Rädd för telefoner

Hjärtat bultar och handflatorna blir fuktiga av svett. Tillslut tar jag mod till mig och lyfter luren. Jag slår numret mycket noggrant och dubbelkollar tre gånger innan jag trycker på luren och ringer upp.

Axlarna åker upp och jag håller andan tills någon på andra sidan svarar. Jag presenterar mig med den inövade frasen som jag har rabblat tyst för mig själv under tiden svarssignalerna tutat i örat på mig.

Man kan fråga sig hur en person med så pass stor telefonskräck väljer att söka praktik på en tidningsredaktion, men jag hade nog inte riktigt förstått exakt hur mycket okända människor en journalist kontaktar via telefon varje dag.

Jag minns första veckan på STT för drygt fem år sedan. Där satt jag, en 19-årig tjej som precis tagit studenten och i vanliga fall gick  milslånga omvägar kring telefonen. Jag hade på riktigt inte ens beställt pizza över telefon då, jag väntade hellre tio minuter en kvart på plats på pizzerian. På STT var telefonen omöjlig att undvika, det var bara att bita ihop, jag hade fått en chans och den tänkte jag ta.

Det var tre nyttiga praktikmånader. Jag kan inte påstå att jag kom över telefonfobin helt, men den allra värsta rädslan försvann. Idag har jag inga problem med att ringa till människor jag inte känner, men det finns fortfarande vissa situationer som gör mig lika nervös igen. Om jag får känslan av att jag stör eller om min presentation inte fungerar och personen i andra änden inte förstår vad jag vill så blir jag stressad. Sen finns det såklart vissa människor som är jobbigare att ringa än andra, kändisar till exempel. Sådana som Lasse Berghagen.

Första gången jag ringer är Lasse inte hemma, och jag ombes ringa om 20 minuter. Det är lite jobbigt att behöva dra ut på pinan men 20 minuter går fort och jag ringer igen. Den här gången är det Lasse som svarar, men min mobil har plötsligt bestämt sig för att mobiltäckning är totalt ute och han hör inte. Jag får presentera mig två gånger och samtalet avslutas med att han förklarar att han sitter i möte och att han har så svårt att höra mig så att han måste få ringa upp.

Nu hade mina tre värsta telefonfarhågor besannats och mina axlar var återigen uppe vid  öronen. Tiden går och jag börjar fundera på om han har glömt mig och tar tillslut mod till mig att ringa igen, den här gången stör jag honom mitt i maten.

När klockan närmar sig fyra får jag äntligen tag på honom, men nu känns det inte så jobbigt längre, jag har liksom varit med om alla läskiga telefonupplevelser på en och samma dag, det kan knappast bli värre. Att Lasse Berghagen dessutom visar sig vara en trevlig man som inte bara önskar mig en trevlig sommar utan också ett fortsatt lyckligt liv gör ju inte saken sämre. Och trots att alla mina värsta farhågor besannades så lever jag fortfarande, och jag har alla intentioner att följa hans instruktioner och fortsätta leva ett lyckligt liv och ha en trevlig sommar.  Jag hoppas att ni också följer de råden, kanske genom att besöka Svenljunga när Lasse står på allsångsscenen den 15 juli?!

Att våga säga ifrån

En tjej som heter Zara Larsson och är sjutton år har utsatts för kränkningar. Att Zara Larsson också råkar vara en duktig artist med många hits på sitt cv och en hel bunt med fans har egentligen ingenting med detta att göra, men det var där diskussionen startade.

Allt började när Zara anmärkte på det faktum att hon inte stod med som huvudakt på Bråvallafestivalen. Bland alla manliga artister hade den unga tjejen fallit bort, trots att hon är ett välkänt namn. Efter att hon hade höjt rösten mot denna skeva könsfördelning och också frågat sig hur det kom sig att hon inte fick den plats hon förtjänade bröt helvetet löst. Artisten Günther tyckte att han hade rätt att offentligt tala om för Zara att hon är en liten fjortisbrud utan perspektiv på livet som behöver veta sin plats

För er som inte minns Günther, så är han artisten som 2004 hade ett antal mycket smakfulla hits där han bland annat sjöng om att kvinnor skulle ta på hans könsorgan.

En svårare och viktigare diskussion
Man får tycka vad man vill om Zara Larsson, man kan avsky hennes låtar eller tycka att hennes åsikter är fel, men man kan aldrig ta ifrån henne det faktum att hon är en framgångsrik kvinna. Vi lämnar här diskussionen kring om Zara ska stå med på headlinen till Bråvalla eller inte och går in på en betydligt svårare och viktigare diskussion. Diskussionen som handlar om attityden till framgångsrika kvinnor, eller egentligen kvinnor överlag.

Andras framgång kan vara svår att ta, vi har nog alla känt oss avundsjuka och besvikna många gånger när någon annan har lyckats uppnå det vi själva ännu inte klarat av. Men det finns en lite skillnad i avundsjukan. Om en man är framgångsrik klappas han på ryggen och ses upp till. Avundsjukan finns säkert där men den visar sig inte på samma sätt. Om en kvinna däremot lyckas så kommer hon direkt få ta emot kommentarer om hur hennes framgång förmodligen beror på andra saker än hennes förmåga. Jag har fått höra att jag har fått vissa möjligheter bara på grund av mitt kön och min ålder och jag har vänner som får höra att det är deras föräldrar som de har att tacka för sin framgång när de i själva verket har kämpat hårt för att uppnå sin position, i andra fall används kvinnors utseende flitigt för att ursäkta deras karriär.

Lilla gumman-menatliteten
Att vara man är att ha en maktposition i samhället, att vara äldre man gör den positionen ännu starkare. Och därför är det förjävligt när Zara Larsson, 17 år måste försvara sig mot Günther, 47 år. Hans inställning till den unga artisten är nämligen vardagsmat. Lilla gumman-mentaliteten finns överallt, och det enda sättet att lyckas motverka den är att säga ifrån. Påpeka att jag inte har fått mitt jobb för att jag är ung och kvinna utan för att jag faktiskt gör mitt jobb jävligt bra, sätta ner foten när någon antyder att bröststorlek skulle ha betydelse för befordring och säga ifrån när äldre män bestämmer vad vi ska tycka och tänka.  Vi kan vara duktiga för att vi är just duktiga.

Jag tänker inte be om ursäkt för mig, tar ni illa upp av denna krönika är det förmodligen för att ni känner er träffade, i annat fall ska ni inte ta illa upp. Det ser inte alltid ut så här. Samhället är inte svart eller vitt.

Min intention är inte att göra någon arg, utan att synliggöra ett problem som finns i vårt samhälle och som måste ändras. För det gäller inte bara 47-åriga män och 17-åriga kvinnor. Ingen har rätt kränka någon annan!

Läger för vuxna

Jag minns första gången jag skulle åka dit. Jag var nervös i flera veckor innan. Det var första gången jag skulle vara borta från mamma och pappa så länge och det pirrade i magen ordentligt när vi satte oss i bilen.

Vi var på väg till Ramsholmens 4H-gård. Jag, min bästa vän Sara, och min jättestora gosekanin Stampe satt där i baksätet uppspelta och livrädda, eller Stampe gjorde inte så mycket väsen av sig egentligen, men jag är säker på att även han tyckte att det skulle bli spännande att vara på läger i en hel vecka.

En av de roligaste veckorna någonsin
Jag kommer ihåg att vi möttes av en blond tjej som jag nu har insett inte kunde vara äldre än 20 år, hon hade ett brett leende och en t-shirt med texten ledare på. Vad jag inte visste, men som nog både ledaren och mamma och pappa anade var att när nervositeten släppte skulle veckan på 4H-lägret bli en av de roligaste och mest lärorika någonsin. Den här första lägerveckan följdes av ytterligare en året efter och ytterligare en året därpå. Sammanlagt tror jag att vi, Sara, Stampe och jag, var på fem läger tillsammans.

