En inbyggd tröghet?

Det finns nog inget som kan irritera mig så som när min mor ber mig hjälpa henne med något tekniskt. Hon brukar be snällt, och jag brukar kunna lösningen. Det är inte det som får det att krypa i mig av ilska. Problemet ligger snarare i att hon inte verkar ha något grepp om de mest grundläggande tekniska sakerna. Det konstiga är att hon verkligen inte är oteknisk -speciellt inte om man jämför med majoriteten av hennes åldersgrupp. Men samtidigt som det verkar finnas en nyfikenhet över att lära sig de nya häftiga tekniska grejerna verkar hon på något vis ha en inbyggd tröghet när det gäller ny teknik.

I helgen köpte hon en ny mobil. Det verkade vara med en blandning av förväntan, nyfikenhet och rädsla som hon steg in i det stora elektronikvaruhuset och började knappa på och läsa om alla de testexemplar som fanns uppradade där. I ärlighetens namn gick det mest ut på att försöka lista ut vilken knapp man skulle trycka på för att få igång telefonerna.

Jag har många gånger funderat på vilken typ av människa som säljare på sådana stora elektronikkedjor krängde mest varor till. Nu för tiden känns det som att folk vet vad de vill ha innan de stiger in i affären. Men när jag såg min mors förvirrade uppsyn insåg jag att hon tillhörde exakt den rätta målgruppen. Det dröjde inte heller länge innan en lång kille i glasögon kom fram och frågade om vi behövde hjälp med något. Tillslut inhandlades i alla fall en lagom modern, lagom dyr och lagom komplicerad mobil.

Sen börjades det. Facebook skulle installeras och förklaras, mailprogrammet skulle synkas och kontakter skulle flyttas. När mobilen väl var färdiginstalleras var det dags att installera mamma. Inte det lättaste. Det var här någonstans som mitt tålamod började tryta. Jag förstod inte varför motviljan till mobilens ordlista var så stor, och hur sjutton kunde hon missat hur en app fungerar? Jag är verkligen inget tekniskt geni. Många skulle nog vilja kalla mig oteknisk, men jag kan ju det självklara! Hur kan hon ha missat de mest grundläggande tekniska kunskaperna?

Men så här om dagen när jag stod och väntade på bussen förstod jag plötsligt!Jag och en vän diskuterade en facebook-grupp som hon hade skapat när en kvinna i min mors ålder vände sig mot mig och frågade; ursäkta, jag hörde att ni pratade om facebook. Får jag fråga en sak? Det visade sig att kvinnan hade en vän som la ut så många statusuppdateringar om dagen att hon dränkte alla andras. Nu ville hon bli av med vännens statusrader, men inte ta bort henne som vän. Hon undrade helt enkelt om vi visste hur hon skulle gå till väga.

Känslan som infann sig när jag förklarade för kvinnan hur hon dolde händelser från vissa kontakter var välbekant. Det var samma känsla som jag får varje gång min mamma frågar mig om någonting för mig självklart. En blandning mellan förvåning och stolthet. Jag insåg att det som för mig är självklara kunskaper snarare har med min generation att göra. Det min mamma inte kan beror inte på att hon har en teknisk tröghet, hon råkar bara inte vara född med en mobil i näven.

Jag antar att tålamod är en dygd i det här fallet. Det är nog bara att fortsätta hjälpa mamma och alla andra förvirrade vuxna genom de slingrande teknikstigarna för en dag kommer det vara jag som är gammal och ute. Och då kommer mina barn antagligen tycka att jag är hopplös när jag frågar dem om saker som för dem är helt självklara.