Glöm inte detaljerna

Ni vet sådana där lite skräckinjagande coola killar? De som går med armarna lite ut från kroppen för att se större ut, och gärna klär sig i bylsiga kläder, och när de pratar med sina lika coola vänner så är det inte med vanlig samtalston utan snarare med något slags brölande läten. Jag såg två sådana när jag var i Göteborg, de var inte svåra att upptäcka för folk skingrade sig när de kom. De hade båda väldigt dålig hållning och gick och skröt om någonting för varandra medan de drack ur varsin flaska med festis. Just festisen kändes lite malplacerad i killarnas stora händer, men det som verkligen fick mig att haja till var när den ene killen gång på gång spretade med lillfingret när han lyfte flaskan till munnen. Han såg ut som en fin gammal dam som drack te ur finkopparna. Det passade så dåligt in i hans image, och det fick mig att fundera över hur mycket detaljer en människa måste tänka på när vi ska upprätthålla fasader.

Jag säger inte att alla gör det, men jag skulle ändå tro att de allra flesta spelar en roll i vardagslivet. Beroende på vilken situation man befinner sig i så försöker vi mer eller mindre vara någon annan. Hemma är vi den där mjukisbyxbärande slashasen men på jobbet eller i skolan har vi alltid en viss fasad att upprätthålla. Ibland väljer vi själva i vilket fack vi vill vara, men det finns vissa förutbestämda. Nu i skolstartstider är dessa extra tydliga. I skolan verkar det som om det måste finnas en person som är plugghästen, en klassens clown, en som är tyst men trevliga, en gapig, en som skolkar, en modemedveten, och så vidare. Har man väl blivit inplacerad är det svårt att byta fack. Att byta fack är som att gå mot rött, det kan gå bra men du riskerar alltid att reta upp någon eller i värsta fall bli överkörd. Att röra om i den outtalade ordning som finns i en skolklass görs inte ostraffat.

Så har man fått stämpeln som den coola killen kan man inte bara börja samla på bokmärken, även om det egentligen är det den coola killen vill göra så passar det för dåligt ihop med den uppbyggda imagen han har. Många ser en skolstart som en nystart, kanske ska man gå med folk som man aldrig har träffat förut och då har man chansen att lämna den gamla rollen bakom sig. Och visst går det att ändra på sig själv med ren vilja men bara till en viss gräns. Det kommer alltid lysa igenom en liten kärna av det gamla jaget. Så för att bygga den nya rollen gäller det att ha koll på alla detaljer, beteendet måste fungera ihop med kläderna, och kläderna måste fungera ihop med intressena.

Vart vill jag komma med det här egentligen? Ja det kan vara svårt att förstå även för mig, men jag tror att min slutsats är rätt enkel. Att spela en roll är svårt, därför är det bättre att vara sig själv redan från första början. Då slipper man bli avslöjad som en rollspelar senare. Vad den coola killarna med det spretande lillfingret beträffar tror jag att jag vet vad han egentligen ville vara, en ballerina!