Alltid ska någon pekas ut

Jag har vuxit upp skyddat, väldigt skyddat. Det är inte så att mina föräldrar har försökt dölja världen utanför. Tvärt om jag har fått mycket information om både nyheter och historia, men som ett barn boendes långt ute på landet utanför Sexdrega i ett rött torp med både mamma och pappa, säng och mat är det svårt att ta in att det faktiskt finns människor som aldrig får äta sig mätta, barn som dör i lunginflammation och naturkatastrofer kraftiga nog att slå ut ett helt land.

På senare tiden har ondskan slagit mig som ett knytnävsslag i ansiktet. Jag vet inte om det beror på att jag är äldre, lyssnar mer på nyheter, eller om världen faktiskt blir en ondare och ondare plats att leva i. För elva år sedan fick jag lära mig ordet terrorist. Då, den dagen, den 11 september 2001 hade jag satt mig framför tv:n för att kolla på VoxPop, ett musikprogram för ungdomar. Jag var 10 år och istället för programmet sändes ett extra nyhetsprogram på grund av terrorattentatet i USA. Jag blev besviken och stängde av tv:n. Det var inte förrän jag såg min mammas min när hon fick reda på det skedda som jag insåg kanske inte hela, men i alla fall en del av allvaret. Världen var förändrad.

Nu finns terrorismen nära. Det har blivit lättare att ta på. Jag rycker inte på axlarna åt ett självmordsattentat i Syrien som har dödat kvinnor och barn, men jag har svårt att ta in det. Men när ondskan kommer så nära som till Drottninggatan, Stockholm, Sverige eller Oslo, Utöya, Norge då kan man inte blunda för den hur mycket man än vill.

De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på radion. I Norge har man gett Anders Bering Breivik sitt straff, men diskussionen pågår också om vad som gick fel när han, massmördaren, terroristen förändrade ett land. Sen den 22a juli 2011 har jag inte hört en enda rolig norgehistoria och jag tror inte att det är en slump. Glada isolerade Skandinavien har förstått allvaret.

Men något som bekymrar mig är att nu, drygt ett år efter katastrofen på Utöya då många unga glada människor fick sätta livet till helt i onödan tar byråkratin över. Vad gick fel på Utöya? Varför åkte polisen till fel ö? Hur kunde Breivik köra in med en bil med en bomb i på regeringskvarterets område? På tidningarnas förstasidor står det att norska polisens allvarliga brister ledde till en tragedi. Händelser granskas och en eller flera syndabockar ska utses. Regeringen ställer sig frågan hur något sådan kunde ske, de hade ju förberett sig på liknande situationer.

Jag frågar mig hur en människa någonsin ska kunna förbereda sig på något sådant. Vi kan ha alla säkerhetsåtgärder och utbildningar som finns, det kommer ändå alltid vara någonting som brister vid ett sådant extremt fall som den 22 Juli. Jag tror att det faktum att Breivik lamslog Norge bara visar på att ondskan inte bor hos alla. Det är svårt att begripa, förbereda sig på och agera mot en ondska så ofattbar.

Jag såg en engelsk dokumentär om Utöyakatastorfen, där berättades det att flera av ungdomsledarna på ön åkte ifrån ön med en halvtom båt så fort de förstod vad som höll på att hända. Dessa människor kommer alltid leva med vetskapen om att de kanske skulle kunnat rädda någon mer om de agerat annorlunda. Men de förstod inte allvaret, kunde inte ta in det som skedde, och det enda som rörde sig i deras huvuden var att de inte ville dö. De var inte onda, de förstod bara inte att en ondska av det slaget kunde existera. Goda människor kan inte, vill inte och ska inte förstå ondska!