Så var ännu en omgång av Eurovision Song Contest avklarad. Tävlingen som startade 1956 har bara vuxit genom åren. Då var det sju länder som tävlade, i år var det hela 43 länder som ställde upp i tävlingen. För oss gick det ju finfint i år. En tredjeplats i finalen och en förstaplats i kvalet. Så bra har det inte gått sedan vi vann. Jag kände på mig att Saades låt skulle gå bra, och jag ska strax tala om varför.
Det är inte bara den gemensamma sångglädjen som är speciellt för tävlingen. Nä, har ni tänkt på att hela 43 länder faktiskt lyckas komma överens utan konflikter stora nog att ta till vapen för? Annars är väl vår värld mest känd för att inte kunna komma överens om något, och ta till våld så fort möjligheten ges.
Det är som att sångtävlingen är en helig frizon där folk kan andas ut. Trots ländernas skilda traditioner, politiska och religiösa åsikter fungerar samarbetet till synes utmärkt. Det handlar inte om politiska beslut, det handlar om glädje skapad gemensam.
Men självklart ställer jag mig frågan varför? Varför fungerar ett samarbete så bra i just Eurovision song contest? Det är trots allt en tävling med hela Europas ögon på sig. Pressen är stor, och någonstans borde väl skissmer uppstå? Självklart tror jag mig även ha svaret på den här frågan. Vi återkommer till ett ämne jag har nosat på förut, nämligen fördomar! Det är fördomarna som gör tävlingen till Europas frizon.
Låt mig precisera mig. Varför börjar länder kriga mot varandra? Jo, för att länderna tycker att det andra landet är fel. Har fel åsikter, ser fel ut, har konstiga traditioner. Ibland känns det som att konflikter skulle undvikas om alla länder var helt lika. Samma värderingar och samma religion, samma traditioner och samma politik. Tråkigt tycker jag och många med mig. I Eurovision Song Contest gäller raka motsatsen.
Hela tävlingen går ut på att länderna ska besanna de fördomar som finns mot dem. Ingen förväntar sig att England och Serbien ska låta likadant eller ens ha liknande kläder på sig. Tänk vad tråkigt det hade blivit då. Vi sitter ju där bänkade framför Europas största sångtävling för att se vad de olika länderna har för egenheter just i år.
Ta årets tävling. Vi skickade Saade, en söt skånsk kille, som ser lite sådär lagom oskuldsfull ut, till och med när han krossar glas. Och vad sjunger han? I will be popular. Precis som den svenska jantelagen säger är vi precis lagom kaxiga. Han hade kunnat sjunga I am popular, för det är han uppenbarligen. Men han vill inte få någon annan att känna sig underlägsen, så gör man inte i Sverige. Det gick bra i år för att vi levde upp till de förväntningar som finns på oss. Sverige är inga operasångerskor eller kaxiga popgrupper . Vi är schlager med tonartshöjningar och lite för söta killar.
Norge vann skrällande för några år sedan med en kille som hoppade om kring och spelade fiol. Typiskt norrmännen att blanda in folkmusik, eller hur? England skickar alltid söta popgrupper, och grekerna brukar vara vitklädda och sjunga powerbalader. Så ska det vara i Eurovsion.
I år vann Azerbajdzjan. De har bara varit med i eurovision song contest sedan 2008 och har alltså inte lyckats få den där fördomsstämpeln på sig. Värdiga vinnare som vi nog kommer få se en hel del mäktiga powerbalader från även längre fram.
Eurovision song contest har alltså fattat det som ingen politiker i hela världen har förstått. Vi har roligast ihop om vi får vara precis som vi är, och framförallt låter alla vara med och leka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar