Det stora avstampet (v.14 2011)

15 april, konstiga ryckningar i ögonlocket. 15 april, handsvett och lätt darrande händer. 15 april, klump i magen. 15 april, extremt kissnödig.

Nej, jag ska inte, även om det kanske verkar så, prova på något förbjudet preparat den 15 april. Jag fyller inte år, det är inte påsk än och julen kommer inte tidigt i år. Ändå är 15 april nog ett av årets mest betydelsefulla datum för mig. 15 april är ett datum som för många innebär en STOR förändring.

Vad är det då som gör att 15 april får mig att känna mig extremt illa till mods och väldigt förväntansfull på en och samma gång? Hur kan ett enda datum påverka mig på det här sättet? Många av de läsare som jag förhoppningsvis har vet vad jag pratar om, och genomgår antagligen just i denna stund precis samma ångestfyllda förväntan som jag.

15 april är nämligen sista dagen att ansöka till högskolan. (Oh nu fick jag en väldigt kortvarig panikångestattack igen). Jag vet inte vad det är som gör att det här med att börja på högskola känns så oerhört spännande och stort. Men jag tror att det är avstampet. Det är så jag brukar tänka på den 15 april, det är datumet för avstampet. Det STORA avstampet.

Inte nog med att jag ska välja vilket program i vilken skola i vilken stad jag vill gå. Jag måste antagligen flytta hemifrån också, och bara det är ett väldigt stort steg. Mycket kommer förändras helt enkelt. Och då är det inte konstigt att nervositeten infinner sig.

Tidigare har jag behövt göra ungefär ett aktivt avgörande framtidsval, och det var valet till gymnasiet. Det kändes stort då, och jag hade ångest inför det valet också, men då visste jag att jag skulle vilja läsa vidare sen. Så gymnasiet var på något sätt en förberedelse för högskolan. Högskolan däremot, det är en förberedelse för arbetslivet och framförallt för livet.

Livet ska kännas roligt har jag hört, och eftersom man tillbringar ungefär 80% av livet med att arbeta så tror jag att ett roligt arbete är A och O för ett lyckat liv. Jag tror nämligen att det är bättre att ha roligt med lite lön än att ha tråkigt med mycket lön. Även om jag självklart satsar på att bli både rik och glad.

Det är alltså förklaringen till varför jag sitter här och våndas. Jag insåg precis att jag i skrivande stund har mindre än två veckor på mig att bestämma hur mitt förhoppningsvis långa liv ska se ut. Eller är det så? Är verkligen högskolan den sista vägkorsningen i livet?

Jag tror och hoppas inte att det är så. För jag vet att livet ibland tar svängar man inte hade räknat med och då är det bara att välja om man vill följa med eller ta en annan väg. Så länge man inte vänder utan alltid blickar framåt så tror jag inte att det finns några felval. Känner jag efter ett år att jag har valt fel utbildning så ska jag inte se det som ett misslyckande. Istället för ett felval så var det ett nytt steg mot ett av livets många avstamp.