Bränn den förbannade bollen!

Nu skulle jag faktiskt vilja påstå att sommaren är här på riktigt. Jag har några bra bevis på det.

1. Jag har fått ett extremt jobbigt myggbett under(?) foten
2. Jag har bränt mig på axlarna
3. I skrivande stund borde jag egentligen vara ute och klippa gräset
4. Helt plötsligt ska jag behöva utöva en massa sporter helt ofrivilligt.
   

Den sista punkten är helt klart den smärtsammaste. På sommaren kan man aldrig riktigt vara säker på om en fest, eller lite strandhäng, eller lite grill också innebär ett parti kubb, en match volleyboll eller i värsta fall brännboll.

”Brännboll är så bra för att det är en så oseriös sport som bara är på lek” säger förespråkarna. Jag vill inte verka negativ, men det finns faktiskt knappast någon sport som kan vara så ångestframkallande som just brännboll. Jag ska försöka förklara för er som faktiskt tillhör den grupp av människor som anser att brännboll är den mest lekfulla sporten i världen vad det är som gör att jag får en ångestklump i magen varje gång jag ser ett slagträ.

Egentligen börjar det redan innan spelet satt igång, då lagen ska väljas. Att välja lag är aldrig kul oavsett hur det görs. Det finns en risk att bli vald sist, och indirekt vara den som ingen vill ha. Vissa försöker gå runt denna ångestdel och låter slumpen avgöra lagen, men då tycker jag synd om dem som får mig i sitt lag. Jag vill direkt tala om hur kass jag faktiskt är så att de inte får en chock när de väl ser mig på plan. När lagen är valda är det dags att få beskedet om man ska börja inne eller ute.

Att vara ute har en fördel: man kan ställa sig ganska långt bak till sidan, dit nästan ingen slår. Dock blir det pinsamt om någon råkar slå snett och långt, då måste man jaga den där lilla lilla bollen som av någon anledning blir alldeles halkig när jag ska lyfta upp den.

Att vara inne är värre, visserligen är slagtillfällena ganska få. Men då har man å andra sidan allas blickar riktade på sig och här ökar pulsen rejält. Man har två alternativ; det runda eller det platta. Enligt oskriven regel måste man börja med att försöka ta det runda trät. Dock vet jag av erfarenhet att brännboll gör människor kaxiga och onda, så redan när jag missar första gången kommer någon skrika, ta kärringträt! Det är förnedrande på så många olika sätt att jag inte ens tänker gå in på det. Börjar man däremot med att ta det platta, då har man blottat strupen, och trots att jag nervöst brukar ropa; ”jag tar kärringträt för att jag är stolt över att vara en kärring” är det fruktansvärt förödmjukande att efter tre försök ge upp och ställa sig vid första konan. Det finns även en effekt som jag allt för ofta varit med om. När jag går fram för att slå är det precis som om utelaget på en given signal av en okänd kraft sugs fram mot mig. De flyttar sig nästan obemärkt närmre för att de vet att om jag lyckas slå iväg bollen, då hamnar den knappt bakom brännplattan.

Idag, dagen då denna krönika publiceras ska jag på fest. Den festen inleds med en brännbollsmatch. Jag vet hur det blir. Jag kommer inte träffa en boll, men jag kommer vara den som skriker flest förnedrande saker till mina motspelare.

Brännboll, spelet som bara är på lek gör mig nämligen till en extremt osäker människa med dålig attityd.