback sjungandes i kyrkan, att efter vigseln mötas av tusentals väntande innanför kravallstaket, att ha en kortege som stänger av halva Stockholm och en gästlista där konungar och andra mycket betydelsefulla personer från hela världen är inbjuden räknas alltså som en liten tillställning i kungligheternas värld. Eller är det vi som vill framställa det så?

Vi anser att Prinsessan Madeleine är en prinsessa av folket, någon som inte har samma distans till oss. Och vad kyssen anbelangar så var den bara ytterliggare ett bevis på att man även om man heter Bernadotte eller O' Neal i efternamn kan visa en avslappnad attityd till äktenskapet. Vi vanliga Kindsbor kan inte komma upp i en prinsesstatus, men när kungligheterna ger indikationer på att vara mänskliga greppar vi hungrigt efter dem. För att för en gång skull känna att vi ”jag och Madde” minsann är på samma nivå.

Vi låter oss inbillas att bröllopet var en liten och intim tillställning för själva få känna oss kungliga, om så bara för en liten stund.