Sådan hund, sådan herre

Det kom in två damer på jobbet. Jag kikade på dem och tänkte att i alla fall den ena såg väldigt mycket ut som om hon skulle kunna jobba på Arbetsförmedlingen. En stund senare fick jag reda på att de två damerna som hade varit på besök kom från Arbetsförmedlingen.

Jag bara undrar hur jag ska kunna vara fördomsfri när man i princip kan läsa i pannan på folk vad de är för typ av människa. Jag vet inte ens vad det var i kvinnans utseende eller beteende som gjorde att jag tyckte att hon såg så arbetsförmedlisk ut. Jag pratade inte ens med henne, och ändå prickade jag så rätt. Det där med fördomar är verkligen intressant. Vi förkastar dem, men ändå händer det väldigt ofta att man prickar rätt på hur en person är bara genom att titta på den.

Nu när jag jobbar lyssnar jag på radion dagarna i ända och ett program som stöttar min tes heter Fördomsprofilen. Där får lyssnare ringa in till en panel som ställer frågor om ett visst ämne, till exempel musiksmak, humorsmak, eller vad de har för slags hund. Och skrämmande ofta prickar panelen rätt på ålder, relationsstatus, arbete och bostadstyp bara utifrån den informationen.

Det där med att hunden skulle kunna tala om vad du är för typ av person är något jag är totalt övertygad om. Som dotter till en hunduppfödare har jag träffat alla hundtyperna. Inte minst på hundutställningar eller hundkurser finns de, världens mest förutsägbara individer- hundmänniskorna.

Där finns de käcka, sprudlande collieägarna som pratar alldeles för mycket och inte går att tycka illa om när de hejar på sina hundar genom agilitybanan. Sen finns det ju de där kvinnorna som kör en tvåsitsig Porsche (en plats för dem och en för hunden) och klär sig i tight designerdress på hundutställningen. De har en kam instucken i sin strama hårknut som de kan putsa sin Cavaliere King Charles Spaniel med. Den tredje typen möter du sällan på hundutställningar utan snarare mitt ute i skogen där de sitter på pass, och hunden är självklart en strävhårig tax ofta vid namn Bosse eller något annat praktiskt. Ibland liknar till och med ägare och vovve varandra. Små tanter med fluffigt vitt hår och en vit dvärgpudel under armen, män med rakat huvud och tatuerade armar med en tigrerad nakenhund i snöret, eller som min mor, en alldeles för energisk och glad person som kuskar runt i skogen med sina alldeles för glada och energiska Retrievers. Ja, hundmänniskor är minsann de som som ger mest näring åt vårt fördomsfulla samhälle.

Men helt ärligt undrar jag om jag någonsin kommer bli helt fördomsfri. Jag kan ju varje gång jag träffar någon som i mitt huvud ser ut som en arbetsförmedlare eller har en viss hund verkligen stålsätta mig för att inte låta några av mina fördomar genomsyra mina förutfattade meningar om dem. Men då är det redan för sent på något vis. Jag har ju redan bejakat mina fördomar genom att försöka förkasta dem.

Så min önskan är helt enkelt att alla slutar leva upp till sina stereotyper så att jag kan få ha fel någon gång. Kanske skulle du vithåriga dam som läser det här kunna tänka dig att skaffa en Schäfer istället för Pudel och snälla arbetsförmedlare försök att se lite mindre arbetsförmedlig ut? Då kanske jag kan bli något mer politisk korrekt. Tack!