Ta det som en katt

När jag var yngre prenumererade jag på en tjejtidning. Den hade i varje nummer en spalt som kallades pinsamheter. Där fick läsarna skicka in sina upplevda pinsamheter, oftast berättelser om diverse kroppsgaser som släpptes ut vid fel tillfällen. Jag brukade fundera på vad man skulle ha varit med om för att få sin pinsamhet publicerad på den där sidan, men kände inte att jag hade så mycket att komma med. Då var jag inte så gammal och hade inte gjort bort mig så många gånger, men min tid skulle komma.

Jag och en vän var på bokmässan. Vi hade intalat oss själva att vi var där för att insupa den kulturella atmosfären och köpa högar med svårsmält, men ack så bildande litteratur, men det måste nog erkännas att syftet med besöket främst var att samla så många gratissaker som möjligt.

Jag stod som bäst och bläddrade i ett ställ med vykort (gratis) med motiv av diverse kända författare och kulturpersonligheter. Jag hade tagit till mig ett antal kort, när jag fick syn på ett vykort med Jan Guillou på. Jag vände mig halvt till min vän samtidigt som jag fortsatte stirra på kortet. ”Nä inte ska jag ha ett kort av Jan Guillou i alla fall” sa jag högt till henne, och fortsatte; ”han verkar så uppblåst och självgod på något vis”. I samma stund som jag hade yttrat orden tittade jag upp och fick se min vän stå några meter längre bort med ett halvt roat och halt oroat ansiktsuttryck samtidigt som hon sakta skakade på huvudet åt mig. Jag vände mig om och fick se Jan Guillou i egen hög person stirra tillbaka på mig med ett roat ansiktsuttryck. Skamset ryckte jag åt mig ett av vykorten med Jan som motiv, som om det skulle göra saken bättre på något vis och stegade sedan snabbt därifrån med blossande kinder och en skrattande kompis i släptåg.

Jag vet inte om min spontana reaktion när jag insåg mitt misstag var den bästa. Alla vet ju att det bästa sättet att undvika att bli utskämd är att lyckas släta över händelsen så pass mycket att ingen misstänker det lilla snedsteget. Vad jag skulle gjort för att förbättra den nämnda situationen är dock oklar. Eftersom jag tillhör släktet tomatansikten har jag dessutom extremt svårt att dölja när jag tycker att något är pinsamt.

För att undvika att ständigt drabbas av dessa prekära situationer brukar jag försöka tänka som en katt. Katter är ju kända för att vara smidiga, graciösa och modiga. Men det händer att de trillar ibland, eller blir rädda för saker de egentligen inte borde bry sig om. I en katts ögon är det otroligt pinsamma situationer, men de klarar sig alltid så snyggt ur dem. Om en katt trillar så sätter den sig nästan direkt ner och tvättar sig, som om inget utöver det vanliga har hänt. Här har vi något att lära. Inte att vi ska tvätta oss så fort något pinsamt händer, men att det bästa är att låtsas som att det regnar.

Nu för tiden brukar jag alltid börja gräva i väskan eller knyta skon om jag råkar göra något pinsamt. På det sättet slipper jag visa upp min tomatröda nuna eller stå till svars för det jag precis sa eller gjorde. Förresten har jag precis lånat en av Jan Guillous böcker, och tro det eller ej verkar han ha sina skäl att vara uppblåst och självgod.