Som förvildade
Det som var så fantastiskt med att vara på läger var friheten. Vi var liksom frånkopplade från den riktiga världen, allt som existerade var bad, lek, skattjakt och marshmallowsgrillning. När mamma och pappa kom och hämtade oss var vi som förvildade. Veckan var samtidigt den kortaste och längsta på hela sommaren. Vi hann göra så mycket, skaffa så många myggbett, träffa så mycket nya vänner och skratta så vi fick ont i magen så många gånger. Vi ville aldrig följa med hem, vi ville stanna kvar i lägerbubblan resten av sommaren.

Jag ser verkligen tillbaka på de här veckorna med glädje. Många gånger har jag önskat att jag kunde åka tillbaka. Men jag blev vuxen och med vuxenheten kom ansvaret. Nu för tiden kan man  liksom inte bara isolera sig från omvärlden i en vecka för att bada och gå på skattjakt.

Eller kan man det?

Inga måsten, bara kul
Egentligen vet jag inte riktigt vad som stoppar mig från att gå på läger mer än rollen som vuxen. Jag tycker fortfarande att det är roligt att bada, leka, gå på skattjakt och grilla marshmallows. En vecka från verkligheten får man ju som vuxen ta när man till exempel åker på semester, så då borde det vara okej för mig att göra det för  att åka på läger. Självklart inser jag att jag inte kan dyka upp på vilket läger som helst för barn mellan åtta och tolv år, det hade gjort mig mer creepy än mysig, men det borde finnas läger för vuxna. Veckor där man liksom buntas ihop med ett gäng andra vuxna som man inte känner, och som går ut på att man ska göra just bara det som man känner för att göra för stunden. Inga måsten, bara kul. Kanske kan till och med Stampe få följa med. Jag tror att han saknar lägerlivet lite där han sitter dammig på min byrå i sovrummet.

Jag tror faktiskt att alla, oavsett ålder, skulle må bra av en veckas verklighetsflykt då och då!

Populär för en helg

”Vi ska vara på deras land och fira midsommar”. En inte allt för ovanlig replik i dessa tider. Statsborna ser med förtjusning fram emot att få åka ut på landet och fira en riktig idyllisk och lantlig midsommar. Jag brukar i det här läget tala om lite surt att man faktiskt inte kan ha ett eget land, samtidigt som jag lägger till muttrande för mig själv, ”jaså nu duger det?!”.

Att alltid hamna i skym undan

I hela mitt liv som lantis har ett utav mina ständigt återkommande och största problem varit hur jag ska ta mig till och från stan och vem jag kan sova hos för att slippa åka nattbussen som ändå inte går ända hem. Jag har försökt få folk att komma ut och festa på landet, men allt som oftast hamnar vi i stan för att det är smidigast så. För alla utom mig då. Jag menar inte att låta bitter, även om jag är medveten om att det är precis det jag gör. Men vi lantisar har liksom alltid hamnat i skym undan i festsammanhang. Men så närmar sig då midsommarhelgen, och helt plötsligt blir vi superpopulära.

