En riktigt bussig kvinna

Jag åker mycket kollektivt. Det är så bra att sitta på bussen för då har man en godtagbar ursäkt för att stirra på folk. Så det gör jag. Ofta. Jag har fått lära mig att det är fult att stirra, men något måste man ju fördriva tiden med. Jag har insett att folk i allmänhet ser ut och beter sig ganska lika. Även människor som klädmässigt vill sticka ut ur mängden håller sig på något vis inom en viss ram, bara i utkanterna av den.

Det verkar som att det finns en längtan efter att passa in. Det är något annat jag har lagt märke till. I allmänhet verkar vi människor tro att om vi inte märks så syns vi inte och då sticker vi inte heller ut på något vis. De flesta som åker buss, promenerar på trottoaren bredvid eller står i kö för att köpa kaffe på bensinmacken ser till att i så stor utsträckning som möjligt försöka förneka för sig själv att det existerar andra människor. Man hälsar inte på okända, man tittar inte ens på dem, och framför allt så sätter man sig inte bredvid dem på bussen om man inte verkligen måste. I sådan fall ser man till att sätta sig bredvid någon som sover, lyssnar på musik, eller som jag stirrar ut genom rutan.

I skrivande stund sitter jag på tåget. Det klev precis på en tjej som -efter att hon hade noterat att det satt en person vid varje bord, alltså en person på fyra säten bestämde- sig för att söka lyckan i en annan vagn. Jag börjar seriöst fundera på vad det är för fel på folk. Och jag tror dessutom att bussar och tåg skulle tjäna på att sätta alla stolar separat.

Men jag är precis som alla andra, jag vill sitta själv, och då finns det inte så mycket annat att göra än att stirra på folk. Jag har en känsla av att det genom vår rädsla att tala med främlingar föds en kollektiv osäkerhet. En osäkerhet som leder till fördomar. Jag har en viss uppfattning om hur en utsida speglar en insida.

För ett tag sedan skulle jag åka nattbussen från Göteborg till Kinna. Eftersom bussen skulle ta drygt en timme och jag inte hade något att fördriva tiden med började jag som vanligt stirra på folk. Tyvärr verkade majoriteten av de resande vara fulla och/eller sovande så det fanns inte så mycket att stirra på. Bussen fyllde med människor och efter ett tag var folk tvungna att sätta sig bredvid varandra. En kvinna slog sig ned bredvid mig. Liksom jag verkade hon inte se fram emot en timme av tystnad, så hon tog initiativ till ett samtal, och jag var inte sen att haka på. Hon var jättetrevlig och gav mig en guidad tur från Göteborg till Kinna. Jag hade inte åkt den bussen förut och var lite nervös över var jag skulle kliva av och när jag skull trycka på stoppknappen. Men eftersom den trevliga kvinnan bredvid mig hade bra koll på omgivningen hjälpte hon mig.

När jag klev av bussen gjorde jag det med ett leende, jag hade inte bara haft en riktigt trevlig busstur jag hade också lärt mig något viktigt. I allmänhet verkar folk inte vara elaka varelser med ondskefulla avsikter. Framförallt insåg jag att mycket av den osäkerheten jag ofta upplever är väldigt lätt att utplåna med ett leende. Det verkar ändå som att vi människor är allt bra lika varandra. Så om jag är trevlig är det stor chans att mina medmänniskor är det tillbaka.