På fredag är det dags för Mogaskolans Volleybollnatta. 50 lag möts i en stor och mycket populär turnering där ungdomar från hela bygden träffas och gör upp om den prestigefyllda segern.
Jag som bollrädd sporthatare har lite svårt att se tjusningen i volleyboll. För det första är det livsfarligt, det måste de allra flesta hålla med om. Tolv sportfånar springer omkring på en minimal spelplan stirrandes stint uppåt. Risken för krockar och bollar i huvudet är överhängande. Att bollen dessutom är stenhård gör inte saken bättre.
Någon gång har jag tappert försökt mig på att spela denna sport, men både mina idrottslärare och lagkamrater kan nog intyga att det inte riktigt är en sport för mig. Ett exempel är det där med reglerna. I vanliga sporter får man ofta jubel om man lyckas fånga bollen. I volleyboll blir reaktionerna snarare raka motsatsen till jubel. Där står jag glädjestrålande med bollen i famnen och runt omkring mig hör jag ord som skulle vara mycket opassande att publicera här.
Men, jag måste ju ändå erkänna att jag inser att majoriteten av befolkningen verkar tycka att volleyboll är en ganska trevlig sport. Och jag kan känna av ett visst socialt utanförskap när folk pratar om sina härliga volleyminnen. Men jag vet att om jag ställer mig vid nätet så kan man ge sig sjutton på att jag både bryter fingrar och handleder innan jag tillslut fångar bollen till rungande burop.
Jag vill lära mig att tycka om volleyboll, och då är det tur att det faktiskt finns människor där ute i bygden som verkar ha förstått tjusningen med sporten. En av dessa sällsynta varelser är min goda vän Ylva Lidrot. Hon ska vara med i turneringen för sjätte året i rad, och när det pratas volleyboll så lyser hennes ögon. Hon påstår att volleyboll inte alls är tråkigt och farligt om man bara har rätt inställning. Som att jag skulle ha en dålig inställning?!
Hon berättar om känslan av att få till den där riktiga smashen som får motståndarlaget att mållöst följa bollen med blicken. För henne är volleybollnatta helig, ett tillfälle att träffa gamla vänner och få adrenalinkickar. Och dessutom påstår Ylva att sporten inte alls är farlig eftersom inget är på blodigt allvar. Hon säger att man måste våga lite och släppa loss för att ha riktigt kul.
Det är motvilligt men måste ändå erkännas, Ylva lyckades med sina fåniga klyschor på något märkligt sätt att få mig att vackla lite i mina åsikter om denna sport. Det där med att träffa folk och ha roligt är något som till och med jag skulle klara av. Vem vet en vacker dag kanske jag kommer våga mig upp på spelplanen, men tills dess hoppas jag att någon form av vadderad skyddsutrustning finns att tillgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar