Sol, semester och idylliska mord

Äntligen är denna outhärdligt långa semester över. Som jag har längtat efter att slippa ligga på gräsmattan, äta glass och läsa böcker hela dagen. Okej, nu ljuger jag! Vart sjutton tog ledigheten vägen?! Det känns som jag knappt hann fälla upp min billiga bensinmacksstol eller ens ta en tugga av min Tre Topparstrut innan semestern var över. Det är så konstigt att tre veckors semester går dubbelt så fort som tre veckors arbete. Jag anar en konspiration, för jag har då inte haft 21 dagars ledigt på mina tre veckors semester!

I skrivande stund har jag precis arbetat första dagen efter semestern. Jag borde väl skriva något om att det är härligt att komma in i rutinerna igen, men då skulle jag ljuga. Visst hörde jag mig själv uttala de där klyschorna om att det är skönt med vardag igen, att komma upp i tid på morgonen och äta på bestämda tider. Men jag försökte bara lura mig själv, och var inte direkt övertygande. Samma sak gäller krönikeskrivandet, jag borde ha fullt av nya uppslag och idéer, men det är blankt. Jag har en känsla av att min hjärna har ställt in sig på en mental skärmsläckaren och det inte spelar någon roll hur många gånger jag trycker på startknappen, det behövs en formatering för att kunna komma in i rutinerna och vara nöjd med vardagen igen.

Det är intressant det där med semester. Det finns så många saker som man bara måste göra för att de hör semestern till, och kanske är det dessa som gör att den går så fort. Vi har för roligt helt enkelt. Mina måsten för semestern liknar nog på pricken många andras. Jag måste bada, äta glass och träffa gamla vänner. Jag måste cykla, grilla och lyssna på Gyllene Tider. Jag måste läsa, sova länge och bränna mig på axlarna men framför allt och viktigast av allt måste jag se Morden i Midsomer!Jag vet inte varför men så fort solen börjar lysa så får jag ett väldigt sug efter att få ta del av riktigt blodiga, makabra mord av iskalla mördare på idylliska platser. Jag verkar inte vara den enda med denna minst sagt makabra fäbless, ska sanningen fram har jag i sommar inte bara sett varenda avsnitt av morden i Midsomer jag har också plöjt igenom hela Camilla Läckbergs serie om Fjällbackamorden och lyssnat på Lars Kepplers råa kriminalromaner. Med varje glass, strandbesök och ljus sommarkväll har jag njutningsfullt låtit mig serveras ännu ett obehagligt dråp.

Hade det inte varit för att jag vet att många andra har samma sjuka intresse som jag så hade jag helt klart blivit orolig för mig själv. Men något gör att vi är ett gäng som inte tycker att sommaren är komplett innan den småtöntige polisen i Midsomer visar upp sin bricka och snabbt men precist presenterar sig som detective chief inspector Barnaby.

Självklart kan jag inte låta bli fundera över varför. Varför måste våra idylliska somrar bära spår av ond bråd död? Vad är det som lockar och varför verkar längtan efter kriminalserier öka under sommaren? Jag kan självklart bara spekulera och svara för mig själv. Men jag tror att det har någonting med den där semesterbubblan att göra. För att slippa en ännu värre kalldusch när verkligheten åter kallar försöker vi hålla kvar vid den inte alls så idylliska värld vi lever i genom att ständigt påminna oss själva om att hela livet inte är en bekymmersfri ledighet. Det kan vara så, detta kan också vara en efterkonstruktion från min sida. Kanske är förklaringen att vi alla är smått störda och alldeles alldeles för nyfikna för att låta bli att se vem som är mördaren den här gången, och om Midsomers invånare någon gång kommer lyckas utrota sig själva!