Blind hemma. Och på jobbet

Vi har en el-orgel från 70-talet stående mitt i ett rum hemma. Den står inte där för att vi tycker att den är speciellt snygg. Det finns inte heller någon som spelar på den. Den står bara där av en enda anledning och det är att den är på väg ut.

Efter en lättare omorganisering insåg vi att orgeln inte platsade i rummet, men eftersom den var för tung för att bära ut själva skulle vi låta den stå så länge. Så länge har nu pågått i tre månader. Under tre månader har jag varenda gång jag ska vattna en blomma eller öppna ett fönster behövt klämma mig förbi orgeln. Det är inte det att det inte har hälsat på någon som kunde hjälpa oss flytta ut orgeln under dessa tre månader. Det har bara inte blivit av. Det värsta är att jag inte ens bryr mig längre. Jag är så van vid att klämma mig förbi den där orgeln att jag inte ens reflekterar över att den står där. Tills i helgen då vi skulle ha kräftskiva och personer som sällan eller aldrig hade varit hemma hos oss skulle hälsa på. Då plötsligt var det som om orgeln materialiserade sig i sin fulla och fula prakt igen. Det var som om den hade varit osynlig hela tiden, men när jag plötsligt såg rummet med någon annans ögon så stod den plötsligt där igen...

En försvarsmekanism

Hemmablindhet är ett fenomen som vi nog lider av lite till mans. Det är förmodligen en form av försvarsmekanism. Om jag såg alla små sprickor och fläckar skulle vi inte ha tid att göra annat än störa oss på dem. Hemmablindhet är en stark blindhet, den går egentligen bara att bota på ett sätt, genom att försöka se något genom någon annans ögon. Ofta förknippar man hemmablindhet med materiella saker i hemmet, men jag tror att det är ett fenomen som förekommer även hos människor.

Att vara den nya

Förra veckan började jag på en ny arbetsplats. Många har säkert varit med om känslan av att vara den nya. Den som både ska passa in och tillföra något nytt. Det är mycket uttröttande. Varje dag tänker man helt plötsligt sig för innan man öppnar munnen. Man funderar på vad som passar bra att klä sig i och man försöker att bara visa upp sig från sin bästa sida. Jag har spenderat så mycket tid de senaste dagarna på att fundera på hur andra upplever mig så att jag har blivit förvirrad över vem jag faktiskt är. Och anledningen till att det har varit jobbigt är precis densamma som med orgeln. Jag tvingas plötsligt se på mig själv genom nya, okända ögon och det gör att jag upptäcker saker hos mig som jag har varit hemmablind för. Det är jobbigt, men också nyttigt! Precis som jag har möjlighet att åtgärda de där fläckarna och sprickorna hemma när jag beskådar huset genom någon annans blick har jag chans att beskåda mig själv och åtgärda små fläckar och sprickor på mig. Att tvingas kasta sig in i nya situationer med nya människor kan vara ett bra sätt att städa upp sig själv lite.

Förresten. Ingen som är sugen på en fullt fungerande elorgel från 70-talet?! Ni får den mot avhämtning!

Ett modernt flockdjur

Jag går ut ur affären oerhört nöjd med mitt inköp. Hade någon sagt till mig för en vecka sedan att nästa veckas viktigaste modeinköp kommer vara en cowboyhatt så hade jag fnyst. Men efter att ha scannat av Svenljungas gator och torg där i lördags förmiddag kände jag att det var precis den rätta accessoaren för mig.

En byxdress i nät

Mode är underligt. För några veckor sedan var det Stockholm fashion week. De ena klädesplaggen underligare än de andra har florerat i mina sociala medier. Och knepiga kombinationer och svårburna plagg hyllas hit och dit medan jag sitter i soffan och funderar på hur sjutton jag ska kunna bära den där byxdressen i nät. Men jag vet ju att om några år kommer jag säkert äga något liknande den där nätbyxdressen. Om några år när först kändisar, sedan bloggare, och tillslut mina vänner har vågat sig på att gå klädda i den kommer jag känna mig som allra snyggast när jag har på mig min byxdress i nät. Jag vet hur jag är. När stuprörsjeansen började bli moderna i början av 2000-talet sa jag att jag aldrig någonsin skulle få för mig att ta på mig ett så fruktansvärt fult plagg. Jag skulle fortsätta med mina utsvängda jeans, mode eller ej. Nu är min garderob fylld av tighta raka jeans och jag sneglar tvekande på modeaffärernas hemsidor där utsvängda byxor börjar bli vanliga igen.

I militärmundering

Jag vill gärna se mig själv som en person med koll på mode och en uppdaterad stil, men jag har insett att jag är den mest lättköpta i hela världen. Förra veckan var jag på kick off. Vi skulle köra konstiga bilar och vädret var dåligt och banorna smutsiga så vi fick låna gamla militärkläder. De trettiotalet personer som hade samlats på morgonen iklädda skjorta och blusar och fräscha färger bytte snabbt om till militärgröna byxor, fotsida regnrockar och kepsar med öronlappar och helt plötsligt var det standarden. Hade jag vägrat klä mig i de kläderna hade jag varit den fåniga som stack ut, men hade jag bara några timmar tidigare kommit klädd i samma mundering hade folk funderat på om jag var riktigt klok.

Önskan om ett par cowboyboots

Och cowboyhatten då?! Ja den har ju självklart med Texasdagarna att göra. Jag matchade den med jeans och rutig skjorta, och för första gången i mitt liv önskade jag att jag ägde ett par cowboyboots. Hade jag kommit i cowboyhatt till Svenljunga i vanliga fall hade jag förmodligen fått underliga blickar, men just under fredag och lördag förra veckan var cowboyhatt det hetaste man kunde bära. Då var det standarden, och jag ville verkligen inte sticka ut. Så jag köpte en hatt som jag förmodligen inte kommer använda på åtminstone ett år.

Flockdjuren i oss kommer alltid ställa oss tveksamma till nya saker, men i slutändan står vi där i nätbyxdress, fotsid regnrock och cowboyhatt, bara för att alla andra råkar ha på dig det. Mode är inte alls något som finns för att vi ska sticka ut, mode finns för att vi ska passa in.

Är du medlem?

Fiberfebern är på sin topp i kommunen. Oavsett på vilken tillställning du befinner dig, eller under vilka omständigheter finns det alltid en stor chans att du blir inblanda i ett samtal om fiber. Det propageras för fiber, det grävs för fiber och det sätts upp skyltar för fiber.

Antingen med eller emot

Det var när jag åkte genom kommunen häromdagen som jag insåg exakt hur många fiberskyltar det sitter i trädgårdarna runt om i Svenljunga. Det var då det slog mig att fibern inte längre bara handlar om framtida uppkoppling. Svenljunga kommun är uppdelad i två läger, ja det gäller ju egentligen inte bara Svenljunga, utan alla landsbygdsorter, men det är så tydligt här. Antingen är du med eller så är du emot, och om du inte som jag lyckas flytta till ett hus som redan har fiber installerat så måste du ta ett beslut. Fiber eller inte fiber, det är frågan.

Den livsförändrande fibern

Och jag har inga siffror på följande påstående, men det tycks mig som om för-sidan är lite mer engagerade i frågan. De arbetar hårt för att få sin sida att bli den som syns mest. Jag har vänner, släktingar och bekanta som är med i styrelsen i fiberföreningar runt om i bygden och det finns tyvärr ingen räddning för dem. Ingen medicin kan bromsa den fiberfeber som härjar i deras kroppar. Med möten, tidningsartiklar, insändare och de där skyltarna propagerar de dygnet runt för fibern som enligt dem ska förändra människors liv.

Visst, att internet fungerar räcker för att övertyga mig om fiberns storhet. Men ärligt talat har jag egentligen ingen aning om vad fiber är, och efter en snabbkoll i bekantskapskretsen inser jag att nästan ingen kan förklara exakt hur det fungerar. Aldrig förr har så många diskuterat så ingående om ett ämne de förstår så lite av.

Att ansluta sig till gemenskapen

Om vi granskar det närmre kan vi konstatera att en liten grupp människor har fått en stor grupp människor att känna ett ha-begär efter och en nödvändighet av fiber. Sedan har denna stora grupp påverkat varandra att propagera för fibern för att på så vis försöka påverka andra att tycka likadant. Med mycket enkla medel, bland annat genom att fylla trädgårdarna med ”vi ska ha fiber-skyltar” pekas de som ännu inte anslutit sig i gemenskapen ut, och fibergruppen blir ännu större och starkare.

Jag säger inte att fiberföreningarna är sekter, det gör jag inte, men på wikipedia står det följande:

En sekt är en grupp människor som är sammanbundna med någon ideologi. Medlemmarna i en sekt anser sig ha den absoluta sanningen, och man gör stor skillnad på goda medlemmar och onda icke-medlemmar. Somliga sekter kan påverka människors liv mycket, de påverkar sina medlemmar, men även andra. Förnekelse av medlemmarna om sektens varande kan snarare förstärka det faktum att det faktiskt är en sekt.

Det känns skönt att vara en person som inte behövt vara delaktig i sekten, ursäkta föreningen. Jag behövde inte ta några beslut för jag har redan fiber. Förutom förra veckan då fibern stängdes av i över ett dygn, då hade jag plötsligt varken telefon, TV, dator eller radio. Då kändes det lite som om världen rasade samman, men jag är inte en del av fibersekten. Det är jag inte!

Kattsamverkan

I veckan när jag var ute på promenad blev jag stående och pratade med en mycket trevlig kvinna. Hon bodde bara några kilometer från mig och det visade sig att vi hade flyttat till orten ungefär samtidigt. Allt började med att vi hejade på varandra och sen var samtalet igång.

Betydelsen av ett hej

Min mamma har alltid sagt att man ska hälsa på, och prata med sina grannar. För om du pratar med dem har de ingen anledning till att prata om dig. Dessutom kan en grannkontakt ute på landet vara värdefull när man någon gång behöver hjälp.

Och hon har verkligen rätt i att ett hej ute på landet kan betyda mycket mer än ett hej i stan. Om jag ska vara riktigt ärlig betyder ett hej på landet något helt annat än i stan. Hälsar du på en okänd på gatan i stan får du ett bemötande som om du på riktigt vore totalt sinnesförvirrad. Jag vet för jag har prövat. Hälsar du på en okänd person ute på landet däremot finns det en stor möjlighet att du blir stående en stund i ett trevligt litet samtal.

Katt på efterfest

Vid midsommar förra året försvann vår katt, han följde med någon hem på efterfest och hittade inte tillbaka. Historian slutade bra, vi hittade honom jamande på en sten ute i skogen efter mindre än ett dygn, men innan dess hann vi springa på några grannar och informera dem om vår katt. Det ska tilläggas att jag som är uppväxt mitt ute i skogen räknar alla som rör sig inom samma område på en  mils radie som grannar.

Eftersom hela katthistorian slutade lyckligt tänkte jag inte mycket mer på det förrän vid jul då det plötsligt knackade på dörren, utanför stod en okänd kvinna som efter ett tag visade sig vara en granne även hon. Hon berättade att hon hade sett en grå katt stryka runt hennes hus och hon hade, via de grannar vi sprang på vid midsommar fått höra att vi saknade just en grå katt. Jag förundrades dels över att grannarna vi hade sprungit på vid midsommar hade bemödat sig med att sprida till resterande grannar att vår katt var försvunnen. Framförallt var jag både förvånad och glad över att kvinnan som nu stod på min trappa och samtalade hade lagt efterlysningen på minnet och dessutom bestämt sig för att knacka på. Jag tackade kvinna väldigt mycket och vi hade ett trevligt samtal om allt mellan himmel och jord innan hon fortsatte sin promenad.

Omfamnad i gemenskapen

Några dagar senare ringde det på min mobil när jag var på väg hem från skolan. Numret var okänt och jag tänkte att det nog var någon försäljare, men jag svarade ändå. I andra änden presenterade sig en kvinna som även hon visade sig vara en granne. Hon hade också sett den gråa katt som strök omkring i området och också hon hade fått berättat för sig att vår katt var försvunnen. För min och min lilla katts skull hade alltså åtminstone tre grannar gjort sig besväret att sprida informationen vidare, hålla ögonen öppna och kontakta mig.

Jag rördes verkligen av allt detta engagemang och jag insåg också att dessa grannar en gång hade varit främlingar för varandra. Deras gemensamma nämnare var att de bodde i samma lilla ort, men med ett hej som inledning hade de bestämt sig för att grannsamverkan var något att värna om, och därför var de så noga med att även jag och min katt skulle omfamnas i gemenskapen.

Mer än bara mjölk

Mitt Facebookflöde svämmar över. Det svämmar över av mjölk. Mjölkpriserna sänks, mjölktrenden går neråt och kvar står bönder med mjölkkor och ser sitt livsverk tyna bort och försvinna.

Sveriges största mejeri som inte längre bara är Sveriges utan också Belgiens, Luxemburgs, Danmarks, Tysklands och Storbritanniens mejeri betalar för lite för mjölken. Bönderna får inte så mycket som det krävs för att de ska gå runt. Den glada kon på mjölkpaketen har slutat le sitt goda leende och hånler nu istället mot de svenska bönderna.

Vi som bor på landet har nästan alla en släkting, granne eller vän som är bonde och många av dessa är just mjölkbönder. Vi kopplar samman svensk sommar med stora vackra fläckiga djur som ligger och idisslar i skuggan. Vi har besökt bondgårdar med skolan, fått smaka på råmjölk och låtit kalvar suga på våra fingrar. Kor är liksom vår grej. Men trenden är tydlig. De senaste åren har Sveriges import av mjölkprodukter ökat kraftigt. Mjölkbönderna i Sverige som driver sin verksamhet efter kontrollerade svenska bestämmelser betalas alltså för lite för att kunna driva sin verksamhet vidare och istället köps mjölkprodukter in från andra länder, länder som säkert har lagar och regler de också, men vilka de är och hur de efterföljs är svårt att kontrollera.

Det finns många anledningar till mjölkböndernas kris, och jag har svårt att greppa alla, men jag har insett att jag själv är en av bovarna i dramat. Jag är nämligen lättlurad. Jag är noga med att titta på om produkterna är svenska när jag köper mat, men jag går lätt i fällor. En produkt jag länge har köpt är Lindahls kvarg. Jag konstaterade att Skånemejeriers logga var tryckt i botten på produkten och utgick därför ifrån att den var svensk. Det var inte förrän efter en gedigen googling som jag insåg att Skånemejerier faktiskt bara fungerar som mellanhand, produkten och mjölken är från Tyskland. Samma sak gäller för Arlas produkter, för mig har det varit en självklarhet att Arla är svenskt, men så är inte alltid fallet. Ibland är mjölken från utlandet, ibland är det en blandning av svensk och utländsk mjölk.

Det är väldigt svårt att veta ursprunget just på grund av att företagen som säljer produkterna vill att det ska vara svårt att veta det. Men det jag kan göra är att fortsätta försöka, ta till mig av informationen som finns om vad som är svenskt och vad som inte är svenskt. För jag vill verkligen inte att svenska mjölkgårdar med kontrollerade produkter ska behöva lägga ner bara för att det är billigare så. Jag skulle kunna tänka mig betala dubbelt så mycket för mjölken om jag bara kunde vara säker på att den kom från svenska gårdar och var fri från hormonrubbande medel, antibiotika och annan giftig skit, som kommer från kor som mår bra och får idissla i skuggan i stora gröna hagar på sommaren.  Vi måste börja värdera våra svenska produkter högre både för Sveriges och vår egen skull!

Att inte vara fjällturist

Vi har packat allt. Fiskespö, vandringskängor, underställ, myggmedel, gps, ryggsäck, termos, kompass. Vi har till och med en hund, en av jaktmodell, eller apporterande fågelmodell i alla fall. Första dagen ger vi oss ut på fjället, det finns tydligen en stig, men det är ingenting för oss. Vi tar ut riktningen och vandrar rakt ut i vildmarken. Det är svinjobbigt, men vi har gett oss sjutton på att göra det här på det tuffa sättet. Vi är inga fjällturister, vi är äventyrare!
 Vi vandrar och vandrar och tillslut kommer vi till en stor sjö, planen är att vi där ska dra upp kvällens middag. Vi har pratat om de feta rödingarna som med våra fiskekunskaper i princip kommer hoppa upp och landa framför våra fötter.

I vildmarkens tecken
Efter två timmars kastande utan ett enda hugg ger vi upp och äter våra medhavda äggmackor, men vi har inte tappat modet, detta är bara första dagen, vi har mycket energi kvar. Vi tar med oss fiskespön, ryggsäckar och hund och vandrar tillbaka. Ingen fisk men hopp för kommande dagar. Vi kan i alla fall konstatera att  vi är vildmark som sjutton. Det märks inte minst på de blickar vi får av de personer i jeans och joggingskor som står på parkeringen när vi kommer tillbaka. Vi är flera nivåer över dem, de är okunniga turister, vi är vildmarkskämpar!
 Resan fortsätter i fisklöshetens men vildmarkens tecken. Vi ger oss rakt ut i skogen och upp på fjället, vi ser renar och vi fiskar i glömda fjällsjöar, vi äter vår mat i frihet och kastar snöboll till vår vildmarkshund på fjälltoppar. Vi ser fjällturisternas avundsjuka blickar på oss.

