Går det att äta?

Kallpratsämnet som har överträffat vädret de senaste veckorna är självklart advent och jul. Förra veckan var standardfrågan om man satt upp adventsljusstakarna. Kanske ville folk kolla lite så att man inte råkade bli en av dem som pyntar för tidigt. Det är farligt att vara för ivrig vet ni!

Jag har märkt att åsikterna om adventsljusstakar och julpynt är vitt skilda, vissa tycker att de elektriska ljusstakarna i fönstret kan få komma upp redan någon vecka innan första advent, andra vägrar tända ljusstakarna innan första söndagen i advent, någon tredje har redan fått upp julgardiner och tomtar. Likheten mellan alla dessa människor är att de är helt övertygade om att ”deras” sätt är det rätta. Jag har inte riktigt funnit ut vad min åsikt är än, utan försöker kallprata mig fram till någon gyllene medelväg. Inte först och inte sist, utan lagom ivrig inför julen.

Även på spinningpasset i Holsljunga kom advent på tal. Någon vågade ställa frågan om varför vi egentligen firar advent. Det är en sådan där typisk fråga som ingen vågar ställa trots att få egentligen vet. Detta märktes inte minst på de svävande svaren. Eh, något med ankomst kanske, svarade någon, medan någon annan fyllde i med ”väntan”. Den överenskomna förklaringen blev tillslut att man firade att Jesus skulle komma, och den naturliga följdfrågan på det var självklart; men hur visste man att han skulle komma?

De existentiella frågorna på spinningpasset fick inget riktigt svar. Det verkade som om ingen var riktigt säker, vi hade funderat så mycket på när det var rätt tid att sätta upp de elektriska ljusstakarna att anledningen till varför de överhuvudtaget existerar helt hade gått oss förbi.

Det var inte förrän en extra insiktsfull spinningsdeltagare slängde ur sig kommentaren; ”det är la mest för att ha en anledning att äta så mycket som möjligt som vi firar jul” som vi andra faktiskt kände att vi hade fått svar på vår fråga. Vem bryr sig om Jesus, tre vise män och någon stjärna när det finns köttbullar, sill och prinskorv?

Det ligger oerhört mycket i denna kommentar. Dra det ett steg längre, varför firar vi midsommar? Ingen aning, men vi får i alla fall äta köttbullar, sill, och prinskorv. Samma sak med påsken. Det är något med Jesus där också, men folk i allmänhet har ingen tid att fundera över det, de har fullt upp med att äta köttbullar, sill och prinskorv.

När man tänker efter handlar de mesta vi gör om att få äta. Att fredagens spinningpass avslutades med att instruktören gav alla motionärer varsin chokladmuffins (jajemen så fungerar det i Holsljunga!) gjorde ju inte det hela sämre. För det är med träning som med jul, påsk och midsommar vi genomlider det mest för att kunna äta så mycket som möjligt!

Pannkaklösningen

Norges militär har infört köttfri måndag. Detta ska minska köttkonsumtionen med 150 ton per år. 150 ton kött är väldigt många kor, får,grisar,hästar, fiskar, valar, sälar och vad de nu äter i Norge. Och detta är bara för att militären slutar äta kött en dag i veckan.

Jag försöker själv räkna ut hur många kor jag skulle spara på att inte äta kött en gång i

veckan. Och jag har efter mycket funderande och miniräknarhjälp kommit fram till att

jag skulle minska min köttkonsumtion med 7-8 kilo per år vilket motsvarar ca 50 vanliga

hamburgare.

Det låter inte jättesvårt att bidra till lite miljötanke, en dag i veckan utan kött borde vem dom helst klara av. Jag börjar fundera på varför jag inte har infört det här för längesedan. Det är ju inte som att det kommer som en nyhet för mig att vår köttkonsumtion är på tok för hög. Ändå har jag inte lyckats, och det har jag många argument för. Här följer nu en lista över mina ursäkter för att

äta kött. Jag menar inte att mina argument på något vis är bra, ursäktande eller ens sanna, de är bara mina argument helt enkelt.

