Tjuvar av vår tid

När jag var liten hade min mamma en liten röd bok som hon ofta skrev i. Nej, det var inte en sådan bok som Emil i Lönnebergas mamma hade för att skriva upp alla hans hyss i. Det var en telefonbok. I telefonboken skrev hon upp alla sina bekantas namn adress och nummer. Idag är det inte många som använder en telefonbok, åtminstone inte personer i min generation. Vi har nämligen fått en underlättad vardag genom vår telefonbok i mobilen. Den nya tekniken har förenklat mycket för oss, och har framförallt gjort att vi har fått tid över. Nu behöver vi inte ringa samtal som drar ut på tiden för att säga en sak, det räcker med att skicka ett sms. Och vill vi veta vägen så finns GPS, eller kartor i mobilen. Där har vi dessutom facebook, ännu en av de saker som underlättar och snabbar på vår vardag. Om man ska anordna en fest behövs inte längre några inbjudningskort eller långa telefonsamtal. Istället skapar man ett evenemang och bjuder in personer till det. Den nya tekniken ger oss alltså mer tid, hjälper oss på vägen och underlättar vår vardag i största allmänhet.

Eller?

Min mamma hade alla sina nummer i en bok, skulle hon skriva in ett nytt nummer öppnade hon boken och grabbade en penna. Att lägga in ett nytt nummer i en smartphone kräver både tid och tålamod. Du måste låsa upp mobilen, öppna kontaktprogrammet, hoppas att mobilen inte hänger sig, trycka på lägg till ny kontakt, skriva in numret och namnet. Har du sedan en mobil som ska länka kontakten med ditt mailprogram och facebook så tar det ännu längre tid.

Samma sak gäller GPS, och internetkartorna som ska hjälpa oss att hitta. En vän berättade att hon blev väldigt försenad till en fest efter att kört vilse ett antal gånger. Hon blev näst intill galen eftersom mobilens internetanslutning krånglade och hon inte kunde hitta adressen på internetkartor och GPS;en. Efter säkert 20 minuters desperata återuppkopplingsförsök vevade hon tillslut ned rutan och frågade en förbipasserande om vägen. Han gav henne en vägbeskrivning och inom fem minuter var hon på plats på festen.

En annan sak som jag tycker tar onödigt lång tid är att starta tv:n. Det räcker knappast att trycka på en knapp. Nej boxar, datorer, och förstärkare ska på och då gärna med hjälp av ungefär fjorton fjärrkontroller. Ska man sedan se på DVD är det femtielva menyer som ska gås igenom för att få rätt tal, text och kapitel. Tacka vet jag videofilmer som hade rätt språk från början och alltid började där man slutade senast. Och visst skulle ett snabbt telefonsamtal många gånger både vara snabbare och mindre stressande än att vänta på ett sms eller ett mail?

Kanske är vi alla bara är offer för bra marknadsföring och den nya teknikens behag? Det kanske var bättre förr? Nja, det vill jag väl inte påstå, men kanske ska man tänka efter innan man klagar på tidsbristen ibland. Vi ska inte underskatta muntlig kommunikation eller en papperslapp och en penna. Det må vara roligt och spännande med ny teknik, men tidsgynnande, det är det sällan!

Glöm inte detaljerna

Ni vet sådana där lite skräckinjagande coola killar? De som går med armarna lite ut från kroppen för att se större ut, och gärna klär sig i bylsiga kläder, och när de pratar med sina lika coola vänner så är det inte med vanlig samtalston utan snarare med något slags brölande läten. Jag såg två sådana när jag var i Göteborg, de var inte svåra att upptäcka för folk skingrade sig när de kom. De hade båda väldigt dålig hållning och gick och skröt om någonting för varandra medan de drack ur varsin flaska med festis. Just festisen kändes lite malplacerad i killarnas stora händer, men det som verkligen fick mig att haja till var när den ene killen gång på gång spretade med lillfingret när han lyfte flaskan till munnen. Han såg ut som en fin gammal dam som drack te ur finkopparna. Det passade så dåligt in i hans image, och det fick mig att fundera över hur mycket detaljer en människa måste tänka på när vi ska upprätthålla fasader.

