Värre än någonting

Jag skulle kunna säga att jag ägnar min fritid åt att slå små barn, att jag förespråkar illegala hundslagsmål och tycker att det är fel att skänka pengar till cancerfonden...

...men jag skulle ändå aldrig få lika starka reaktioner som när jag säger att jag ofta äter framför teven och gillar att göra det.

En attityd i samhället

Till skillnad mot de tre första exemplen så är det sistnämnda faktiskt sant. Jag kan inte komma på något bättre sätt att förtära min mat på än framför teven. Fick jag välja skulle jag äta frukost, lunch och middag där. För mig är en riktig väl tillagad rätt framför ett underhållande program den ultimata formen av avslappning och njutning. Men jag vet hur det låter därhemma i stugorna nu ”jaha du hon den där krönikören i STT gillar tydligen att äta framför teven, jag som hade fått uppfattningen att hon var rätt vettig, ja tänk vad fel man kan ha om folk..”. Det finns en attityd i samhället som starkt motsätter sig föda och teve i kombination.

Hjärt- och kärlsjukdomar och sociala brister

Man får inte bara ett höjt ögonbryn och en ogillande min om man säger att man ofta äter framför teven, man får också hänvisningar till diverse undersökningar. ”Faktum är att det finns forsknings som visar att mat i kombination med tevetittande ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar” eller ”par som ofta äter mat framför teven riskerar en sämre relation eftersom de aldrig har tid att prata med varandra..” eller klassikern ”det sägs att man inte känner vad maten smakar om man fokuserar på teven samtidigt som man äter...”. Men alltså det är ju inte så att jag bara äter hamburgare och pizza för att jag äter framför teven, det är inte heller så att jag inte pratar med min sambo för att vi då och då inte äter sittandes vid ett matbord. Ibland pratar vi till och med under tiden vi ser på teve, medans vi äter. Så bra på multitasking är vi.

80 procent gör det 20 procent ljuger

Att äta framför teven är på något vis något av det fulaste man kan göra idag. Men jag vågar påstå att 80 procent av svenskarna någon gång då och då äter framför teven och att de resterande 20 procenten ljuger. Ändå ska det ojas över familjer som äter framför teven, det ska viskas bakom ryggen om den där grannen som alltid äter framför teven och det ska ses ned på folk som i allmänhet ser mycket på teve. Därför är det få som vågar erkänna att de är framför teven-ätare. Jag har själv varit där. I början av min och min sambos relation låtsades jag som om jag aldrig skulle äta framför teven fastän jag kommer från en familj där all helgens middagsmat intogs där. Det dröjde dock inte länge innan jag inte orkade ljuga längre, och då visade det sig att även min sambo gillade tanken på mat och teve i kombination.

Stolt framför teven-ätare

Jag tycker att det är dags att sluta se ner på folk som äter framför teven. Jag kommer härmed ut som framför teven-ätare och en stolt sådan också. Att både inta kultur och föda samtidigt borde ändå ses som något oerhört positivt. De allra flesta av oss har ju kommit över rädslan för teven och insett att den inte bara kan lära oss något nytt utan också vidga våra kulturella vyer. Därför ser jag ingen anledning till att stoppa toleransen där. Var stolt över att du kan äta nyttig mat, ha en fungerande relation och känna smaken på din mat samtidigt som du ser på teve!

Semlekonspirationen

Tänk dig att ni ska berätta för en amerikan om olika svenska traditioner. Du har lyckats övertyga honom om att det där med att vi väcker varandra på morgonen iklädda nattskjorta och med ljus i hår är lika normalt som att vi låtsas att vi är små grodor samtidigt som vi hoppar runt en stor blomsterklädd fallossymbol.

Amerikanen tycker att svenskarna verkar vara ett lite udda men ganska kul folk och frågar vidare vad det finns för traditionella maträtter och det är då du kommer till traditionen där i början av februari. Den som vi precis har passerat. Du berättar om ”the fat tuesday- fettisdagen” som firas varje år som ett tecken på att fastan som vi inte längre har är över.

En simpel upphottad bulle

Amerikanen frågar vidare hur dagen firas och du berättar att man äter semlor, och det är när du ska förklara vad en semla är som du inser att du blivit lurad i hela ditt liv. Semlan är en så totalt oglamorös bakelse. Den innehåller bara tråkiga ingredienser. Ingen guldkant, bara en simpel upphottad bulle. Det godaste i den är mandelmassan, något som hälften av svenskarna inte ens gillar, och vi ska inte ens gå in på den tråkiga torra vetebullen. Jag menar, man vet ju att det är ett riktigt tråkigt bakverk när det blir godare om man häller varm mjölk på.

En konspiration

Fettisdagen är en konspiration, ett sätt för bagerierna att på ett lätt sätt tjäna pengar under en av årets fattigaste månader. Vetebulle, mandelmassa (som dessutom är utblandad), och grädde är inga dyra ingredienser och du behöver inte direkt vara en cakeboss för att kunna gröpa ur den där torra bullen. Men vi sväljer det med hull och hår, trycker i oss vetedeg och mandelmassa som om det vore det godaste i världen.

Om det varit på riktigt

Alltså tänk om vi på riktigt faktiskt hade fastat och högtiden inte bara var en kvarlämning av det gamla. Där efter veckor av ingen mat skulle det äntligen vara dags för en riktigt godsak som tecken på att fastan brutits. Du skulle inte kunnat tänka på annat än allt gott du skulle fylla magen med, och så när du kommer ut i köket så stor det ett stort fat med semlor, men där finns också kladdkaka, prinsesstårta, wienerbröd och toscakakor. Jag vågar sätta min högra fot på att ingen hade valt semlan först då.

En ohållbar tradition

Nu sitter säkert någon där hemma och tycker att semlan faktiskt har funnits sedan urminnes tider och är en tradition. Men det håller inte, med det tänket hade vi fortfarande kollat på svartvit TV, ätit fiskaladåb och haft på oss strumpor uppehållna med strumpeband. Men det gör vi inte för vi har uppdaterat oss och hittat nya, roligare, godare och bekvämare sätt att leva våra liv.

Så nu höjer jag rösten och säger; låt oss göra detsamma med fettisdagen. Ut med semlan och in med kladdkaka, prinsesstårta och wienerbröd eller vad man än vill äta för att fira att den där fastan som vi slutade med för längesen är över.  

Knallhatten Redslareds stolthet

Om man kör från Svenljunga mot Kinna har man efter bara några kilometer passerat ett hus på vänster sida.

Huset har inte sett mycket ut för världen på många år, och har man inte vetat om det är det inte ens säkert att man har lagt märke till det. Men frågar man någon i min farmors generation, förmodligen också i mina föräldrars generation så vet de alla vad Knallhatten var för något.

Slutet

Jag skriver ”var”, för sedan natten mellan fredag och lördag förra helgen finns inte Knallhatten längre. På BT kunde man i lördags morse läsa att ”hus i Redslared brinner för fullt”. Jag vill inte spekulera i varför det brann ner eller hur det började brinna men jag vill gärna berätta historian om Knallhatten. För jag tycker att ett hus med anor förtjänar ett värdigare slut än vad Knallhatten fick.

Ålderdomshemmet

Allt började på ett byamöte i Redslared år 1914. Man behövde ett ålderdomshem, och frågan ställdes om ett sådant skulle kunna finansieras med gåvomedel från bygden. Efter många turer fram och tillbaka stod tillslut Karlshem som huset döptes till klart och de gamla kunde börja bosätta sig i det vackra huset.

Väveriet

Tyvärr tryter informationen kring hur länge huset tjänade som ålderdomshem, men efter många år avvecklades ålderdomshemmet och huset blev istället väveri. Många ryamattsbottnar har vävts i huset i Redslared, och vävare runt om i bygden fick jobb tack vare väveriet. När väveriet lades ned ville ägarna hitta en ny uppgift åt huset och startade då Knallhatten- fyndaffären som nog alla äldre i såväl Kind som Mark har besökt.

Klädaffären

Jag fick tag på ett tidningsurklipp från öppnandet av Knallhatten och det är nog många som har svårt att tro att det söndagen den fjärde april 1971 rådde total trafikstockning i Redslared, men rubriken på artikeln lyder ”Söndagsöppet vållade trafikkaos, tusentals bilar i kilometerköer”. Anledningen till detta var att ägarna- trots att de fått avslag från kommunen – valde att hålla öppet en söndag. Något som inte var tillåtet på den här tiden. Som enda öppna affär skapade Knallhatten total hysteri. ALLA skulle dit, om inte för att handla så i alla fall för att titta på spektaklet, eller äta den utlovade bullen. I tidningen kan läsas att polisen i Kinna tillkallades, men att den ensamma konstapeln stod fullständigt handfallen då hans enda kollega hade fullt upp med att dirigera orienterare i Fritsla och han själv inte kunde lämna sin post. Redan här blev Knallhatten något av ett fenomen och så fortsatte det vara ända fram tills 1997 då affären stängdes.

Fenomenet

Kanske kommer du som läser detta lägga märke till det nu nedbrunna husskelettet på vänster sida några kilometer utanför Svenljunga längs med väg 156. Jag hoppas att du då kommer tänka att ”här låg ett hus med anor, ett hus som tjänat både som sista hem åt många av bygdens människor men också som arbetsplats åt många vävare och kanske framförallt som en av dåtidens mest uppmärksammade klädaffärer som lade grunden till det nya moderna söndagsnöjet”. För Knallhatten var och är ett fenomen.

Utan täckning och lokalsinne i London

Tänk er följande scenario: åtta svenskar åker på semester till London. Tänk er att alla åtta är lantisar (fyra kommer från Gånghester och vill nog gärna se sig själva som stadsbor, men jämfört med London är de lika lantis som Sexdregabor). Tänk er att dessa åtta svenska lantisar ska försöka hålla ihop i London.

Där har ni bakgrunden till den historia som nu följer.

Att hålla ihop gruppen

Min mamma, pappa, sambo, faster, fasters man, mina två kusiner och jag tillbringade tillsammans en långhelg i London. Att hålla ihop åtta personer med åtta viljor i en miljonstad är inte lätt, men vi lyckades faktiskt. Tills sista kvällen. Det var en lördagkväll och kanske borde vi förstått att tanken på att bege oss till Piccadilly Circus för att äta möjligtvis skulle delas med några andra. Redan när vi skulle gå ner i tunnelbanan började det bli svårt att hålla ihop. Men väl på perongen var alla samlade och efter tre dagar i London och en ganska väl utvecklad vana att åka tunnelbana började vi känna oss självsäkra i rusningen. Det skulle vi inte gjort.

Kvarlämnade på perongen

Tåget kom och vi tryckte in oss tillsammans med en hel del andra. Jag fastnade mellan min kusin och en okänd engelsman och såg inte så mycket. Men när tåget började rulla vände jag mig om och tittade ut genom fönstret. Där på perongen med snopna miner stod min pappa och min faster.

Förlitade oss på hoppet

Vi sex som hade kommit ombord började genast intensivt diskutera hur detta skulle gå. Till saken hör nämligen att min faster och min far har en sak gemensamt, förutom att de har samma föräldrar, de har sjukt dåligt lokalsinne. Vi visste inte ens om de hade uppfattat vilken station vi skulle gå av på och vi var alla övertygade om att de inte hittade tillbaka till hotellet. I tunnelbanan finns inte heller någon mobiltäckning så den enkla lösningen fanns inte. Vi åkte alltså vidare och förlitade oss på hoppet. Att det vid nästa stopp trängde sig på ytterligare fem Londonbor bekräftade bara att vi inte var riktigt så inkörda i tunnelbanerutinerna som vi först hade trott.

Bara att vänta

Väl framme blev vi rådvilla. Frågan var om någon av oss skulle springa upp och försöka ringa. Samtidigt skulle det bara fungera om de två eftersläntrarna bestämt sig för att gå upp ur tunnelbanan och dessutom skulle då den som sprang upp förmodligen försvinna i folkvimlet. Så vi bestämde oss för att stå kvar och vänta. Vi gjorde upp en strategi där vi utgick från att de skulle stå kvar på samma ställe vilket i så fall borde innebära att de skulle stiga av på samma ställe som vi och därför kanske se oss på perongen.

En förmodad återkommande historia

Tiden gick och vi väntade ihärdigt. Försökte stå emot den allt mer tryckande folkmassan och hålla reda på varandra i vimlet. Tillslut ankom tåget och där stod de. Faster och far var räddade! Efter allt funderande och spänt väntande var det som att släppa en propp och alla blev mer uppsluppna än vad de tidigare varit. Vi förvånades över att det löst sig så bra, trots brist på både mobilteckning och lokalsinne, och skrattade åt det faktum att våra svenska artiga lantisgener inte riktigt gjorde sig i London. Vi hade kunnat oroa ihjäl oss, men istället tänkte vi att det skulle ordna sig och höll därför humöret uppe trots den inte helt ultimata situationen, det blev en rolig historia som nog kommer berättas mer än en gång på framtida släktmiddagar.

En oväntad födelsedagspresent

Jag vill börja den här veckans krönika med att säga att jag hade fel och att jag vet om det!

Jag satt där en söndagskväll efter en natt av firande av min egen 25-årsdag och skrev en krönika lagom till fettisdagen. Kanske var det just på grund av att jag firat hela natten som jag fick för mig att semlan äts som fastebrytare när den ju egentligen äts som fasteinledare. Jag insåg min fadäs ungefär två timmar efter att tidningen skickats till tryck och det fanns inte så mycket mer att göra än att stå för mitt misstag.

Kul att höra från er

Samtidigt är jag inte säker på att jag är så ledsen för att det blev som det blev. Jag har nämligen aldrig fått så mycket mail och kommentarer. Speciellt alla ni medelålders och äldre män som bemödat er att skriva långa förklarande mail till mig, kul att höra från er! Ni har varit rätt frånvarande under de senaste fem åren jag har skrivit krönikor, så det känns roligt att få veta att även ni läser dem!

Nu över till det ämne min krönika den här veckan egentligen ska handla om.

58 år fel

Jag fick ett telefonsamtal på min 25-årsdag. Inget konstigt med det, men det här samtalet kom från ett nummer jag inte kände igen och i andra änden presenterade sig en dam vars röst och namn jag inte heller kände till. ”Nu undrar du varför jag ringer” sa damen i andra änden, och det hade hon såklart mycket rätt i. ”Jo du förstår jag fyllde år alldeles nyss och i samband med detta fick jag en hel hög kort, dessa lade jag upp och ned och sedan sprättade jag upp dem ett efter ett. Men så fick jag upp ett kort med årtalet 1991 på framsidan och då förstod jag att något måste blivit galet. Jag fyllde nämligen 83 år och är således född 1933 och inte 1991”. Damen hade helt rätt i att något blivit galet, kuvertet hade trots att min adress var rättskriven hamnat i fel brevlåda. I kuvertet, som för övrigt innehöll ett mycket fint kort från min farmor fanns det dessutom födelsedagspengar och damen som sprättat upp mitt kuvert blev förfärad.

För både min och farmors skull

”Min första tanke var att jag skulle tejpa ihop det och lägga det på lådan igen, men så tänkte jag att du skulle ju undra om du fick ett uppsprättat kuvert, så jag lade i ett eget kort med en förklaring och hoppades att brevbäraren skulle hinna dela ut det innan helgen, så fick jag reda på att det inte skulle hinna fram innan helgen, och då tänkte jag att jag måste ringa, både för din och din farmors skull.” Vid det här laget hade jag hunnit bli helt rörd av damens besvär för min och farmors skull. Vi lever i en tid där mycket jävligheter pågår och att då bli påmind på det här fina sättet om att det finns så ärliga människor där ute var en av de bästa födelsedagspresenterna jag kunde fått.

Tack så jättemycket!

I måndags låg det fina kortet, pengarna och ett gulligt kort från damen i min brevlåda och jag blev helt varm inombords. Det finns ingen gång som jag har känt mig så tacksam över att ha en offentlig plats att uttrycka mina känslor och åsikter på och den här veckan vill jag använda den till att rikta ett stort rungande tack till damen! Tack för din ärlighet!

Revolution för svaga nypor

Jag ser mig själv som en ganska stark kvinna, någon som inte är rädd för att ta i och inte har problem att orka. Och den bilden skulle vara komplett. Om det inte var för burkproblemet.

Burkproblemet gör att tanken på att jag kommer bli en gammal ensam tant som dör av näringsbrist har slagit mig. Att bli äldre och ensam känns egentligen inte så läskigt i sig. Ensamheten kan vara skön, men inte om den är livshotande. Ensamhet och ålderdom kombinerat med burkproblemet är livshotande.

Fysiskt och psykiskt motstånd

När jag köper sylt, senap, gurka, rödbetor, ja egentligen vad som helst som kommer i glasburk möts jag alltid av ett starkt motstånd. Ett såväl fysiskt som psykiskt. Den fysiska handlar om att jag på fullaste allvar nästan aldrig kan öppna en burk, jag fattar liksom inte hur jag ska göra för att få upp locket utan att spränga ett eller flera blodkärl och detta har gett mig sjukt dåligt självförtroende.

Hånad av dem jag älskar

Ofta finns det folk med starka nypor kring mig som kan hjälpa mig att öppna burkar. Men den hjälpen är ofta fylld av hån. Min pappa brukar låtsas att han inte får upp locket men egentligen lättar han på det så att jag själv får upp burken medan han låtsas imponeras av min fantastiska styrka. Detta är inte en gest för att bygga upp mitt självförtroende, utan bara ett mer sofistikerat sätt att håna mig för mina svaga nypor. Min sambo skippar all finkänslighet och brukar öppna burkarna med vänster hand bara för att understryka exakt hur svag jag är.

Möjlig orsak till en förtidig död

När jag inte är omgiven av dessa trevliga män med starka nypor händer det att jag helt enkelt får strunta i att äta lingonsylt till mina köttbullar. Andra gånger får jag med våld försöka slå upp locket så att det tappar sin klämmande form. Dock får det effekten att burken inte sluter tätt och innehållet blir därför snabbt dåligt. Burkar och lock är alltså alltid ett problem. Och jag är på riktigt lite orolig för det ska bli min död.

Ett förnyat burksjälvförtroende

Döm därför om min förvåning när jag häromdagen skulle ta mig en saltgurka (ja det är gott!) och istället för att kämpa som en galning med den nya oöppnade burken lätt fick upp locket. Jag kan garantera att julens soffliggande inte har fått mina muskler att plötsligt byggas upp. Inte heller skulle jag säga att jag försökte öppna burken med ökat självförtroende. Tvärt om, precis som vanligt gjorde jag ett halvhjärtat försök eftersom jag egentligen visste att burken inte skulle gå upp. Ändå öppnades den enkelt. Jag tänkte att jag hade fått ta i en burk som någon öppnat redan i affären och förberedde mig på att äta härsken saltgurka (inte gott!) men sanningen var att det stora matföretaget som hade konserverat min gurka har gjort en satsning på burkar med nya lättöppnade lock.

Det nya locket är fantastiskt. Det är ett lock som inte bara stärker mitt självförtroende, utan framförallt kommer förhindra att jag blir en utmärglad tant som dör i ensamhet. Jag skulle vilja påstå att det här är en av de mest revolutionerade uppfinningarna sedan hjulet. Ett litet steg för matföretaget, men ett stort steg för mänskligheten!

En natt då allt kan hända

Jag vet att det så här dagarna före nyårsafton är mycket att göra. Det ska inte bara möras oxfilé och städas, nyårsblåsan ska köpas och champagnen kylas. Men låt mig ända ta en stund för att berätta några sedelärande historier. Historier som kanske kan hjälpa er i den värsta nyårsstressen.

Den första historien kommer från när jag var barn. Då var vi några familjer som firade ihop och eftersom i princip alla som var med hade en eller flera hundar var vi ungefär lika många hundar som människor på festen.

Förvånansvärt lite mellan benen

En nyår ungefär en timme efter att alla hade åkt hem ringde telefonen. Min mamma som höll på att plocka undan svarade. På andra sidan linjen förklarade en av gästerna att han hade upptäckt något som gjorde honom lite förbryllad. Hans hanhund hade förvånansvärt lite mellan benen. I en annan del av kommunen upptäckte en annan av gästerna att hennes honhund plötsligt hade börjat lyfta på benet när hon kissade. Ungefär samtidigt insåg de båda hundägarna att de i nyårsnatten i avrastning, och mörker hade lyckats byta hund med varandra. Vad göra? Jo mitt i natten, tre timmar in på det nya året, möttes två personer på en parkering. Båda öppnade sina bagageluckor, bytte hund med varandra, vinkade adjö och åkte hem.

Ett stort antiklimax

Min andra historia utspelar sig på en nyårsafton för fem år sedan och handlar om en vän som inför nyår var mycket bestämd med att raketer skulle köpas in eftersom han tyckte att det var det bästa med nyårsafton. Han var mycket exalterad över alla fina smällare han köpt och pratade glatt om dem hela nyårskvällen. Tolvslaget kom och alla gick ut för att bevittna hur himlen skulle lysas upp i vackra färger och mönster. Han tände på, backade några steg och så hördes ett ”poff” och det var över. Inget syntes på himlen och antiklimaxen var stor. Pengarna gick bokstavligen upp i rök.

Ytterligare ett år av misslyckande

Min tredje historia utspelar sig året därpå och handlar om samma kille. Detta år hade han insett att raketer inte var hans grej, men tanken på att inte få handskas med någon form av eld i skyn vid tolvslaget hade han inte gett upp. Han köpte istället kinesiska rislyktor, med argumentet att det både är billigare och betydligt svårare att misslyckas med. Återigen slog klockan tolv och vi gick ut för att bevittna de vackra lyktorna stiga mot skyn. Problemet var att det blåste storm och regnet piskade. Men inte gav han upp för det, han tände rislyktan. I denna stund ryktas det också att hans flickvän ska ha viskat ”denna lykta ska symbolisera vår kärlek ” innan stormen tog tag i lyktan som åkte längs marken och slutade som ett sorgligt litet blött knyte.

Det blir nyår ändå

Jag förstår att ni undrar hur dessa små anekdoter ska kunna hjälpa er i nyårsstressen. Men jag har faktiskt en poäng. Oavsett hur mycket man stökar och planerar kan det gå fel. Du kan förväxla din hund, se tusentals kronor gå upp i rök eller misslyckas med en kärleksförklaring. Men det behöver inte betyda att hela året är förstört. Klockan slår 00.00 ändå. 

Så ta det lugnt och tänk på att om allt inte klaffar precis som det ska så kanske du i alla fall får en rolig historia att berätta.

Gott Nytt År!