Du är helt ensam ute i skogen, det börjar mörkna, mobilbatteriet håller på att ta slut, bensinlampan lyser smärtsamt starkt, och det enda ljudet som hörs är en extremt välartikulerad och genomträngande röst som med en otroligt irriterande, nästan hånfull ton säger; ”Om möjligt gör en U-sväng”.
Det här är mitt mardrömsscenario, och det värsta är att jag skulle kunna befinna mig i det när som helst. Allt är mitt lokalsinnes, eller ja, brist på lokalsinnes fel. 99 gånger av 100 kör, går eller cyklar jag fel. Mina föräldrar börjar bli ganska trötta på att jag ringer och säger att jag har kört fel igen. Så i julklapp fick jag en alldeles egen GPS. Och visst är det fint att ha en snäll tant med extremt bra lokalsinne instängd i en liten datorskärm på vindrutan. Synd bara att hon inte har en aning om vart jag bor. Jag kommer körande på grusvägen som jag har åkt på så många gånger att jag skulle kunna köra i sömnen. När jag kommer till sista korsningen innan mitt hem säger den snälla lilla tanten att jag ska svänga till höger och inte till vänster som är den rätta och enda vägen hem. Hur reagerar jag då? Inte genom att strunta i tanten som uppenbarligen har tappat allt vad lokalsinne heter. Nä, jag stannar bilen och börjar fundera på om det kan vara så illa att jag har glömt bort hur man kör de sista två kilometerna hem.
Men, jag kan ändå inte låta bli att med skräck tänka på vad som kunde hänt om min förvirrade GPS hade lett mig fel någonstans där jag inte har en aning om vart jag ska. Då är det inte svårt att sätta sig in i det inledande mardrömsscenariot.
Varför skriver jag om det här då? Jo, för att jag råkar veta att många lider i det tysta. Det finns oändligt många fler som jag där ute. Jag har en far som om möjligt är ännu värre än vad jag är. Och anledningen till att de flesta inte gärna skyltar med sitt handikapp är att det är så otroligt tacksamt att driva med någon med dåligt lokalsinne. Jag menar, vem drar inte på smilbanden när man hör den där historien om han som körde av från en stor väg för att ta en fika och inte kom ihåg vilket håll han kom ifrån när han skulle köra ut igen (japp, det var min pappa).
När jag fick mitt körkort bestämde jag mig därför för att aldrig mer hymla med mitt dåliga lokalsinne. Nu för tiden förvarnar jag alltid människor innan de kliver in i min bil. Oftast skrattar de bara, men de sätter ganska snabbt skrattet i halsen när de märker att jag kör åt helt fel håll när jag ska mellan Tranemo och Svenljunga.
Men det finns faktiskt en positiv aspekt med att ha dåligt lokalsinne. Under tre fantastiska månader praktiserade jag på en väldigt bra lokaltidning. Jag fick då och då uppdrag om att åka ut och intervjua härliga människor i bygden och obygden. Många kan nog tänka att det är ganska nervöst för en 19-årig tjej att på ett proffsigt sätt ställa intelligenta frågor och vinna människors förtroende. Men jag hann liksom aldrig med att bli nervös för det eftersom jag hade fullt upp med att bekymra mig om hur sjutton jag skulle hitta till mitt intervjuoffer.
Likadant var det när jag skulle börja gymnasiet. Många var nervösa för att de inte skulle få några vänner eller att lärarna skulle var elaka. Men inte jag. Jag skulle vara glad om jag blev utan vänner och fick elaka lärare, för det innebar i alla fall att jag hade hittat från bussen till skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar