Målet är ingenting, vägen är allt. Så heter en av Robert Brobergs texter. Och visst har han väl rätt. Vad vore livet utan väntan? Ska man vara ännu mer klyschig kan man dra till med uttrycket; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Tanken på ett liv utan väntan kan verka lockande till en början, men tänk efter. Det är ändå energin vi får av att vänta på det goda som gör att vi orkar med den trista vardagen. Därför är det väldigt viktigt att ge sig själv något att längta till. Utan något att vänta på blir dagen allt för lång. Det behöver inte vara någon stor sak, kanske handlar det om att man har lovat sig själv en glass efter den där jobbiga matteläxan. Helt plötsligt är det mycket lättare att ta tag i det trista, för utan den skulle inte glassen vara hälften så god. Målet är belöningen för väntan.
Sen finns det ju väntan av det riktigt bra slaget. Som inför en fest eller en resa. Där planering och fantasi är mer än halva nöjet. Själv har jag en härlig resa till Hamburg med Svenljunga ungdomsorkester framför mig. Och jag som har varit med ett tag vet hur kul det brukar vara. Det bästa av allt med den sortens längtan är att kunna dela den med sina vänner. Det går inte en dag utan att någon pratar om den kommande resan. Planerar för, och hoppas på ännu en lyckad resa. Framförallt kommer många minnen från tidigare resor upp. Minnen som får en att skaka av skratt, eller fyllas av stolthet över vad man har utfört tillsammans.
Men sen då när man äntligen har uppnått det mål man har väntat på så länge? Försvinner den mysiga känslan då? Det är säkert många med mig som har varit på en jätterolig resa och kommer hem och känner sig lite tom. Speciellt efter en SUO-resa är det så. Efter många timmar i buss med roliga människor blir det både tyst och tråkigt att komma hem. Men ofta räcker det att duscha bort lukten av svett, buss och uniform och få sova igen den bristfälliga sömn som ofta råder på dessa resor (vem har tid att sova när man kan prata, skratta, spela och prata ännu mer) för att känslan av ett behagligt lugn infinner sig. Minnena tar över tomhetskänslan. För visst är väl något av det bästa att få återge sina händelser och visa bilder för dem som inte var med? Och sen träffa de som var med på resan och dra de interna skämten och skratta åt de roliga händelserna tillsammans. Det är fantastiskt det med. Så för att dra en annan klyscha. På minnena lever man länge.
Det verkar som att kombinationen är det bästa. För att kunna längta behövs ett mål och för att kunna minnas behövs något att komma ihåg.
Maj är en månad som går i längtans tecken. I skrivande stund sitter jag och väntar på en körövning med Likören, övning inför en konsert den 22 maj. Genom väggen från rummet bredvid hörs storbandsmusik. Det är Svenljunga Symphonic Band som finputsar på musiken till sin konsert med Roger Pontare. Det händer så mycket roligt nu. Och dessutom verkar det som att sommarvärmen äntligen har kommit. Antingen det handlar om något som händer nästa vecka eller om ett år så är det bästa man kan göra att längta. Jag längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar