För ungefär ett år sedan kom jag hem från skolan och slängde posten på bordet när jag såg att två bilder på en knubbig treåring med ljusa lockar låg halvt dolda under en tidning. Efter att utforskat bilderna närmare insåg jag att de föreställde mig. Mysteriet tätnade, varför skulle någon ta fram två bilder av mig som treåring och lägga dem på bordet? Det var då det slog mig. Det var mindre än en månad kvar till jag skulle ta studenten. Och vad är ett av studentens viktigaste inslag? Studentskylten! Med förfäran såg jag på bilderna igen, de var avskyvärda! Något sa mig att om jag inte tog till drastiska åtgärder så kunde någon av dessa högst osmickrande bilderna förstoras upp och visas för hela min skola. Så jag gömde bilderna längst in i min garderob.
Det där med studentskylten är mycket viktigare än vad många föräldrar vill inse. Den kommer vara en av de få konkreta saker man har kvar från sin stora dag. För att inte tala om bilden i fråga. Det är ett omdiskuterat ämne det där. Måste det vara en bild från de tidiga levnadsåren? Ska det vara en rolig eller strikt uppställd bild? Redan första året på gymnasiet hotade jag mina föräldrar med att inte komma på min egen studentmiddag om de tog en nakenbild till skylten.
Ibland känns det som att folk glömt studentskyltens verkliga funktion. Den finns för att visa vägen i folkmassan fram till släkten. Kanske är det lättare att förstå vikten av att välja en bra bild med det i åtanke. Tanken är inte att den nybakade studenten ska vilja springa in i skolan igen.
För mig var det en självklarhet att alla har en studentskylt när de springer ut. Tills jag pratade med en vän som berättade att han inte hade någon. Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad. Anledningen till att han inte hade någon skylt var helt enkelt för att det inte behövdes. Det var 24 elever som tog studenten på hans skola, och det var absolut inga problem att hitta sin släkt bland den lilla skara folk som tittade på utsprånget.
Min egen studentskylt var verkligen toppen. För det första var den hemmagjord. Ett förstorat foto i en tavelram som min händige far hade spikat en pinne på. Eller, ja pinne och pinne, snarare stör. Det var svårt att få med både mig och skylten på bild för att pinnen var så lång. Men syntes, det gjorde den och jag hittade snabbt mina föräldrar där de stod och viftade med en förstorad treåring på pinne. Det roligaste av allt var att färgen som pinnen var målad med inte riktigt hade torkat. Så inte nog med att jag hade champagne på klänningen och mascara under ögonen, dessutom var mina händer vitkladdiga av målarfärg.
Kanske är det så man ska se på studentskylten. Bilden är inte det viktigaste, så länge tanken är god så är till och med lite målarfärg på händerna ett minne för livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar