Av barn och dårar..

Saker jag trodde när jag var liten: Att lätt hosta hette köttfärshosta och inte högfärdshosta, att det bodde en liten tomte i vår dusch som hette Egon (tack för den, pappa) och att om en skådespelare dog försvann hans karaktär från filmen (sörjde Skalle-Per djupt när Allan Edvall dog). Antagligen hade jag en hel del andra konstiga idéer för mig också, men tyvärr har jag uppnått en såpass hög ålder så att dessa villfarelser inte längre finns kvar i mitt minne.

Barn i allmänhet har en tendens att kläcka ur sig saker som de möjligtvis har fått lite om bakfoten, men som ändå på något vis kan vara intelligenta. Min mor har en bok som är full med citat från barn. Ett exempel på ett citat som nog kan anses vara så fel men ändå så rätt kommer från Jeanette 10 år; Arsenik är en stark krydda som lätt kan förstöra en hel middag”.

Här om dagen hamnade jag mitt i en dagisgrupp. Jag satt där i godan ro och väntade på bussen när busshållplatsen invaderades av små, miniatyrmänniskor i reflexvästar. Det var som en tornado, den ena stunden var det helt lugnt och i nästa var det totalkaos. Jag hade lyckats sno åt mig bänken i busskuren, och självklart var det inte någon annan som ville slå sig ned på den tre meter breda bänken. Men den saken ändrades snabbt när barnen invaderade. De klättrade obekymrat upp bredvid mig och satt så när som i knät på mig. Efter ett tag började flera av barnen prata med mig, och tillslut kändes det som att de tävlade om vem som kunde säga mest ord till mig. Jag kände mig superpopulär!

En liknande upplevelse hade jag när jag som 15-åring praktiserade på Målsryds förskola. Jag var där i tre dagar, och under de tre dagarna hade barnen lyckats ta reda på mer om mig än vad min pojkvän har gjort på nästan två år.

Jag tror att vi i allmänhet har ganska mycket att lära av barn. De är aldrig rädda för att göra bort sig, det verkar inte finnas några hämningar. En sak som har slagit mig är att så fort man är med barn så är det lättare att prata med alla vuxna runt om . Det är som det där hundtricket, med skillnaden att ett barn inte bara är gulligt att se på utan fyller även i alla eventuella tystnader.

Tyvärr kommer vuxna, till skillnad från barn, inte undan med att säga vad som helst. Jag funderade på hur gammal man är när man börjar bli medveten om att andra människor inte alltid uppskattar allt man säger. Jag tror att det nog snarare har med omgivningens förväntningar än den egna mognadsgraden att göra. När jag var på ICA i Svenljunga kom det fram en liten kille till mig och berättade allvarligt att kaffe bara är för stora människor, inte för små. Och jag gav självklart genast respons och höll med honom och sa att han hade rätt och var duktig. Det är nog där vuxenproblemet ligger. När vi närmar oss en något mer mogen ålder slutar folk ge oss respons. Hade det varit en vuxen person som kommit fram till mig och talat om att kaffe inte är för barn hade jag antagligen trott att personen i fråga var sinnessjuk eller full. Men egentligen grundar sig vår vuxna egenskap att skapa pinsamma tystnader i att vi är så otroligt rädda för att göra bort oss, och det beror i sin tur på att vi har blivit medvetna om att det finns tillfällen då vissa ord inte passar sig. Det gör inte barn, för de får positiv respons för allt, och fortsätter därför att prata, utforska, och sprida glädje!