Illaluktande men lycklig

Den är liksom slät och och prydlig, och har en lyster som jag aldrig har sett förut. Den luktar faktiskt ingenting, vilket jag är väldigt ovan vid. Dessutom upptäcker jag vita detaljer på den som jag aldrig har sett förut. Den är för perfekt och tyvärr inte min längre.

Ett äckligt avslöjande
Jag tänkte att jag skulle använda min plats här i STT för att ta ett farväl och samtidigt avslöja en riktigt äcklig sanning som jag tidigare endast har delat med några exklusivt utvalda. Jag kommer förmodligen att hänga ut inte bara mig själv utan även några nära och kära och en hel organisation, men jag bryr mig inte för det är av kärlek jag gör det.

Tio år av svett, regn och glädje

Under 10 års tid har jag varit med i Svenljunga ungdomsorkester SUO. Detta är definitivt ingen hemlighet men kanske är det färre som vet att jag under alla dessa år har jag haft samma uniform (paus för applåd för en bra diet, eller konstaterande att jag måste varit en ovanligt stor trettonåring) och nu kommer vi till avslöjandet, under dessa 10 år i samma uniform har jag inte en enda gång lämnat min uniform på tvätt. Ja jag vet det är vidrigt, speciellt när man inser att uniformen har varit med på resor runt hela Europa, blivit blöt av svett och blivit blöt av regn. Fått fläckar från glass och franska matpåsar med obestämbart innehåll. Jag har aldrig varit så äcklig som i min uniform, jag har marscherat långt i italiensk 30-gradig värme och danskt piskande hällregn. Jag har suttit inträngd i redan illaluktande bussar i timmar i min uniform, och jag har nervöst svettats utanför de stora grindarna till Disneyland i Paris. Men detta har aldrig någonsin fått mig eller mina orkestervänner att ens överväga en liten tvätt. Sanningen är att jag har varit rädd för att tvätta bort magin.

Oerhört vemodigt

Men så för en vecka sedan lämnade jag in min uniform på kemtvätt, det kändes oerhört vemodigt att plocka av märken och medaljer, tömma innerfickorna på hårnålar, notgafflar, repertoarlistor och danska dryckesbiljetter. Min tid i SUO är nu över och jag lämnar vidare min uniform till någon ny som jag hoppas ska få uppleva precis lika mycket roligt som jag har gjort i den. Jag har burit min uniform alla de gånger i livet då jag har känt mig som lyckligast och stoltast. Åren mellan 13 och 23 är viktiga år i en människas liv, och jag har fått dela alla dem med SUO. Det är i SUO jag har gått från att vara nervös nybliven tonåring till någorlunda mogen och betydligt självsäkrare vuxen. SUO har lärt mig glädjen i musik, men har framförallt gett mig gemenskap och vänner för livet. SUO har faktiskt till och med gett mig en sambo. Att jag har varit och alltid kommer vara en stolt bandnörd är det ingen tvekan om. Men nu är det dags att lämna plats för nya medlemmar som ska få uppleva samma magi som jag har gjort.

Ett stort och varmt tack
Jag vet att den här krönikan är kladdigt känslodrypande. Men jag det får bli så. För jag måste få tacka på något vis, även om denna krönika inte är tillräckligt. Tack Svenljunga ungdomsorkester. Tack Anneli Egbo, och framförallt Tack Hasse Davidsson för alla fantastiska SUO-minnen. Jag kommer verkligen sakna det glada, marscherande, och kanske något illaluktande gänget som jag har fått vara del av i 10 år.