Blind hemma. Och på jobbet

Vi har en el-orgel från 70-talet stående mitt i ett rum hemma. Den står inte där för att vi tycker att den är speciellt snygg. Det finns inte heller någon som spelar på den. Den står bara där av en enda anledning och det är att den är på väg ut.

Efter en lättare omorganisering insåg vi att orgeln inte platsade i rummet, men eftersom den var för tung för att bära ut själva skulle vi låta den stå så länge. Så länge har nu pågått i tre månader. Under tre månader har jag varenda gång jag ska vattna en blomma eller öppna ett fönster behövt klämma mig förbi orgeln. Det är inte det att det inte har hälsat på någon som kunde hjälpa oss flytta ut orgeln under dessa tre månader. Det har bara inte blivit av. Det värsta är att jag inte ens bryr mig längre. Jag är så van vid att klämma mig förbi den där orgeln att jag inte ens reflekterar över att den står där. Tills i helgen då vi skulle ha kräftskiva och personer som sällan eller aldrig hade varit hemma hos oss skulle hälsa på. Då plötsligt var det som om orgeln materialiserade sig i sin fulla och fula prakt igen. Det var som om den hade varit osynlig hela tiden, men när jag plötsligt såg rummet med någon annans ögon så stod den plötsligt där igen...

En försvarsmekanism

Hemmablindhet är ett fenomen som vi nog lider av lite till mans. Det är förmodligen en form av försvarsmekanism. Om jag såg alla små sprickor och fläckar skulle vi inte ha tid att göra annat än störa oss på dem. Hemmablindhet är en stark blindhet, den går egentligen bara att bota på ett sätt, genom att försöka se något genom någon annans ögon. Ofta förknippar man hemmablindhet med materiella saker i hemmet, men jag tror att det är ett fenomen som förekommer även hos människor.

Att vara den nya

Förra veckan började jag på en ny arbetsplats. Många har säkert varit med om känslan av att vara den nya. Den som både ska passa in och tillföra något nytt. Det är mycket uttröttande. Varje dag tänker man helt plötsligt sig för innan man öppnar munnen. Man funderar på vad som passar bra att klä sig i och man försöker att bara visa upp sig från sin bästa sida. Jag har spenderat så mycket tid de senaste dagarna på att fundera på hur andra upplever mig så att jag har blivit förvirrad över vem jag faktiskt är. Och anledningen till att det har varit jobbigt är precis densamma som med orgeln. Jag tvingas plötsligt se på mig själv genom nya, okända ögon och det gör att jag upptäcker saker hos mig som jag har varit hemmablind för. Det är jobbigt, men också nyttigt! Precis som jag har möjlighet att åtgärda de där fläckarna och sprickorna hemma när jag beskådar huset genom någon annans blick har jag chans att beskåda mig själv och åtgärda små fläckar och sprickor på mig. Att tvingas kasta sig in i nya situationer med nya människor kan vara ett bra sätt att städa upp sig själv lite.

Förresten. Ingen som är sugen på en fullt fungerande elorgel från 70-talet?! Ni får den mot avhämtning!