Att ta den svåra vägen
Sista dagen bestämmer vi oss för att bestiga ett riktigt högt berg. Det hela börjar inte så vildmarksmässigt när vi inser att det vid foten av berget inte bara finns en våffelstuga full med fjällturister, utan också en fäbod som ska locka ännu fler av de där människorna vi verkligen varken vill vara eller är del av. Det hela blir bättre när vi inser att vägen upp på berget efter någon kilometer delar sig i två. Den ena vägen är den lätta, den för turister, den andra är den svåra. På skylten står det att den vägen bara är för personer med mycket kunskap kring vandring, en väg för oss med andra ord. Vi vinkar adjö till turisterna och påbörjar den fantastiska vandringen upp för bergets nästan 90-gradiga lutning.
 Det är hårt, så tufft att vi halvvägs måste stanna och ta av oss långkalsongerna. Till och med hunden flåsar tungt, vi tvingas hålla oss i blåbärsris för att inte falla bakåt, och halvvägs upp kommer vi ifrån stigen. Det är bara vi och en brant bergvägg. Det är ungefär här jag kommer ihåg att jag lider av svindel, men jag biter ihop, försöker att inte kolla bakåt och använder den sista kraften jag har för att klättra över kanten upp på toppen.

En insikt som överskuggar utsikten
Vi tar oss över kanten, utpumpade, beredda att mötas av en belönande och fantastisk utsikt. Vilket vi visserligen gör, men vi möts också av 30 stycken tyska turister i jeans och joggingskor. De har visserligen tagit den lätta vägen, men de har haft exakt samma mål som vi, och helt plötsligt är det vi som ser fåniga ut med kängor, ryggsäck, mössa och hund... Utsikten är fantastisk men insikten är sämre. Insikten om att vi är som vilka fjällturister som helst, bara mer självgoda och patetiska.

Rädd för telefoner

Hjärtat bultar och handflatorna blir fuktiga av svett. Tillslut tar jag mod till mig och lyfter luren. Jag slår numret mycket noggrant och dubbelkollar tre gånger innan jag trycker på luren och ringer upp.

Axlarna åker upp och jag håller andan tills någon på andra sidan svarar. Jag presenterar mig med den inövade frasen som jag har rabblat tyst för mig själv under tiden svarssignalerna tutat i örat på mig.

Man kan fråga sig hur en person med så pass stor telefonskräck väljer att söka praktik på en tidningsredaktion, men jag hade nog inte riktigt förstått exakt hur mycket okända människor en journalist kontaktar via telefon varje dag.

Jag minns första veckan på STT för drygt fem år sedan. Där satt jag, en 19-årig tjej som precis tagit studenten och i vanliga fall gick  milslånga omvägar kring telefonen. Jag hade på riktigt inte ens beställt pizza över telefon då, jag väntade hellre tio minuter en kvart på plats på pizzerian. På STT var telefonen omöjlig att undvika, det var bara att bita ihop, jag hade fått en chans och den tänkte jag ta.

Det var tre nyttiga praktikmånader. Jag kan inte påstå att jag kom över telefonfobin helt, men den allra värsta rädslan försvann. Idag har jag inga problem med att ringa till människor jag inte känner, men det finns fortfarande vissa situationer som gör mig lika nervös igen. Om jag får känslan av att jag stör eller om min presentation inte fungerar och personen i andra änden inte förstår vad jag vill så blir jag stressad. Sen finns det såklart vissa människor som är jobbigare att ringa än andra, kändisar till exempel. Sådana som Lasse Berghagen.

Första gången jag ringer är Lasse inte hemma, och jag ombes ringa om 20 minuter. Det är lite jobbigt att behöva dra ut på pinan men 20 minuter går fort och jag ringer igen. Den här gången är det Lasse som svarar, men min mobil har plötsligt bestämt sig för att mobiltäckning är totalt ute och han hör inte. Jag får presentera mig två gånger och samtalet avslutas med att han förklarar att han sitter i möte och att han har så svårt att höra mig så att han måste få ringa upp.

Nu hade mina tre värsta telefonfarhågor besannats och mina axlar var återigen uppe vid  öronen. Tiden går och jag börjar fundera på om han har glömt mig och tar tillslut mod till mig att ringa igen, den här gången stör jag honom mitt i maten.

När klockan närmar sig fyra får jag äntligen tag på honom, men nu känns det inte så jobbigt längre, jag har liksom varit med om alla läskiga telefonupplevelser på en och samma dag, det kan knappast bli värre. Att Lasse Berghagen dessutom visar sig vara en trevlig man som inte bara önskar mig en trevlig sommar utan också ett fortsatt lyckligt liv gör ju inte saken sämre. Och trots att alla mina värsta farhågor besannades så lever jag fortfarande, och jag har alla intentioner att följa hans instruktioner och fortsätta leva ett lyckligt liv och ha en trevlig sommar.  Jag hoppas att ni också följer de råden, kanske genom att besöka Svenljunga när Lasse står på allsångsscenen den 15 juli?!