lördag 31 mars 2012

Herregud, jag börjar bli vuxen!


Sakta så att ingen skulle märka drog jag ut säkerhetsbältet ur sin behållare, och knäppte så ljudlöst som möjligt fast mig. Sedan såg jag till att jackan skymde det som nu höll mig på plats i bussens säte. Jag skämdes. Inte för att använda bältet, att undvika att dö i en eventuell olycka känns inte jättejobbigt, nä det som kändes så otroligt jobbigt var att samtidigt som jag knäppte fast bältet utan att någon först hade uppmanat mig till att göra det valde jag att på riktigt erkänna för mig själv att jag har blivit vuxen. Det där med vuxenheten har på senaste tiden kommit smygande.

När jag åkte skridskor i vintras kände jag mig helt plötsligt helt naken utan hjälm. Jag behöver en ny vårjacka och kom på mig själv med att leta efter något som var praktiskt, bekvämt och både vind- och vattentätt. Till råga på det har jag seriöst börjat överväga att använda ryggsäck. Ryggsäck! Och ibland blir jag sugen på att ta på mig jympaskorna när jag ska gå till skolan, bara för att de är så bekväma och fotriktiga.

Min farmor gav mig krukväxter i födelsedagspresent, och jag blev på riktigt överlycklig. Inte nog med det, jag lyssnade uppmärksamt och intresserat på hennes råd om skötsel av dem. Tidigare har jag känt mig lite cool när jag har sagt att jag inte ens kan hålla en kaktus vid liv, nu vårdar jag mina gröna växter som om de vore mina barn. Kulmen nådde jag nog häromdagen när jag på allvar hade en både givande och intressant diskussion med en vän om olika porslinstyper. Jag berättade stolt om porslin-serien jag har samlat på under hela mitt liv. Samtidigt kände jag hur min ungdom sakta begick självmord i min kropp.

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp saker i all evighet. Som att jag faktiskt väljer att sitta och titta på melodifestivalen med mina föräldrar istället för att gå ut på krogen. Jag kan till och med ta ett glas vin, bara ett, för att det är gott. Jag behöver kaffe varje dag för att fungera. Jag har skaffat ica-kort, gör storkok så att det ska räcka till matlådor, och här om dagen när jag inte hade något att göra gick jag på museum.

Det främsta tecknet på att jag nog faktiskt börjar närma mig pensionsåldern är att jag inte ens mår lite dåligt för att jag har checkat av så många punkter på vuxenlistan.

Jag har en känsla av att många av de verkligt vuxna i min omgivning inte håller med mig om att jag är så fruktansvärt vuxen, visst det yttre kanske signalerar vuxenhet men insidan säger något helt annat. Vem vet, kanske beror vuxenheten på vem man jämför sig med. Min mor är mellanstadielärare, och när jag var i 6-7 -årsåldern tyckte jag att de 12-åringar hon undervisade var otroligt vuxna. När jag senare gick i högstadiet var rollerna omvända. En gång när jag var i 16-årsåldern och skulle hälsa på mamma i skolan kom en liten flicka fram till mig och frågade ”hej, vem är du, och vem ska du hämta?” Hon trodde att jag var en förälder.

Jagskulle kunna vara elak och säga att jag jämför mig med mina föräldrar för att på så sätt känna mig riktigt ung, men då kulle jag ljuga eftersom de är några av de barnsligaste människor jag känner. Så därför tror jag att vuxenheten visserligen ligger i betraktarens ögon, men ännu en gång har jag kommit fram till att det är hur man känner sig som avgör om man är vuxen.

Nu använder jag bälte varje gång jag åker buss, och jag smyger inte med att jag gör det. För jag känner ju min egen insida, och det spelar ingen roll om jag har på mig både cykelhjälm och joggingskor. På insidan är jag i vilket fall som helst inte ett dugg vuxen!


En riktigt bussig kvinna


Jag åker mycket kollektivt. Det är så bra att sitta på bussen för då har man en godtagbar ursäkt för att stirra på folk. Så det gör jag. Ofta. Jag har fått lära mig att det är fult att stirra, men något måste man ju fördriva tiden med. Jag har insett att folk i allmänhet ser ut och beter sig ganska lika. Även människor som klädmässigt vill sticka ut ur mängden håller sig på något vis inom en viss ram, bara i utkanterna av den.

Det verkar som att det finns en längtan efter att passa in. Det är något annat jag har lagt märke till. I allmänhet verkar vi människor tro att om vi inte märks så syns vi inte och då sticker vi inte heller ut på något vis. De flesta som åker buss, promenerar på trottoaren bredvid eller står i kö för att köpa kaffe på bensinmacken ser till att i så stor utsträckning som möjligt försöka förneka för sig själv att det existerar andra människor. Man hälsar inte på okända, man tittar inte ens på dem, och framför allt så sätter man sig inte bredvid dem på bussen om man inte verkligen måste. I sådan fall ser man till att sätta sig bredvid någon som sover, lyssnar på musik, eller som jag stirrar ut genom rutan.

I skrivande stund sitter jag på tåget. Det klev precis på en tjej som -efter att hon hade noterat att det satt en person vid varje bord, alltså en person på fyra säten bestämde- sig för att söka lyckan i en annan vagn. Jag börjar seriöst fundera på vad det är för fel på folk. Och jag tror dessutom att bussar och tåg skulle tjäna på att sätta alla stolar separat.

Men jag är precis som alla andra, jag vill sitta själv, och då finns det inte så mycket annat att göra än att stirra på folk. Jag har en känsla av att det genom vår rädsla att tala med främlingar föds en kollektiv osäkerhet. En osäkerhet som leder till fördomar. Jag har en viss uppfattning om hur en utsida speglar en insida.

För ett tag sedan skulle jag åka nattbussen från Göteborg till Kinna. Eftersom bussen skulle ta drygt en timme och jag inte hade något att fördriva tiden med började jag som vanligt stirra på folk. Tyvärr verkade majoriteten av de resande vara fulla och/eller sovande så det fanns inte så mycket att stirra på. Bussen fyllde med människor och efter ett tag var folk tvungna att sätta sig bredvid varandra. En kvinna slog sig ned bredvid mig. Liksom jag verkade hon inte se fram emot en timme av tystnad, så hon tog initiativ till ett samtal, och jag var inte sen att haka på. Hon var jättetrevlig och gav mig en guidad tur från Göteborg till Kinna. Jag hade inte åkt den bussen förut och var lite nervös över var jag skulle kliva av och när jag skull trycka på stoppknappen. Men eftersom den trevliga kvinnan bredvid mig hade bra koll på omgivningen hjälpte hon mig.

När jag klev av bussen gjorde jag det med ett leende, jag hade inte bara haft en riktigt trevlig busstur jag hade också lärt mig något viktigt. I allmänhet verkar folk inte vara elaka varelser med ondskefulla avsikter. Framförallt insåg jag att mycket av den osäkerheten jag ofta upplever är väldigt lätt att utplåna med ett leende. Det verkar ändå som att vi människor är allt bra lika varandra. Så om jag är trevlig är det stor chans att mina medmänniskor är det tillbaka.


söndag 18 mars 2012

En inbyggd tröghet?


Det finns nog inget som kan irritera mig så som när min mor ber mig hjälpa henne med något tekniskt. Hon brukar be snällt, och jag brukar kunna lösningen. Det är inte det som får det att krypa i mig av ilska. Problemet ligger snarare i att hon inte verkar ha något grepp om de mest grundläggande tekniska sakerna. Det konstiga är att hon verkligen inte är oteknisk -speciellt inte om man jämför med majoriteten av hennes åldersgrupp. Men samtidigt som det verkar finnas en nyfikenhet över att lära sig de nya häftiga tekniska grejerna verkar hon på något vis ha en inbyggd tröghet när det gäller ny teknik.

I helgen köpte hon en ny mobil. Det verkade vara med en blandning av förväntan, nyfikenhet och rädsla som hon steg in i det stora elektronikvaruhuset och började knappa på och läsa om alla de testexemplar som fanns uppradade där. I ärlighetens namn gick det mest ut på att försöka lista ut vilken knapp man skulle trycka på för att få igång telefonerna.

Jag har många gånger funderat på vilken typ av människa som säljare på sådana stora elektronikkedjor krängde mest varor till. Nu för tiden känns det som att folk vet vad de vill ha innan de stiger in i affären. Men när jag såg min mors förvirrade uppsyn insåg jag att hon tillhörde exakt den rätta målgruppen. Det dröjde inte heller länge innan en lång kille i glasögon kom fram och frågade om vi behövde hjälp med något. Tillslut inhandlades i alla fall en lagom modern, lagom dyr och lagom komplicerad mobil.

Sen börjades det. Facebook skulle installeras och förklaras, mailprogrammet skulle synkas och kontakter skulle flyttas. När mobilen väl var färdiginstalleras var det dags att installera mamma. Inte det lättaste. Det var här någonstans som mitt tålamod började tryta. Jag förstod inte varför motviljan till mobilens ordlista var så stor, och hur sjutton kunde hon missat hur en app fungerar? Jag är verkligen inget tekniskt geni. Många skulle nog vilja kalla mig oteknisk, men jag kan ju det självklara! Hur kan hon ha missat de mest grundläggande tekniska kunskaperna?

Men så här om dagen när jag stod och väntade på bussen förstod jag plötsligt!Jag och en vän diskuterade en facebook-grupp som hon hade skapat när en kvinna i min mors ålder vände sig mot mig och frågade; ursäkta, jag hörde att ni pratade om facebook. Får jag fråga en sak? Det visade sig att kvinnan hade en vän som la ut så många statusuppdateringar om dagen att hon dränkte alla andras. Nu ville hon bli av med vännens statusrader, men inte ta bort henne som vän. Hon undrade helt enkelt om vi visste hur hon skulle gå till väga.

Känslan som infann sig när jag förklarade för kvinnan hur hon dolde händelser från vissa kontakter var välbekant. Det var samma känsla som jag får varje gång min mamma frågar mig om någonting för mig självklart. En blandning mellan förvåning och stolthet. Jag insåg att det som för mig är självklara kunskaper snarare har med min generation att göra. Det min mamma inte kan beror inte på att hon har en teknisk tröghet, hon råkar bara inte vara född med en mobil i näven.

Jag antar att tålamod är en dygd i det här fallet. Det är nog bara att fortsätta hjälpa mamma och alla andra förvirrade vuxna genom de slingrande teknikstigarna för en dag kommer det vara jag som är gammal och ute. Och då kommer mina barn antagligen tycka att jag är hopplös när jag frågar dem om saker som för dem är helt självklara.

lördag 10 mars 2012

Måste vi följa med?


I den Småländska småstaden Svenljunga finns det ett systembolag. Det fungerar som ett vattenhål, en oas och en mötesplats för alla stadens invånare. Dit kommer älskogskranka brevbärarfruar, killar med sugmärken i ett pärlband runt halsen och färgstarka tantmanekänger. Alla har en sak gemensamt; förutom att de bor i Svenljunga är de jämfört med Filip och Fredrik riktiga lantisar.

Jag satt och slötittade på tv när en väldigt bekant vy dök upp i rutan. Den alldeles för kända duon Filip och Fredrik hade av någon anledning rest till Svenljunga. Där ägnade största delen av sitt program åt att -förutom att vara geografiskt förvirrade- göra narr av Svenljunga och framställa dess invånare som rena losers. Många är vi nog som någon gång har fått vår egen hemort att framstå som en bonnhåla utan dess like. Men när medietränade Stockholmare kommer hit och tror att de ska göra underhållning av att på bästa sändningstid klanka ner på orten som har närt så många fantastiska människor vid sin barm då blir jag upprörd på riktigt!

Det kan hända att jag har missuppfattat allt ihop. Säkert tyckte dessa personer som fick var med i TV att det var roligt och spännande. Jag tyckte att programmet var rätt underhållande, jag skrattade till och med. Men samtidigt fanns det en bitter eftersmak av utnyttjade människor. Om det är så att de som medverkade i programmet inte hade något emot att göra det ska inte jag sitta här och säga emot. Men jag måste ändå framhålla att programidén och dess upplägg inte faller mig i smaken det minsta. Filip och Fredriks program ska ge sken av att ha ett mysigt upplägg där hela Sverige känner igen sig. Jag skulle vilja påstå att det inte är något annat än vanlig gammal hederlig förnedrings-tv. Bara paketerat i ett lyxigare format.

Här ute på landet händer det att ordet ”Stockholmare” används som nedsättande ord för att beskriva någon som är dryg och högfärdig. Jag brukar tycka att det är onödigt. Att använda epitet för att skälla på någon är generallierande och inskränkt. Men när jag ser ett program som Filip och Fredriks Får vi följa med kan jag inte låta bli att tänka att dessa två nog är ärke-exemplar av dryga Stockholmare. De verkar anse att alla som inte bor i en stad är inavlade banjospelande idioter.

Nog för att jag är en bonnläpp, men det är ju inget jag skäms för. Därför borde ingen annan få framställa oss lantisar, vi som är födda utanför Stockholms tullar för idioter. Vår dialekt, stället vi har valt att bosätta oss på, eller vad vi har för intressen har ju faktiskt ingenting med hur vi är funtade att göra. Framförallt blir jag -som gärna framhåller att orten där jag har tillbringat mycket tid av min uppväxt är en riktig håla- 100 % patriotisk när jag ser duon klanka ner på Svenljunga.

Ni vet lika väl som jag att bara tjocka människor får förlöjliga sig över tjocka, likväl är det bara är personer som inte är födda i Sverige som får skämta om invandrare, och bara Svenljungabor som får göra narr av den lilla hålan i VÄSTERGÖTLAND!




onsdag 29 februari 2012

Könsbyte?


I helgen var jag på bio. Jag var där ganska tidigt, så innan reklamen drog igång och alla hade satt sig tänkte jag att jag skulle göra den obligatoriska facebook-kollen på mobilen innan jag stängde av den. När jag satt där i godan ro och bläddrade bland mina nya händelser hörde jag plötsligt en röst; ”hörru grabben lägg ner mobilen!” Jag reagerade inte först, men tittade mig runt för att se vem rösten tillhörde, och råkade se in i ett par ögon som tittade rakt på mig. Uppenbarligen var tillsägelsen -som kom från en biljettkontrollant inkrånglad mellan biostolar och besökare- riktad mot mig. Inte förrän han hade krånglat sig ut och var på plats vid dörren igen insåg jag vad han hade sagt; ”hörru grabben”. Jag har aldrig någonsin i mitt liv blivit kallad för grabben förut. Dessutom tyckte jag väl att det inte gjorde speciellt mycket om jag knappade på min telefon när han fortfarande släppte in folk, och ridån var fördragen för bioduken.

Jag satt självklart där och önskade att jag hade varit lite mer kvicktänkt och svarat något i stil med; ”du, bruden jag stänger av den när reklamen börjar”, eller i alla fall påpekat att jag aldrig har varit och antagligen inte kommer att bli någon grabb. En dräpande replik som skulle fått honom att inse sitt misstag och mig att slippa sitta och muttra irriterat över tjuriga biljettkontrollanter. Men det verkar vara i just sådana här situationer som den tillfälliga totalförlamningen sätter in, man kan varken säga något eller röra sig.

En annan gång då jag verkligen önskar att jag hade haft den där repliken på lager var när jag stod i kassakön och väntade på att få betala. Bredvid mig fanns en kö till en annan kassa. När det var min tur trängde sig personen i den andra kön förbi mig. Jag knackade henne på axeln och sa att hon nog hade råkat gå före mig. Hennes svar blev; ”ja fast nu tycker jag faktiskt att jag stod före dig.” Nu i efterhand önskar jag verkligen att jag hade lagt upp mina varor bredvid hennes och sagt att jag faktiskt tyckte att hon kunde betala mina varor också då. Åtminstone kallat henne tant. Istället stod jag tyst och inväntade min tur.

När jag tänker på sådana här saker börjar det krypa i hela kroppen. I skrivande stund vill jag bara ringa upp de där människorna och kasta ur mig alla dräpande kommentarer jag kan komma på. Men nu är det ju för sent. Jag hade en chans och jag missade den. Totalförlamningen inträffade.

När jag stöter på situationer som de ovan brukar jag försöka trösta mig med att jag varken är bitter eller otrevlig, och att jag oftast inte har några problem att skilja på könen. Men det hjälper inte mycket. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att det är jag som har rätt och att jag är en trevlig person till skillnad från dem så känns det inte bättre. Det enda som skulle kunna hjälpa är nog tråkigt nog att få återuppleva händelsen. Att en gång för alla lägga min nu väl inövade kommentar som får dem att tyst stiga åt sidan. Tyvärr är det idag inte möjligt att resa i tiden, men om det någon gång blir det då vet jag precis vart jag ska resa först – till biografen någon gång i slutet av februari år 2012.

Det minsta jag kan hoppas på är att biljettkontrollanten och tanten i kassan läser min krönika.

Ni kommer inte tro det!


Jag gjorde en ganska revolutionerande upptäckt här om dagen. Jag tog den sista mjölken ur paketet. Någon dag senare skulle jag ha mjölk igen, och då fanns det ingen i kylskåpet! Jag vet att många har svårt att förstå det här, men det verkar som att matvarorna inte automatiskt fyller på sig själva i kylen.

Min framgång som upptäckare började ungefär samtidigt som jag flyttade till min första egna lägenhet. Det första jag la märke till var att det troligtvis var något allvarligt fel på min tvättkorg. Efter ett tag insåg jag att mina strumpor började ta slut, jag förstod inte varför. Jag hade lagt dem i tvättkorgen, och då är min erfarenhet av det hela att de efter ett tag återkommer rentvättade. Men den här gången låg de kvar i tvättkorgen otvättade! Fler och fler av dessa olösbara mysterier drabbade mig under veckorna efter flytten. Bland annat blev tallrikar och bestick aldrig diskade hur länge jag än lät de ligga i diskhon. Schampot tog slut och soporna blev överfulla. Det var då en mening som jag har hört allt för många gånger under min uppväxt började ringa i öronen; vänta du bara tills du får ditt eget hem Elin, då kommer du förstå hur mycket arbete du slipper här hemma! Rösten som sa dessa förmanande ord var min mors, och samtidigt som jag la det sista av mitt studiebidrag på mjölk insåg jag vad ordens innebörd egentligen var.

Kanske framställer jag mig själv som en riktigt bortskämd unge nu. Visst har jag förstått att man får mycket gratis av att bo hemma. Men den där meningen som min mor upprepat för mig hundratals gånger har jag viftat bort med argumentet; jag vet hur man sköter ett hushåll, jag bara avvaktar med att göra det tills jag får mitt eget hem.

Jag har förstått att jag till skillnad från många andra ändå var ganska förberedd för mitt nya egna vuxenliv. En kompis drabbades näst intill av skörbjugg innan hennes mor förklarade att man inte kan räkna ketchup som en grönsak, och att en kost bara bestående av olika sorters pasta och ketchup inte räknas som varierad. Men jag har ändå lurat mig själv rejält när jag har trott att det är lätt att sköta ett hem.

När jag flyttade in i min lägenhet kunde jag både tvätta, städa, och laga mat, problemet var inte att jag inte kunde utan snarare att jag hade ett liv planerat utan luckor för dessa obligatoriska ”vuxengörorna”. När tvättkorgen var full och strumplådan gapade smärtsamt tomt hade jag inte avsatt någon tid till tvättning, inte bokat tvättid och inte heller köpt tvättmedel. Att mat behövdes köpas hade jag räknat ut, men alla dessa saker som bara ska finnas hemma var det värre med. Tvättmedel, tejp och tändstickor sken med sin frånvaro. Innebörden av mammas ord fick en ny betydelse, det jag inte förstod hade dolts under min förvissning om att vissa saker bara fungerade automatiskt utan någon ansträngning.

Tyvärr för min mors och alla andra föräldrars skull tror jag att den där meningen kommer upprepas av alla kommande generationer. Men det är inte förrän barnet har vuxit upp och skaffat sig sitt eget liv som de förstår hur mycket tid en förälder lägger ner på hemmet och vardagstillvaron över huvudtaget. Så för att avsluta får jag väl bara svälja stoltheten, retirera och erkänna; mamma, du hade rätt och jag hade fel, ett hem sköter inte sig självt!

onsdag 15 februari 2012

Rosenblad, choklad och bittra krönikörer

När jag kom hem den 14 februari möttes jag av en fantastisk doft, ett spår av rosenblad ledde mig in till badrummet där hundratals värmeljus brann. Det ångade från ett bad med rosa skum och en stor ask med choklad stod bredvid en flaska champagne. Jag blundade och lät den fantastiska doften uppfylla mig samtidigt som något inte riktigt kändes som det skulle. Nähä, det var visst inte jag som blev överraskad med blommor choklad och champagne, det var visst någon mager brutta på filmen jag satt och tittade på.

Finns det verkligen någon som har blivit bemött på det här sättet på alla hjärtans dag? Eller existerar det bara på film? Är det framför allt det ultimata sättet att visa kärlek på? Jag kan inte låta bli att fundera på vem som ska dammsuga upp alla de där rosenbladen, tänk om man missar några och de ligger och ruttnar under soffan. Verkligen romantiskt! Dessutom är ju rosor svindyrt, speciellt om man ska slänga allt utom kronbladen. Vem har för övrigt så mycket tid över att de hinner sitta och rycka bort alla blad? Och alla dessa hundra värmeljusen sen. Det måste bli otroligt varmt, och tänk på brandrisken! Nä, det där är nog något som bara fungerar på film.

I helgen gick jag i affärer. Efter tre butiker stod Alla hjärtans dags-hysterin mig upp i halsen. Över allt fanns de luddiga hjärtana, chokladen, rosorna och allt annat som hör detta kommersiella jippo till. Handeln har verkligen förstått att det där med rosenbladen kräver mycket jobb så de har gjort allt förarbete åt oss redan. Chokladen har blivit snyggt paketerad i en hjärtformad ask. Hudkrämen har fått hjärtan på etiketten, mjukisnallarna har fått ett mjukishjärta fasttrocklat i sin mjukistass, och allt detta bara för att underlätta för alla oss kärleksfirare. Det enda vi behöver göra är att betala några kronor extra så är alla hjärtans dag gjord!

Jag vet, flera av er har redan tänkt det; den där krönikören är allt bra bitter. Varför ska hon hacka på firandet av kärleken? Men det är liksom det jag försöker bena ut både för mig själv och andra, är alla hjärtans dag verkligen den ultimata högtiden att fira kärleken på? Räcker det med att ge bort ett mjukt bomullsstoppad hjärta för att bevisa att man älskar någon? Behövs det inte något mer? Och varför gäller det bara en gång om året, kärleken existerar väl för bövelen på andra dagar än 14 februari!

I Sverige har alla hjärtans dags uppkomst endast en kommersiell grund. Men i andra länder finns det en sägen som berättar om den unge Valentin som strax innan sin avrättning den 14 februari lyckades smuggla iväg ett kort till sin älskade – det allra första Alla hjärtans dagskortet. Men han behövde inte en särskild dag för att visa sin kärlek på. Det var ingen affär som hade pressat honom att köpa kortet. Att hans avrättning skedde just den 14 februari var antagligen en slump. Han struntade i dagen, men brydde sig desto mer om kärleken.

Kanske behövs en högtid som Alla hjärtans dag för att vi ska bli påminda om att vi faktiskt borde uppmärksamma de vi älskar. Men jag ställer mig högst tveksam till att en dag om året räcker. Jag tycker att vi ska visa vår kärlek oftare än så. En kram på en vanlig dag är ofta mer värd än ett bomullshjärta den 14 februari.