Rädd för telefoner

Hjärtat bultar och handflatorna blir fuktiga av svett. Tillslut tar jag mod till mig och lyfter luren. Jag slår numret mycket noggrant och dubbelkollar tre gånger innan jag trycker på luren och ringer upp.

Axlarna åker upp och jag håller andan tills någon på andra sidan svarar. Jag presenterar mig med den inövade frasen som jag har rabblat tyst för mig själv under tiden svarssignalerna tutat i örat på mig.

Man kan fråga sig hur en person med så pass stor telefonskräck väljer att söka praktik på en tidningsredaktion, men jag hade nog inte riktigt förstått exakt hur mycket okända människor en journalist kontaktar via telefon varje dag.

Jag minns första veckan på STT för drygt fem år sedan. Där satt jag, en 19-årig tjej som precis tagit studenten och i vanliga fall gick  milslånga omvägar kring telefonen. Jag hade på riktigt inte ens beställt pizza över telefon då, jag väntade hellre tio minuter en kvart på plats på pizzerian. På STT var telefonen omöjlig att undvika, det var bara att bita ihop, jag hade fått en chans och den tänkte jag ta.

Det var tre nyttiga praktikmånader. Jag kan inte påstå att jag kom över telefonfobin helt, men den allra värsta rädslan försvann. Idag har jag inga problem med att ringa till människor jag inte känner, men det finns fortfarande vissa situationer som gör mig lika nervös igen. Om jag får känslan av att jag stör eller om min presentation inte fungerar och personen i andra änden inte förstår vad jag vill så blir jag stressad. Sen finns det såklart vissa människor som är jobbigare att ringa än andra, kändisar till exempel. Sådana som Lasse Berghagen.

Första gången jag ringer är Lasse inte hemma, och jag ombes ringa om 20 minuter. Det är lite jobbigt att behöva dra ut på pinan men 20 minuter går fort och jag ringer igen. Den här gången är det Lasse som svarar, men min mobil har plötsligt bestämt sig för att mobiltäckning är totalt ute och han hör inte. Jag får presentera mig två gånger och samtalet avslutas med att han förklarar att han sitter i möte och att han har så svårt att höra mig så att han måste få ringa upp.

Nu hade mina tre värsta telefonfarhågor besannats och mina axlar var återigen uppe vid  öronen. Tiden går och jag börjar fundera på om han har glömt mig och tar tillslut mod till mig att ringa igen, den här gången stör jag honom mitt i maten.

När klockan närmar sig fyra får jag äntligen tag på honom, men nu känns det inte så jobbigt längre, jag har liksom varit med om alla läskiga telefonupplevelser på en och samma dag, det kan knappast bli värre. Att Lasse Berghagen dessutom visar sig vara en trevlig man som inte bara önskar mig en trevlig sommar utan också ett fortsatt lyckligt liv gör ju inte saken sämre. Och trots att alla mina värsta farhågor besannades så lever jag fortfarande, och jag har alla intentioner att följa hans instruktioner och fortsätta leva ett lyckligt liv och ha en trevlig sommar.  Jag hoppas att ni också följer de råden, kanske genom att besöka Svenljunga när Lasse står på allsångsscenen den 15 juli?!