Jag säger inte att alla gör det, men jag skulle ändå tro att de allra flesta spelar en roll i vardagslivet. Beroende på vilken situation man befinner sig i så försöker vi mer eller mindre vara någon annan. Hemma är vi den där mjukisbyxbärande slashasen men på jobbet eller i skolan har vi alltid en viss fasad att upprätthålla. Ibland väljer vi själva i vilket fack vi vill vara, men det finns vissa förutbestämda. Nu i skolstartstider är dessa extra tydliga. I skolan verkar det som om det måste finnas en person som är plugghästen, en klassens clown, en som är tyst men trevliga, en gapig, en som skolkar, en modemedveten, och så vidare. Har man väl blivit inplacerad är det svårt att byta fack. Att byta fack är som att gå mot rött, det kan gå bra men du riskerar alltid att reta upp någon eller i värsta fall bli överkörd. Att röra om i den outtalade ordning som finns i en skolklass görs inte ostraffat.

Så har man fått stämpeln som den coola killen kan man inte bara börja samla på bokmärken, även om det egentligen är det den coola killen vill göra så passar det för dåligt ihop med den uppbyggda imagen han har. Många ser en skolstart som en nystart, kanske ska man gå med folk som man aldrig har träffat förut och då har man chansen att lämna den gamla rollen bakom sig. Och visst går det att ändra på sig själv med ren vilja men bara till en viss gräns. Det kommer alltid lysa igenom en liten kärna av det gamla jaget. Så för att bygga den nya rollen gäller det att ha koll på alla detaljer, beteendet måste fungera ihop med kläderna, och kläderna måste fungera ihop med intressena.

Vart vill jag komma med det här egentligen? Ja det kan vara svårt att förstå även för mig, men jag tror att min slutsats är rätt enkel. Att spela en roll är svårt, därför är det bättre att vara sig själv redan från första början. Då slipper man bli avslöjad som en rollspelar senare. Vad den coola killarna med det spretande lillfingret beträffar tror jag att jag vet vad han egentligen ville vara, en ballerina!

Alltid ska någon pekas ut

Jag har vuxit upp skyddat, väldigt skyddat. Det är inte så att mina föräldrar har försökt dölja världen utanför. Tvärt om jag har fått mycket information om både nyheter och historia, men som ett barn boendes långt ute på landet utanför Sexdrega i ett rött torp med både mamma och pappa, säng och mat är det svårt att ta in att det faktiskt finns människor som aldrig får äta sig mätta, barn som dör i lunginflammation och naturkatastrofer kraftiga nog att slå ut ett helt land.

På senare tiden har ondskan slagit mig som ett knytnävsslag i ansiktet. Jag vet inte om det beror på att jag är äldre, lyssnar mer på nyheter, eller om världen faktiskt blir en ondare och ondare plats att leva i. För elva år sedan fick jag lära mig ordet terrorist. Då, den dagen, den 11 september 2001 hade jag satt mig framför tv:n för att kolla på VoxPop, ett musikprogram för ungdomar. Jag var 10 år och istället för programmet sändes ett extra nyhetsprogram på grund av terrorattentatet i USA. Jag blev besviken och stängde av tv:n. Det var inte förrän jag såg min mammas min när hon fick reda på det skedda som jag insåg kanske inte hela, men i alla fall en del av allvaret. Världen var förändrad.

Nu finns terrorismen nära. Det har blivit lättare att ta på. Jag rycker inte på axlarna åt ett självmordsattentat i Syrien som har dödat kvinnor och barn, men jag har svårt att ta in det. Men när ondskan kommer så nära som till Drottninggatan, Stockholm, Sverige eller Oslo, Utöya, Norge då kan man inte blunda för den hur mycket man än vill.

De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på radion. I Norge har man gett Anders Bering Breivik sitt straff, men diskussionen pågår också om vad som gick fel när han, massmördaren, terroristen förändrade ett land. Sen den 22a juli 2011 har jag inte hört en enda rolig norgehistoria och jag tror inte att det är en slump. Glada isolerade Skandinavien har förstått allvaret.

Men något som bekymrar mig är att nu, drygt ett år efter katastrofen på Utöya då många unga glada människor fick sätta livet till helt i onödan tar byråkratin över. Vad gick fel på Utöya? Varför åkte polisen till fel ö? Hur kunde Breivik köra in med en bil med en bomb i på regeringskvarterets område? På tidningarnas förstasidor står det att norska polisens allvarliga brister ledde till en tragedi. Händelser granskas och en eller flera syndabockar ska utses. Regeringen ställer sig frågan hur något sådan kunde ske, de hade ju förberett sig på liknande situationer.

Jag frågar mig hur en människa någonsin ska kunna förbereda sig på något sådant. Vi kan ha alla säkerhetsåtgärder och utbildningar som finns, det kommer ändå alltid vara någonting som brister vid ett sådant extremt fall som den 22 Juli. Jag tror att det faktum att Breivik lamslog Norge bara visar på att ondskan inte bor hos alla. Det är svårt att begripa, förbereda sig på och agera mot en ondska så ofattbar.

Jag såg en engelsk dokumentär om Utöyakatastorfen, där berättades det att flera av ungdomsledarna på ön åkte ifrån ön med en halvtom båt så fort de förstod vad som höll på att hända. Dessa människor kommer alltid leva med vetskapen om att de kanske skulle kunnat rädda någon mer om de agerat annorlunda. Men de förstod inte allvaret, kunde inte ta in det som skedde, och det enda som rörde sig i deras huvuden var att de inte ville dö. De var inte onda, de förstod bara inte att en ondska av det slaget kunde existera. Goda människor kan inte, vill inte och ska inte förstå ondska!

En äkta kväll

Jag virvlade fortare och fortare runt på dansgolvet, snurrad iväg av min buggpartner. Precis när jag snurrar som fortast får jag en skymt av min mormor som står och ler åt mig i dörröppningen till dansbanan. Jag saktar ner och mormor försvinner, men det gör inget för bilden gör mig lycklig i hela kroppen. Med ett leende tackar jag ja till ännu en bugg trots att jag har andan i halsen och svetten lackar.

Jag befinner mig på en dansbanan i Holsljunga och jag har tillbringat största delen av kvällen på dansgolvet dansandes och skrattandes, precis som mina föräldrar gjorde när de var unga och jag befinner mig på en plats som jag vet att mina morföräldrar har besökt många gånger. Hemma i trägården utanför Sexdrega står det till och med ett hundhus byggt av brädor från den gamla dansbanan i Holsljunga, brädor som min morfar tog till vara på när den revs.

Nu för tiden hör inte en dans på en dansbana en lördagskväll till vanligheterna, åtminstone inte i min generation. Vi ägnar oss åt den modernare varianten som innefattar ett svettigt dansgolv, en DJ som spelar lite för hög musik och 200 personer som gör allt för att se sexiga ut när de ensamma dansar stående på samma ställe hela kvällen. Det hela avslutas med den obligatoriska kebabrullen. Och det skiljer sig en hel del från det jag gör just den här lördagen på festen efter Holsljungamarschen. Min farmor har ibland frågat mig om jag har varit ute och dansat, och någon gång vet jag att hon undrade om det var många som bjöd upp mig. Jag har försökt förklara att det inte riktigt går till så längre, om vi dansar gör vi det själva. På så sätt har vi både utplånat den ångest som jag har förstått att ordet panelhöna kunde framkalla men tyvärr håller vi också på att utplåna den glädje som en härlig dans tillsammans framkallar.

Jag vet att min farmor aldrig kommer förstå glädjen i att skaka rumpan på en trång nattklubb, men hon kan i alla fall glädja sig åt att hennes barnbarn och många i hennes generation trots deras ringa ålder fortfarande vet hur man får igång ett dansbanegolv i Holsljunga. Ett golv som har bjudit på dans i nästan 60 år. Trots att det sällan erkänns uppskattar vi gamla schlager- och dansbandsdängor från ett äkta liveband på en scen. I mångas öron, inte minst min egen generations kanske jag låter både bonnig och lillgammal när jag förklarar min kärlek till något så gammalmodigt som en dansbana, men ordet äkta genomsyrade min kväll. Äkta musik, äkta dans och äkta glädje. Kebabrulle i all ära men efter en rejäl bugg var det enda jag önskade mig en varmkorv med bröd och det kunde jag få av de trevliga människorna som sålde äkta nattamat med äkta entusiasm.

När jag lämnade dansbanan och tittade bakåt och såg alla lampor, hörde skratten och musiken reste jag tillbaka 50 år i tiden. Min mormor är tyvärr inte i livet längre, men jag kan slå mig i backen på att det jag såg när jag virvlade runt på dansgolvet var en reflektion av den himmel där min mormor och morfar satt och gladde sig åt att den yngsta generationen har lika roligt som de en gång i tiden hade. För oavsett hur gammal man är eller vilket decennium man är född har vi alla en sak gemensamt, äkta glädje upplevs tillsammans.

Världsvanhet och sockar i sandalerna

Under min semester var jag på Irland. Ett land med ölreklam, härlig musik och väldigt trevliga människor.

Jag åkte till den lilla ön tillsammans med min familj. Jag skulle vilja påstå att vi representerade olika grader av turistighet med min pappa i toppen. Man skulle kunna beskriva hans turistgrad med en mening ; sockar i sandalerna! Han är den där mannen som går omkring med en kamera runt halsen, en karta i handen och en guidebok i ryggsäcken. Han pratar med alla som vill höra på och går på alla historiska museum som går att hitta. Min pojkvän Mattias är intresserad av historia, och visst införskaffade han redan andra dagen en keps med ett tryck av ett väldigt känt irländskt ölmärke, så turist det såg nog en riktig irländare att han var. Men inte i närheten av pappas nivå. Mamma gillar att gå så oavsett om vi var på landet eller i huvudstaden var skorna fotriktiga och byxorna i en sportig trekvartslängd. Detta var inte på något vis till en nackdel men visst syntes det att hon var turist. Jag däremot, jag var inte ett dugg turistig. Oh nej! Jag gick på museum blott för att odla mitt kulturintresse och skulle aldrig nedlåta mig till att köpa någon souvenir även om jag gärna tittade på dem.. Länge!

Den andra kvällen gick vi, familjen turist, på en pub som vi hade blivit rekommenderade eftersom det var en genuin inhemsk pub där Irländarna själv drack sin mörka öl. Puben var fantastiskt och jag kände att jag smälte in när jag stegade fram till bardisken. Medan jag väntade på min tur vände sig en medelålders man sig till mig och frågade på bred irländska; where are you from love? Jag hade inte yttrat ett ord, men i hans ögon pryddes förmodligen mitt ansikte av en tatuering där det stod skrivet "tourist ". I vanliga fall hade jag nog inte ens dristat mig till att se på en äldre man i en bar som dessutom kallade mig för love, "älskling". Men var det något jag hade lärt mig under de få dagarna jag hade varit på Irland var det som sagt att folket var trevliga, så jag tänkte att det bästa att göra var att ta reda på hur en riktig Irländare var och sedan tillbringa resten av tiden på Irland med att tillämpa mina kunskaper och bli accepterad som den världsvana person jag egentligen var.

Det jag efter lite luskande fick reda på var att irländare var trevliga, gärna pratade med främlingar och dessutom hade jag lagt märke till att de till synes coolaste irländarna klädde sig i lösa kläder i dova färger. Den näst sista dagen tillämpade jag mina efterforskningar och klädde mig i en mörk långklänning och ett trevligt leende. Ingenting kunde avslöja min svenska identitet, jag hade ju till och med fräknar! Allt gick väldigt bra fram till eftermiddagen då jag äntrade en pub. Framme vid bardisken satt en man och han var full. Kanske var det också därför han inte såg turiststämpeln i pannan på mig. Han frågade inte ens vart jag var ifrån utan började med att fråga hur läget var, jag blev smickrad och tänkte att; yes jag klarar det här, jag är världsvan! Sedan frågade mannen om jag hade varit på begravning och syftade på min noga utvalda långklänning.. Det var inte riktigt vad jag hade hoppats på och min ursäkt att det berodde på att jag var från Sverige kraschade hela min idé om att inte erkänna min identitet. Att mannen svarade att han hade varit där, i huvudstaden London gjorde inte saken bättre. Jag ursäktade mig, gick tillbaka till min familj. Tittade på Mattias keps, mammas sportbyxor och pappas sockar i sandalerna och funderade på vem jag försökte lura. De hade brett ut en karta över bordet och pratade entusiastiskt om vad som skulle bli nästa mål på resan. Då insåg jag att jag hellre är en nyfiken uppenbar turist än någon som tror att London är Sveriges huvudstad..

Min pappa är, förutom ärketurist, en väldigt kunnig person. Kanske går hans intellekt hand i hand med sockarna i sandalerna, inte vet jag, men jag vet att det inte spelar någon roll vad man har på sig så länge man vågar visa sin riktiga identitet!

Aldrig nöjd!

Första krönikan efter en lång och härlig semester. På tangentbordet syns det just nu väldigt tydligt vilka bokstäver jag använder mest, de andra är fortfarande täckta av ett lager damm. Det borde inte vara svårt att komma på något att skriva om när man har haft tre veckor på sig att fundera. Men samtidigt är det ju något som händer under semestern. Efter ungefär en veckas ledighet är det som om hjärnan anser att om kroppen ska ha semester ska minsann den ha det också. Den går på halvfart, och låter sig bara användas under högljuda protester.

Men egentligen är det väl tur att hjärnan gör så, för av någon anledning verkar den dessutom radera alla minnen av det som har varit tungt och jobbigt på skolan eller jobbet innan semestern. Helt plötsligt hör man folk säga att det ska bli riktigt skönt att återgå till vardagen igen, komma in i de gamla rutinerna och slippa komma på saker att hitta på under dagarna.

Jag börjar själv känna en viss längtan efter att få sätta mig i skolbänken igen. Det märker jag tydligast på att jag kan bli stående framför hyllan med kollegieblock, pennor och pärmar i affären och drömma om en organiserad höst. Jag får mail från de stora klädkedjorna om höstmodets varma tröjor och dova färger. Helt plötsligt känns det mer lockande att ta på sig en varm halsduk än en skir vit klänning trots att det är först nu vädret faktiskt tillåter en outfit av det senare slaget.

Jag skulle bara vilja göra alla uppmärksamma på att alla dessa drömmar om vardagens mysiga rutiner med fluffiga halsdukar och rutade kollegieblock bara är en illusion. Något vår hjärna har byggt upp åt oss för att den fortfarande är för lat för att orka ta fram alla jobbiga känslor och minnen från i våras.

Jag låter lite småbitter nu, det är jag medveten om. Det skulle kunna ha något att göra med att när jag skriver det här är min sista semesterdag. Jag börjar jobba på måndag, sedan är det ungefär en månad kvar tills jag börjar skolan. Då kommer samma visa upprepas igen. På jobbet kommer jag längta till skolan som ger variation och nya spännande intryck, och väl i skolan kommer jag längta till jobbet där jag slipper hemarbete och allt flängande fram och tillbaka. Hjärnan jobbar inte på halvfart, den jobbar snarare på helfart men med att se till att vi aldrig är riktigt nöjda.

