Aldrig nöjd!

Första krönikan efter en lång och härlig semester. På tangentbordet syns det just nu väldigt tydligt vilka bokstäver jag använder mest, de andra är fortfarande täckta av ett lager damm. Det borde inte vara svårt att komma på något att skriva om när man har haft tre veckor på sig att fundera. Men samtidigt är det ju något som händer under semestern. Efter ungefär en veckas ledighet är det som om hjärnan anser att om kroppen ska ha semester ska minsann den ha det också. Den går på halvfart, och låter sig bara användas under högljuda protester.

Men egentligen är det väl tur att hjärnan gör så, för av någon anledning verkar den dessutom radera alla minnen av det som har varit tungt och jobbigt på skolan eller jobbet innan semestern. Helt plötsligt hör man folk säga att det ska bli riktigt skönt att återgå till vardagen igen, komma in i de gamla rutinerna och slippa komma på saker att hitta på under dagarna.

Jag börjar själv känna en viss längtan efter att få sätta mig i skolbänken igen. Det märker jag tydligast på att jag kan bli stående framför hyllan med kollegieblock, pennor och pärmar i affären och drömma om en organiserad höst. Jag får mail från de stora klädkedjorna om höstmodets varma tröjor och dova färger. Helt plötsligt känns det mer lockande att ta på sig en varm halsduk än en skir vit klänning trots att det är först nu vädret faktiskt tillåter en outfit av det senare slaget.

Jag skulle bara vilja göra alla uppmärksamma på att alla dessa drömmar om vardagens mysiga rutiner med fluffiga halsdukar och rutade kollegieblock bara är en illusion. Något vår hjärna har byggt upp åt oss för att den fortfarande är för lat för att orka ta fram alla jobbiga känslor och minnen från i våras.

Jag låter lite småbitter nu, det är jag medveten om. Det skulle kunna ha något att göra med att när jag skriver det här är min sista semesterdag. Jag börjar jobba på måndag, sedan är det ungefär en månad kvar tills jag börjar skolan. Då kommer samma visa upprepas igen. På jobbet kommer jag längta till skolan som ger variation och nya spännande intryck, och väl i skolan kommer jag längta till jobbet där jag slipper hemarbete och allt flängande fram och tillbaka. Hjärnan jobbar inte på halvfart, den jobbar snarare på helfart men med att se till att vi aldrig är riktigt nöjda.

Här skulle jag kunna skriva om att det är på grund av alla valmöjligheter som vi aldrig blir riktigt nöjda, men jag lovar att hade jag bara haft ett val så hade jag inte varit det minsta nöjd med det heller. Samtidigt tror jag att det är det där aldrig-nöjd-tänket som får oss att utvecklas och hitta nya roliga vägar att gå. Om man var helt nöjd med sitt jobb skulle man ju aldrig gå på semester och då skulle man inte få känna den där känslan av att längta efter något.

Jag går till jobbet på måndag. Jag kanske kommer klaga på att semestern är slut, men samtidigt så lovar jag att vad min hjärna än säger ska jag njuta av att äntligen återgå till vardagen och komma in i de gamla rutinerna igen!