Exotism på hemmaplan

Så var ännu en Holsljungamarsch över. Det var tredje året jag gick den, och jag tror att jag skulle kunna kalla det för en tradition nu. Jag känner att jag och Holsljungamarschen har påbörjat en livslång relation.

Det är med en viss vemodskänsla som jag skriver denna krönika. Det blir så tomt när man har planerat och sett fram emot något så länge som jag och mitt lag faktiskt har gjort. Vi hade inte bara spånat fram en någorlunda enhetlig outfit (männen i kilt, kvinnorna i nästa skotskrutiga skjortor) vi hade också beställt smörgåstårta, jagat bort min killes föräldrar från sitt eget hem för att få en sovplats, kokat kaffe, laddat upp med vita bönor och bacon till frukost, utrustat en vanlig skrinda med dubbla hjul för en mer terränggående känsla. Vi hade lagt ner dagar, pengar och tålamod för att skapa den perfekta marschen. Men så är det över så fort. Någon hade dagen efter skrivit på Facebook att det var en sorgens dag eftersom det nu var ett helt år kvar tills nästa marsch. Hon satte verkligen huvudet på spiken! Konceptet marsch är så genialt att jag inte förstår varför inte alla orter har en egen. Det borde finnas en marsch att gå varje helg, det borde finnas SM i marsch, VM i marsch, så fantastiskt är upplägget!

Jag är som ni säkert redan förstått helt fast i denna underbara företeelse, och kanske pratar jag lite väl mycket om den. Drar anekdoter och hyllar arrangörerna. Jag har pratat så gott om marschen att jag har fått utbölingar intresserade. Och därför var vårt lag som tidigare bestod av folk från Svenljunga, Redslared, Holsljunga och Sexdrega i år utökat. Med oss hade vi fått en äkta Boråsare. Det är sant! En sådan som man i vanliga fall aldrig ser utanför stadsgränsen stod nu iklädd joggingskor på fotbollsplanen i Holsljunga en tidig lördagsmorgon och såg ut som hon undrade vad sjutton hon hade gett sig in på. Runt omkring henne rörde sig varelser som stirrade lika mycket på henne som hon stirrade på dem. Hon hade aldrig förr sett folk i kilt, tyrolerhatt, tigerdräkt, ölhatt och träskor. De hade aldrig förr sett en äkta Boråsare.

Min vän hade flera gånger försökt få en hint om vad det egentligen var hon hade gett sig in på, men vi var stenhårda. Det enda sättet att förstå en marsch är att uppleva en sa vi, och så startade vi.

Under hela marschen såg hon storögt med ett förundrat leende på spektaklet, hon gick med glädje in för stationerna och var helt klart en tillgång för laget, men inte nog med det, hon växte också som människa. Hon vågade konversera med okända människor och hon träffade nya vänner. Hon inte bara upplevde något för henne nytt och unikt, hon tillskansade sig också nya lärdomar. Som att el från ett elstängsel ger starkast stöt till den som står sist i ledet av människor och att tjur och ko är samma art. På kvällen fick hon för första gången uppleva en äkta kväll på en dansbana med anor. Och trots att denna tjej just kommit hem från ett halvår i Australien tyckte hon att hon upplevde något unikt och exotiskt.

Vi har en tendens att glömma bort att bara för att hemma för oss är så invant och naturligt så är det inte det för alla. Man behöver inte åka till Australien för att uppleva något annorlunda och nytt. Det kan räcka med att åka knappt fem mil söderut från Borås och vara med på Holsljungamarschen!