Jag åkte till den lilla ön
tillsammans med min familj. Jag skulle vilja påstå att vi
representerade olika grader av turistighet med min pappa i toppen.
Man skulle kunna beskriva hans turistgrad med en mening ; sockar i
sandalerna! Han är den där mannen som går omkring med en kamera
runt halsen, en karta i handen och en guidebok i ryggsäcken. Han
pratar med alla som vill höra på och går på alla historiska
museum som går att hitta. Min pojkvän Mattias är intresserad av
historia, och visst införskaffade han redan andra dagen en keps med
ett tryck av ett väldigt känt irländskt ölmärke, så turist det
såg nog en riktig irländare att han var. Men inte i närheten av
pappas nivå. Mamma gillar att gå så oavsett om vi var på landet
eller i huvudstaden var skorna fotriktiga och byxorna i en sportig
trekvartslängd. Detta var inte på något vis till en nackdel men
visst syntes det att hon var turist. Jag däremot, jag var inte ett
dugg turistig. Oh nej! Jag gick på museum blott för att odla mitt
kulturintresse och skulle aldrig nedlåta mig till att köpa någon
souvenir även om jag gärna tittade på dem.. Länge!
Den andra kvällen gick vi, familjen
turist, på en pub som vi hade blivit rekommenderade eftersom det var
en genuin inhemsk pub där Irländarna själv drack sin mörka öl.
Puben var fantastiskt och jag kände att jag smälte in när jag
stegade fram till bardisken. Medan jag väntade på min tur vände
sig en medelålders man sig till mig och frågade på bred irländska;
where are you from love? Jag hade inte yttrat ett ord, men i hans
ögon pryddes förmodligen mitt ansikte av en tatuering där det stod
skrivet "tourist ". I vanliga fall hade jag nog inte ens
dristat mig till att se på en äldre man i en bar som dessutom
kallade mig för love, "älskling". Men var det något jag
hade lärt mig under de få dagarna jag hade varit på Irland var det
som sagt att folket var trevliga, så jag tänkte att det bästa att
göra var att ta reda på hur en riktig Irländare var och sedan
tillbringa resten av tiden på Irland med att tillämpa mina
kunskaper och bli accepterad som den världsvana person jag
egentligen var.
Det jag efter lite luskande fick reda
på var att irländare var trevliga, gärna pratade med främlingar
och dessutom hade jag lagt märke till att de till synes coolaste
irländarna klädde sig i lösa kläder i dova färger. Den näst
sista dagen tillämpade jag mina efterforskningar och klädde mig i
en mörk långklänning och ett trevligt leende. Ingenting kunde
avslöja min svenska identitet, jag hade ju till och med fräknar!
Allt gick väldigt bra fram till eftermiddagen då jag äntrade en
pub. Framme vid bardisken satt en man och han var full. Kanske var
det också därför han inte såg turiststämpeln i pannan på mig.
Han frågade inte ens vart jag var ifrån utan började med att fråga
hur läget var, jag blev smickrad och tänkte att; yes jag klarar det
här, jag är världsvan! Sedan frågade mannen om jag hade varit på
begravning och syftade på min noga utvalda långklänning.. Det var
inte riktigt vad jag hade hoppats på och min ursäkt att det berodde
på att jag var från Sverige kraschade hela min idé om att inte
erkänna min identitet. Att mannen svarade att han hade varit där, i
huvudstaden London gjorde inte saken bättre. Jag ursäktade mig,
gick tillbaka till min familj. Tittade på Mattias keps, mammas
sportbyxor och pappas sockar i sandalerna och funderade på vem jag
försökte lura. De hade brett ut en karta över bordet och pratade
entusiastiskt om vad som skulle bli nästa mål på resan. Då insåg
jag att jag hellre är en nyfiken uppenbar turist än någon som tror
att London är Sveriges huvudstad..
Min pappa är, förutom ärketurist, en
väldigt kunnig person. Kanske går hans intellekt hand i hand med
sockarna i sandalerna, inte vet jag, men jag vet att det inte spelar
någon roll vad man har på sig så länge man vågar visa sin
riktiga identitet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar