Att inte vara fjällturist

Vi har packat allt. Fiskespö, vandringskängor, underställ, myggmedel, gps, ryggsäck, termos, kompass. Vi har till och med en hund, en av jaktmodell, eller apporterande fågelmodell i alla fall. Första dagen ger vi oss ut på fjället, det finns tydligen en stig, men det är ingenting för oss. Vi tar ut riktningen och vandrar rakt ut i vildmarken. Det är svinjobbigt, men vi har gett oss sjutton på att göra det här på det tuffa sättet. Vi är inga fjällturister, vi är äventyrare!
 Vi vandrar och vandrar och tillslut kommer vi till en stor sjö, planen är att vi där ska dra upp kvällens middag. Vi har pratat om de feta rödingarna som med våra fiskekunskaper i princip kommer hoppa upp och landa framför våra fötter.

I vildmarkens tecken
Efter två timmars kastande utan ett enda hugg ger vi upp och äter våra medhavda äggmackor, men vi har inte tappat modet, detta är bara första dagen, vi har mycket energi kvar. Vi tar med oss fiskespön, ryggsäckar och hund och vandrar tillbaka. Ingen fisk men hopp för kommande dagar. Vi kan i alla fall konstatera att  vi är vildmark som sjutton. Det märks inte minst på de blickar vi får av de personer i jeans och joggingskor som står på parkeringen när vi kommer tillbaka. Vi är flera nivåer över dem, de är okunniga turister, vi är vildmarkskämpar!
 Resan fortsätter i fisklöshetens men vildmarkens tecken. Vi ger oss rakt ut i skogen och upp på fjället, vi ser renar och vi fiskar i glömda fjällsjöar, vi äter vår mat i frihet och kastar snöboll till vår vildmarkshund på fjälltoppar. Vi ser fjällturisternas avundsjuka blickar på oss.

Att ta den svåra vägen
Sista dagen bestämmer vi oss för att bestiga ett riktigt högt berg. Det hela börjar inte så vildmarksmässigt när vi inser att det vid foten av berget inte bara finns en våffelstuga full med fjällturister, utan också en fäbod som ska locka ännu fler av de där människorna vi verkligen varken vill vara eller är del av. Det hela blir bättre när vi inser att vägen upp på berget efter någon kilometer delar sig i två. Den ena vägen är den lätta, den för turister, den andra är den svåra. På skylten står det att den vägen bara är för personer med mycket kunskap kring vandring, en väg för oss med andra ord. Vi vinkar adjö till turisterna och påbörjar den fantastiska vandringen upp för bergets nästan 90-gradiga lutning.
 Det är hårt, så tufft att vi halvvägs måste stanna och ta av oss långkalsongerna. Till och med hunden flåsar tungt, vi tvingas hålla oss i blåbärsris för att inte falla bakåt, och halvvägs upp kommer vi ifrån stigen. Det är bara vi och en brant bergvägg. Det är ungefär här jag kommer ihåg att jag lider av svindel, men jag biter ihop, försöker att inte kolla bakåt och använder den sista kraften jag har för att klättra över kanten upp på toppen.

En insikt som överskuggar utsikten
Vi tar oss över kanten, utpumpade, beredda att mötas av en belönande och fantastisk utsikt. Vilket vi visserligen gör, men vi möts också av 30 stycken tyska turister i jeans och joggingskor. De har visserligen tagit den lätta vägen, men de har haft exakt samma mål som vi, och helt plötsligt är det vi som ser fåniga ut med kängor, ryggsäck, mössa och hund... Utsikten är fantastisk men insikten är sämre. Insikten om att vi är som vilka fjällturister som helst, bara mer självgoda och patetiska.