En äkta kväll

Jag virvlade fortare och fortare runt på dansgolvet, snurrad iväg av min buggpartner. Precis när jag snurrar som fortast får jag en skymt av min mormor som står och ler åt mig i dörröppningen till dansbanan. Jag saktar ner och mormor försvinner, men det gör inget för bilden gör mig lycklig i hela kroppen. Med ett leende tackar jag ja till ännu en bugg trots att jag har andan i halsen och svetten lackar.

Jag befinner mig på en dansbanan i Holsljunga och jag har tillbringat största delen av kvällen på dansgolvet dansandes och skrattandes, precis som mina föräldrar gjorde när de var unga och jag befinner mig på en plats som jag vet att mina morföräldrar har besökt många gånger. Hemma i trägården utanför Sexdrega står det till och med ett hundhus byggt av brädor från den gamla dansbanan i Holsljunga, brädor som min morfar tog till vara på när den revs.

Nu för tiden hör inte en dans på en dansbana en lördagskväll till vanligheterna, åtminstone inte i min generation. Vi ägnar oss åt den modernare varianten som innefattar ett svettigt dansgolv, en DJ som spelar lite för hög musik och 200 personer som gör allt för att se sexiga ut när de ensamma dansar stående på samma ställe hela kvällen. Det hela avslutas med den obligatoriska kebabrullen. Och det skiljer sig en hel del från det jag gör just den här lördagen på festen efter Holsljungamarschen. Min farmor har ibland frågat mig om jag har varit ute och dansat, och någon gång vet jag att hon undrade om det var många som bjöd upp mig. Jag har försökt förklara att det inte riktigt går till så längre, om vi dansar gör vi det själva. På så sätt har vi både utplånat den ångest som jag har förstått att ordet panelhöna kunde framkalla men tyvärr håller vi också på att utplåna den glädje som en härlig dans tillsammans framkallar.

Jag vet att min farmor aldrig kommer förstå glädjen i att skaka rumpan på en trång nattklubb, men hon kan i alla fall glädja sig åt att hennes barnbarn och många i hennes generation trots deras ringa ålder fortfarande vet hur man får igång ett dansbanegolv i Holsljunga. Ett golv som har bjudit på dans i nästan 60 år. Trots att det sällan erkänns uppskattar vi gamla schlager- och dansbandsdängor från ett äkta liveband på en scen. I mångas öron, inte minst min egen generations kanske jag låter både bonnig och lillgammal när jag förklarar min kärlek till något så gammalmodigt som en dansbana, men ordet äkta genomsyrade min kväll. Äkta musik, äkta dans och äkta glädje. Kebabrulle i all ära men efter en rejäl bugg var det enda jag önskade mig en varmkorv med bröd och det kunde jag få av de trevliga människorna som sålde äkta nattamat med äkta entusiasm.

När jag lämnade dansbanan och tittade bakåt och såg alla lampor, hörde skratten och musiken reste jag tillbaka 50 år i tiden. Min mormor är tyvärr inte i livet längre, men jag kan slå mig i backen på att det jag såg när jag virvlade runt på dansgolvet var en reflektion av den himmel där min mormor och morfar satt och gladde sig åt att den yngsta generationen har lika roligt som de en gång i tiden hade. För oavsett hur gammal man är eller vilket decennium man är född har vi alla en sak gemensamt, äkta glädje upplevs tillsammans.