1. Jag lever ihop med en kille som planerar att dö en förtidig död av skörbjugg, han är på

riktigt övertygad om att kål av alla slag är dödligt. Jag vill inte framställa mig själv som

en mjäkig antifeminist, men det är jäkligt tråkigt att tillaga en grönsakspaj eller vegetarisk

lasagne och få kaninmatsåsikten som tack.

2. Alla de recept jag kan utantill och som går snabbt att laga innehåller kött, tar man bort

köttet blir de fruktansvärt tråkiga.

3. Det är dyrt med vegetarisk mat.

Jag vill gärna lugna alla vegetarianer där ute med att jag inser att mina argument är pissdåliga, men en trött onsdagskväll låter jag dem ta över. Då är det som om köttfärssås är den enda maträtten jag minns hur man lagar.

Men så häromdagen slog det mig att jag har lösningen! Pannkakor! Det är den perfekta vegetariska rätten. Den löser all mina problem. Min kille fattar inte ens att han äter vegetariskt, ingen av de inskränkta kaninmats-motståndarna gör det. För pannkakor ingår i nästan allas topp-fem-favoritmaträtter. Som om det inte vore nog med det är det lättlagat, ingredienserna finns nästan alltid i kylen och det är definitivt en billig maträtt. Dessutom går den att variera i oändlighet. Amerikanska, crepes, ungsbakade, tunna, tjocka, varma, kalla, med keso, grädde, glass, gräddfil, frukt, sylt eller bär, bara fantasin sätter gränser.

Knappast någon skulle tacka nej till pannkakor en gång i veckan. Såväl barn som vuxna

skulle nog snarare jubla. Och där är den, lösningen på hur vi lata vanliga svenskar

ska klara av den vegetariska dagen som sparar nästan 50 hamburgare per person per år. Helt utan

ansträngning!

Bekännelser från en matnationalist

Efter fyra dagars frukost bestående av vitt bröd, jordnötssmör, sockrade flingor och sylt kändes det nästan som om jag skulle kunna döda för ett knäckebröd med hushållsost på. En weekend i London är fantastisk på alla sätt utom ett: frukosten. I vårt hotellrum ingick kontinental frukost och första kvällen somnade jag med tankarna på den överflödiga frukostbuffé som jag förväntade mig kommande morgon. I Sverige är halva grejen med att bo på hotell den löjligt stora frukostbuffén. Men inte i England. Det fanns visserligen ett alternativ till den sockerstinna frukost jag levde på under min vistelse i London, den fettdrypande. Tjocka skivor bacon, flötig äggröra, små vita korvar och vita bönor i tomatsås. Men att betala nästan 100 kronor extra och ändå inte få någon ost eller några fibrer kändes inte så lockande.  

Jag vet att jag låter väldigt inskränkt nu, och så vill jag absolut inte framstå. Jag gillar att ta till mig nya kulturer, försöka smälta in i andra lände, kindpussas i Kiev, vara överdrivet trevlig i London, vara överdrivet otrevlig i Paris, och inte klappa gatuhundar i Grekland. Men det där med mat är lite heligt, och inte minst frukost. Det är ju dagens viktigaste mål liksom. Min mage protesterar när den för fjärde morgonen i rad får en vit fralla med nutella, och jag förstår den, för förutom sockermättad frukost har all mat i London varit friterad. Friterad fisk, friterad kyckling, friterade räkor och friterad potatis. Jag gillar friterat, i måttlig mängd, men nu har jag för längesen överskridit frityrgränsen. Jag längtar oerhört efter kokt potatis!  

Det konstiga är att jag i vanliga fall inte är en husmanskostsälskare, jag äter mest pasta, gärna sushi och thaimat. Men då brukar jag sällan ha inlett dagen med två kilo raffinerat socker. Det kanske är det som är skillnaden. Min längtan efter landet brunsås mat är näst intill patetisk, och mina tankar börjar bli nationalistiska. Jag märker även på mina resekamrater att vi-och-dom-tänket har satt in med full kraft. Kommentarer som ”jag undrar om taxibilarna körs på frityrolja i det här landet” och ”om de kom till Sverige skulle de väl dö av sockerabstinens” börjar utbytas oss emellan. Jag skulle inte kalla oss rasister, men möjligtvis mat-nationalister. Och på flyget hem är besvikelsen stor när det svenska flygbolaget varken har något potatismos eller köttbullar på menyn.  