Primitivt och ursvenskt

Det är faktiskt riktigt underligt, som om alla utom vi lantisar drabbas av en lantlig masspsykos den här tiden på året. Helt plötsligt ska det åkas ut på landet, och då ska det vara så lantligt att vanliga villor i utkanten av Svenljunga helt plötsligt blir för centrala. Det folk vill ha nu är röda stugor med vita knutar så långt ifrån civilisationen man kan komma. Helst ska det inte finnas bilväg ända fram och inga moderna sanitetsanläggningar. Det ska vara primitivt och ursvenskt. Någon ska ha med hemgjord snaps som göms under en sten och någon annan ska försöka hoppa över sju gärdsgårdar för att plocka sju sorters blommor att lägga under huvudkudden för att drömma om sin älskade. Låt mig bara fråga när ni såg sju gärdsgårdar på samma plats senast?! Till detta ska det ätas omodern mat, borta är LCHF, chia-pudding, 5:2, sashimi och charkisar. Nu ska det vara rå, saltad och inlagd sill och potatis med såväl skal som jord på. Jag har läst någonstans att Marie Antoinette byggde små stugor som hon var i om dagarna för att hon tyckte att de fattiga böndernas boenden såg så gulliga och mysiga ut. På samma vis lajvar halva Sverige svensk torparfamilj under midsommarhelgen.

Tänder ett hopp

Samtidigt som detta beteende stör mig oerhört gör det mig lycklig, det tänder ett hopp hos mig. Ett hopp om att en trevlig och lantlig midsommar kan leda till fler lantliga fester. Och även om så inte blir fallet får man ju vara tacksam och nöjd för det man får. Att en storhelg har tillägnats oss lantisar är inte dåligt ändå. Det gäller att njuta av den korta men intensiva popularitet vi får åtnjuta under kommande helg. Och om vi lyckas hålla vädret i trim och plocka fram så mycket lantliga traditioner som möjligt så kanske vi ändå kan få statsborna att komma hit någon mer gång under sommaren. Kanske kan de lockas till en kräftskiva med argumenten att det inte finns några grannar som kan störas eller bostadsrättsföreningar som motsätter sig kräftspad på väggarna. Vem vet, om vi bara spelar våra kort varsamt och rätt kanske vi lantisar tillslut har lyckats göra alla högtider lantliga!

Glad Midsommar!  

Drottning för en kväll

Den vackra brudvalsen är över och folk glider in på dansgolvet. Jag och min sambo sällar oss till de andra. Det är där jag inser att jag inte har dansat vals sen min studentbal. Men jag kommer ihåg tipsen från Mogaskolan om att hålla ryggen rak, titta åt motsatt håll och försöka att inte bestämma själv under de tre minuter valsen pågår. Det går helt okej, även om jag har svårt att inte föra. Vi dansar fram och valsen går över i bugg. En dans som sitter färskare i minnet eftersom jag har buggat då och då under diverse bygdegårds- och dansbanefester.

En smickrande fråga

Vi tar en drickapaus och en tjej kommer fram till mig. Hon berömmer mig för vår dans och frågar om vi kanske brukar tävlingsbugga. Jag skrattar till, okej jag blir hur smickrad som helst såklart, men det är ändå ett skämt. På bygdegårdsfester är jag en medelmåtta, en glad amatör. Men jag tittar mig omkring och ser att det är väldigt få personer som faktiskt buggar. Alla har kul och dansar, men trots att det är dansmusik som spelas så är det inte bugg som dansas.

Nästintill högfärdig

Precis när vi ska gå stoppas vi av en kille som berömmer oss för vår fantastiskt fina vals. Jag blir väldigt glad, även om min upplevelse av det hela är något annorlunda. Men samtidigt har kommentarerna om vår dans gjort mig näst intill högfärdig. Jag känner mig som en dancing queen.

Att dansa på landet

Veckan efter är det dags för nationaldagsquiz på dansbanan i Holsljunga, en tillställning som självklart avslutas med dans. Jag går in med inställningen att jag är en dansdrottning. Men inser ganska snabbt att jag är tillbaka till att vara medelmåtta igen. Det är då det slår mig att det är på fester på landsbygden som det buggas som mest, ju närmre stan man kommer desto mindre bugg förekommer. Det är inte så att festerna i stan är sämre, de innehåller bara ingen organiserad dans på det viset. Folk är så jäkla bra på att dansa på landet. Ung som gammal kan åtminstone några turer och räds inte för att gå upp på dansgolvet.

