där schlagern går in går vettet ur

Att hamna på en karaokebar i Malmö kan kännas ganska otippat, men att helt plötsligt finna sig själv stående på scenen i nämnda bar det är konstigare.

Är man åtta personer som, utan att förflytta sig allt för långt ska hitta ett ställe att slå sig ner på en fredagskväll i Malmö får man inte var kräsen. Det finns fler människor som har ungefär samma tanke och utrymmet begränsas något när man dessutom är ett så stort gäng. Det är då det kan hända att man hör tonerna av Det börjar verka kärlek bannemig från en bar, och känner att schlagerådran börjar bulta. Och sen utan att man knappt är medveten om det själv sitter man där på en karaokebar i Malmö. Kanske borde varningsklockor ringt vid åsynen av alla tomma bord och stolar, men ni vet hur ordspråket lyder: där schlagern går in, går vettet ur.

Till en början var det inte så farligt. Den ena schlagerdängan efter den andra betades av av personer med sämre sångröst än Carola men bättre än Håkan Hellström och var alltså helt klart lyssningsbara. Sen började det bli något värre. Det händer något med människor när de får en mikrofon i handen. Även de tystaste Svenssons får en glöd i ögonen som väcker en djupt dold dröm om popstjärnelivet. De inser liksom inte att det är så falskt att man vill bränna upp sina öron. Inte nog med att folk sjöng falskt de nöjde sig inte med ett framträdande, de gick upp igen...och igen. Vid vårt bord blev vi vid de allt falskare framträdandena helt plötsligt mycket kunniga musik- och sångvetare. Våra bedömningar av dessa uppenbart helt tondöva personerna fick Idoljuryn att framstå som kramgoa barnprogramledare. Efter ett tag händer det något med ett gäng som sitter och dömer andra människor på en karaokebar, övertalningsförsöken sätter igång.

Så stod jag där helt plötsligt på en karaokescen i Malmö bredvid en kille jag känt en eftermiddag och väntade på att textremsan till Abbas Does your mother know skulle börja rulla på skärmen. Kanske skulle det naturliga vara att jag insåg att jag nu var den personen som de andra skulle bedöma och döma. Att om jag gjorde bort mig skulle jag vara den knäppa bruden som trodde hon kunde sjunga. Men dessa aspekter fanns inte i min värld. Det var bara jag och mikrofonen som gällde. Helt plötsligt var jag inte Elin Larsson från Sexdrega utan Elin- internationellt hyllad popstjärna. Publiken som nog snarare var ute efter sittplatser och billig öl än halvdålig musik från karaokescenen var i min värld där bara för mig, och killen bredvid mig var helt klart stolt över att lilla han hade fått äran att stå på samma scen som en så stor stjärna som jag.

Efter ett bejublat (av våra vänner) och halvengagerat applåderat (från de andra gästerna) framträdande klev jag ur min bubbla. Men när jag ser tillbaka på kvällen i Malmö var det inget karaokehak, det var en stor arena och det var inte knappt ett trettiotal halvengagerade öldrickare i publiken utan 60 000 skrikande fans, och jag var den största stjärnan av dem alla.

Länge leve inlevelse och fantasi! Länge leve karaoke!

Bästa karaokelåten: Journeys Don't stop believing – Det spelar ingen roll hur illa den sjungs, bara introt får publiken att jubla

Sämsta karaokelåten: Whitney Hustons I will allways love you- Ingen kan waila som Whitney , nej inte ens du!