Hatade idrottslektioner

Jag kommer inte ihåg min första idrottslektion, men jag mins mycket väl min sista. Det var på gymnasiet och jag har sällan varit så lycklig som när jag gick därifrån.

På SVT går det just nu en tv-serie som heter Gympaläraren. I den ska SVT:s nyfikna hälsofreak Kalle Zackari Wahlström hoppa in som gympalärare på sin gamla högstadieskola för att försöka få dem som hatar gympa att förstå vikten av att röra på sig.

Dålig och rädd

Den här serien har rört upp känslor hos mig. Jag var en av dem som avskydde idrotten över allt annat. Jag minns de dagar som vi hade idrott som dagar då jag hade en klump i magen hela dagen. På låg- och mellanstadiet gick idrotten oftast ut på att man skulle hoppa, kasta, rulla, kullerbytta och springa. Jag var inte bara extremt dålig på alla dessa grejer, jag var också rädd för allt från bollar till rep och plintar.

Att bara kunna

Men det var inte bara att jag var rädd och dålig, även hela ämnets uppbyggnad gjorde det svårt för mig. En av de konstigaste grejerna med idrott är att det är ett ämne man förväntas kunna redan från första början. Man ska veta hur man hoppar över en plint och spelar fotboll, så är det inte i något annat ämne. Ingen hade accepterat att matteläraren helt plötsligt delade ut ett multiplikationstest utan att någonsin talat om hur gångertabellen fungerade. Jag minns att jag fick en aha-upplevelse när jag började högstadiet och min nya idrottslärare visade mig att man faktiskt kunde komma över ribban i höjdhopp bara man hoppade på rätt fot.

En stämpel som satt kvar

Det kan göra mig lite arg såhär i efterhand att ingen tog sig tid att visa mig hur man faktiskt gjorde. Istället fick jag stämpeln som dålig i idrott redan i lågstadiet och den stämpeln lyckades jag aldrig tvätta av mig. Jag förstår de ungdomar som helt enkelt struntar i idrotten. Jag skolkade aldrig men jag var inte direkt närvarande heller, det finns väldigt många knep att ta till för att slippa delta.

Steget in i idrottshallen igen

För tre år sedan fick jag ett infall att utmana idrottshataren i mig, och jag anmälde mig till ett spinningpass i idrottshallen i Holsljunga. Det var i princip första gången jag satte min fot i en gympasal sedan jag tog studenten och jag var så fruktansvärt nervös. Bara lukten i hallen fick mig att vilja vända, men jag genomled passet och känslan när jag var klar var helt magisk. Jag hade för första gången någonsin gjort något jag var stolt över i en idrottshall. Jag fortsatte gå på spinningen och även box- och cirkelträning, och i höstas började jag gå på gym. Jag har hela tiden omgett mig med människor som vill förklara för mig hur man gör rätt och det har gjort att jag nu förstår hur härligt det är att röra på sig, att man kan få riktiga lyckokänslor av att lyfta tungt, hoppa högt och springa snabbt. Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka till nioåriga Elin och fått henne att förstå det redan då.

Den här krönikan är ingen kritik mot skolidrotten, bara ett försök att få er andra som var bra på gympa att förstå hur det kändes för mig och framförallt vill jag förmedla att det finns hopp. Även vi som alltid blev valda sist kan bli intresserade av idrott, bara vi får instruktioner och respons och får vänja oss i vår egen takt.