En egentligen bugglös generation

Jag börjar fundera på om det är så att man föds med lite buggkunskap på landet som man inte får närmre stan. Att mina föräldrars generation kan danserna är inte så underligt, de hade liksom ett naturligt ett krav på sig att kunna bugga eftersom det är den typen av dans som dansades ute när de var unga. Men vi i min generation behöver egentligen inte kunna bugg, för oss räcker det med att kunna veva med näven för att smälta in på dansställena, men på de fester på landet jag har varit på kan min generation dansa ändå.

Så illa tvungna

Svaret på varför det är så går upp för mig där på dansgolvet i Hosljunga, det beror på att majoriteten av oss unga har gått på just Mogaskolan, och där var bugg och vals och jenka och foxtrot en naturlig del av idrottslektionerna. Inte nog med det, det anordnades dansdagar och förväntades klassisk pardans på avslutningsmiddagen i nian. Vi har varit så illa tvungna att lära oss danserna, och idag är jag väldigt tacksam över det. Det är högstadiet jag har att tacka för att jag emellanåt får känna mig som en dancing queen.  

Livet som curlingbarn

Kan du hjälpa mig med en liten sak på datorn? En väldigt vanlig replik när jag kommer hem till mina föräldrar. Det är alltid en liten grej på datorn, eller surfplattan, eller mobilen som ska lösas. Allt från uppdateringar som ska installeras till virus som ska tas bort. Det finns alltid någon teknikpryl som inte vill samarbeta med 50-plussarna.

Krampaktigt grepp om teknikprylar
Nu för tiden möts jag inte av kramar eller nylagad mat när jag besöker mitt föräldrahem, jag möts av utsträckta händer som krampaktigt greppar om teknikprylar som inte beter sig som de förväntas göra. Varje gång jag hjälper mina föräldrar med något tekniskt så visar jag mycket pedagogiskt hur de ska gå till väga för att lösa problemet nästa gång det uppkommer, och varje gång problemet uppkommer på nytt så står de som fallna från skyarna och kräver hjälp.

Jag har blivit ett curlingbarn
Det var när jag stod och försökte förklara för min mor för säkert femtielfte gången att om mobilen säger att den vill uppdateras så måste hon uppdatera den, samtidigt som min sambo uppdaterade hennes surfplatta och försökte hitta pinkoden till den samma som det slog mig; jag har blivit ett curlingbarn!

Att få allt serverat
Ni har säkert hört talas om curlingföräldrar, ett mycket välanvänt uttryck i föräldramagasin och hos psykologer i morgon- TV de senaste decenniet. En curlingförälder är en förälder som gör allt för sitt barn, vilket resulterar i att barnet förväntar sig att få allt serverat och inte behöva lyfta ett finger själv.

Inte bara curlad
Men jag är alltså inte bara ett ett barn som har blivit ordentligt curlat av mina föräldrar jag är också ett barn som curlar mina föräldrar. På samma sätt som jag aldrig lyckades lära mig hur tvättmaskinen fungerade så länge jag bodde hemma så har mina föräldrar aldrig lyckats följa instruktionerna i sina teknikprylar så länge jag efter mycket förklarande och visande ger upp och själv gör det som ska göras på deras plattor, paddor, datorer och mobiler.

Den curlande generationen
Jag misstänker att jag inte är det enda barnet i 20-årsåldern som har det så här. 90-talisterna har blivit beskyllda för att vara den curlade generationen, men egentligen är det tvärt om, 90-talisterna är den curlande generationen.

Tålamod är en dygd
Men, i äkta Dr Phil-anda, har jag några tips att ge er som liksom jag är offer för de teknikblinda. Principen är densamma som curlingföräldrar har fått utöva i otaliga amerikanska TV-program. Det gäller att på den hårda vägen bygga upp våra föräldrars teknik-självförtroende. Visa noga hur man gör en gång och lämna de sedan åt sitt öde. Tvinga dem att testa själva och var bara en lätt hjälpande hand. Jag vet att det är frustrerande när de försöker bläddra på surfplattan genom att slicka sig på ena fingret eller trycka hårdare eller fler gånger på en ikon bara för att den inte öppnades direkt första gången de testade. Men tålamod är en dygd, har ni det ska ni nog också slippa curla era föräldrar i framtiden!