Här skulle jag kunna skriva om att det är på grund av alla valmöjligheter som vi aldrig blir riktigt nöjda, men jag lovar att hade jag bara haft ett val så hade jag inte varit det minsta nöjd med det heller. Samtidigt tror jag att det är det där aldrig-nöjd-tänket som får oss att utvecklas och hitta nya roliga vägar att gå. Om man var helt nöjd med sitt jobb skulle man ju aldrig gå på semester och då skulle man inte få känna den där känslan av att längta efter något.

Jag går till jobbet på måndag. Jag kanske kommer klaga på att semestern är slut, men samtidigt så lovar jag att vad min hjärna än säger ska jag njuta av att äntligen återgå till vardagen och komma in i de gamla rutinerna igen!

Sådan hund, sådan herre

Det kom in två damer på jobbet. Jag kikade på dem och tänkte att i alla fall den ena såg väldigt mycket ut som om hon skulle kunna jobba på Arbetsförmedlingen. En stund senare fick jag reda på att de två damerna som hade varit på besök kom från Arbetsförmedlingen.

Jag bara undrar hur jag ska kunna vara fördomsfri när man i princip kan läsa i pannan på folk vad de är för typ av människa. Jag vet inte ens vad det var i kvinnans utseende eller beteende som gjorde att jag tyckte att hon såg så arbetsförmedlisk ut. Jag pratade inte ens med henne, och ändå prickade jag så rätt. Det där med fördomar är verkligen intressant. Vi förkastar dem, men ändå händer det väldigt ofta att man prickar rätt på hur en person är bara genom att titta på den.

Nu när jag jobbar lyssnar jag på radion dagarna i ända och ett program som stöttar min tes heter Fördomsprofilen. Där får lyssnare ringa in till en panel som ställer frågor om ett visst ämne, till exempel musiksmak, humorsmak, eller vad de har för slags hund. Och skrämmande ofta prickar panelen rätt på ålder, relationsstatus, arbete och bostadstyp bara utifrån den informationen.

Det där med att hunden skulle kunna tala om vad du är för typ av person är något jag är totalt övertygad om. Som dotter till en hunduppfödare har jag träffat alla hundtyperna. Inte minst på hundutställningar eller hundkurser finns de, världens mest förutsägbara individer- hundmänniskorna.

Där finns de käcka, sprudlande collieägarna som pratar alldeles för mycket och inte går att tycka illa om när de hejar på sina hundar genom agilitybanan. Sen finns det ju de där kvinnorna som kör en tvåsitsig Porsche (en plats för dem och en för hunden) och klär sig i tight designerdress på hundutställningen. De har en kam instucken i sin strama hårknut som de kan putsa sin Cavaliere King Charles Spaniel med. Den tredje typen möter du sällan på hundutställningar utan snarare mitt ute i skogen där de sitter på pass, och hunden är självklart en strävhårig tax ofta vid namn Bosse eller något annat praktiskt. Ibland liknar till och med ägare och vovve varandra. Små tanter med fluffigt vitt hår och en vit dvärgpudel under armen, män med rakat huvud och tatuerade armar med en tigrerad nakenhund i snöret, eller som min mor, en alldeles för energisk och glad person som kuskar runt i skogen med sina alldeles för glada och energiska Retrievers. Ja, hundmänniskor är minsann de som som ger mest näring åt vårt fördomsfulla samhälle.

Men helt ärligt undrar jag om jag någonsin kommer bli helt fördomsfri. Jag kan ju varje gång jag träffar någon som i mitt huvud ser ut som en arbetsförmedlare eller har en viss hund verkligen stålsätta mig för att inte låta några av mina fördomar genomsyra mina förutfattade meningar om dem. Men då är det redan för sent på något vis. Jag har ju redan bejakat mina fördomar genom att försöka förkasta dem.

Så min önskan är helt enkelt att alla slutar leva upp till sina stereotyper så att jag kan få ha fel någon gång. Kanske skulle du vithåriga dam som läser det här kunna tänka dig att skaffa en Schäfer istället för Pudel och snälla arbetsförmedlare försök att se lite mindre arbetsförmedlig ut? Då kanske jag kan bli något mer politisk korrekt. Tack!