Lycka till!

En lång Norgehistoria

Vet ni varför norrmännen vattnar sina flaggstänger? För att knoppen ska slå ut.

Ungefär så mycket visste jag om vårt grannland när jag fick frågan av Hasse Davidsson, orkesterledare för Svenljunga Ungdomsorkester, om jag ville följa med till Norge och spela på deras nationaldag. Jag som egentligen är alldeles för gammal och officiellt slutade i SUO förra året blev självklart helt lyrisk, klart jag ville följa med. Jag hade höga förväntningar, men mest på att få spela och marschera igen, inte så mycket på själva Norge.

Inte samma

Jag har alltid tänkt på Norge som landet som är typ likadant som Sverige, fast dyrare. Inte direkt första prioritet i semesterplaneringar med andra ord, men det skulle visa sig att jag hade väldigt fel. Norge och Sverige skiljer sig mycket åt. Inte minst när det kommer till att fira nationaldagen.

Firar att de slapp oss

I Sverige firar vi nationaldag för att.. eh... någonting med Gustav Vasa va? Eller? Jag är ärligt talat inte helt säker. I Norge firar de att de blev självständiga (alltså bland annat att de slapp oss) och att de med det fick det som idag är Europas äldsta tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag (jajamen, något snappade jag upp av de tre syttende mai-tal jag hörde förra helgen).

Kungen och Kalle

I Norge är man glad och stolt över sin hemort och sitt land, man firar med att ta på sig folkdräkt. Att gratulere varandra med dagen och att uppmuntra till firande och glädjerop. I Sverige är vi ganska noga med att inte hålla på att hylla Sverige, man vill ju inte verka nationalsocialistisk direkt. Att ropa och tjoa ligger inte heller för oss, vi vill liksom inte utmärka oss. Och de enda svenskar som kommer undan med att bära nationaldräkt är kungafamiljen och Kalle Moreaus.

Du glädjerika höna

I Norge sjunger alla med i nationalsången. Högt och tydligt stiger ”ja vi elsker” ur strupen på såväl gammal som ung. I Sverige vet vi knappt hur texten på ”du gamla, du fria” går. Jag trodde ärligt talat rätt länge att man sjöng ”du tysta, du glädjerika höna..” Idag kan jag nationalsången, typ, i alla fall första versen. Men oavsett om vi kan sången eller inte så sjunger vi ju inte, det är ju det där med att inte utmärka sig igen. Det är ju bara att titta på fotbollsmatcher för att inse att svenska nationalsången förmodligen är väldigt svår, inte ens kungen och Zlatan sjunger och de två är ju det svenskaste vi har.

Gratis parkering

Norrmännen firar sin nationaldag i dagarna två. Vi hade inte ens ledigt på vår tills för några år sedan, och den enda skillnaden det gjorde var att Svenskarna tacksamt tog emot ännu en dag att rensa rabatter, åka ner till stugan eller kunna ta en öl mitt i veckan, det och att det är gratis parkering i städerna. Vi har liksom inte riktigt den nationskänslan som krävs för att få till en syttende mai den sjätte juni. Men vet ni vad vi faktiskt har? Vi har en svensk orkester som har räddat en hel norsk orts nationaldagsfirande, och de spelar och marscherar på inte mindre än tre ställen i bygden på vår nationaldag.

Fullständigt lysande

Så för att få en liten känsla av nationstillhörighet och norskhet är det faktiskt en riktigt bra idé att gå och lyssna på dem. Det ska i alla fall jag göra, jag råkar nämligen tycka att det är ett fullständigt lysande band, men jag kanske är lite partisk.