Jag kastar mig över knäckebröd, kolsvart kaffe och kokt potatis när jag kommer hem men det är då det händer något oerhört konstigt. Ostskivan på den grova mackan känns oväntat oaptitlig, knäckebrödet fastnar i tänderna och kaviaren på mitt lagom kokta ägg är alldeles för salt. Sakta går det upp för mig att jag nu sitter och längtar efter sylt och vita frallor, jordnötssmör, chokladflingor och svagt kaffe.  

Det verkar inte som om det sitter i mitt svenska vikingblod att vilja ha fibrer utan snarare handlar om en extrem förmåga att skapa vanor. Och jag tror inte jag är ensam om det. Allt utom det vi är vana vid är konstigt, så är det bara! Det skulle också förklara varför jag och mitt resesällskap gick till samma pub och åt samma mat två gånger på fyra dagar. Det låg liksom så nära hotellet, kändes lite hemma sådär. Och dessutom serverades det hamburgare, och det har vi ju i Sverige också.  

Inget ont utan att det för något gott med sig

Jag borde verkligen plugga. Men så sitter jag här och skriver en krönika istället. Igår borde jag verkligen skrivit en krönika, men bestämde mig av någon anledning istället för att rensa min mailinkorg. När jag måste tvätta lagar jag mat, och när jag måste laga mat klär jag om stolar. Oavsett vad som måste göras finner jag allt som oftast mig själv i färd med att hitta på något helt annat. Det är så underligt, och jag har många gånger funderat på hur och framförallt varför hjärnan fungerar så.  

Det finns alltid något som måste göras i vardagen. Och är det inget som är akut finns det alltid saker som kan förberedas. Jag tycker att man kan kategorisera sina måsten. Dels från prio ett och nedåt såklart, det är så jag kategoriserar när jag skriver en att-göra-lista, men så  finns det också en ansträngningsordning. Och det är efter denna ordning som min hjärna självständigt agerar. Det är väldigt ansträngande att läsa kurslitteratur om svenska grammatik genom tiderna, jag tror inte att min hjärna är speciellt förtjust i att tvingas fundera över vart satsadverbialet ska placeras i en bisats. Men det måste göras. Det är prio ett när inlämningsdagen för uppgiften är imorgon. Att skriva en krönika är också ganska ansträngande, här behöver min stackars hjärna inte bara fundera ut ett ämne att skriva om utan också lyckas printa ner det både förståeligt, lättläst och lagom långt. Men att skriva en krönika är definitivt både roligare och lättare än att plugga. Det är därför jag sitter och skriver det här istället för att läsa om morfologi, grammatik och syntax.   Men igår när jag egentligen skulle skrivit en krönika, var det den mest ansträngande aktiviteten för tillfället, vilket gjorde att jag hoppade ner ett snäpp på ansträngningsskalan och rensade min mailinkorg istället. Vilket visserligen behövde göras, men inte var på långa vägar lika akut som att skriva en krönika.  

När jag har något att göra får jag saker gjort, bara inte just det som står högst upp på agendan. Och att lura hjärnan, det funkar inte. Den är smartare än så. Jag kan tro att jag är på väg att sortera strumpor, bara för att några minuter senare inse att jag faktiskt står och provar kläder inför helgens fest. Och om jag då försöker luras genom att tänka att jag nog faktiskt borde dammsuga (vilket alltså är tråkigare och mer ansträngande än att sortera strumpor) så finner jag mig själv snart i soffan zappandes mellan olika tv-kanaler. För i ren protest över att jag försökt ljuga för den har hjärna helt gått i strejk. Ja, jag vet hjärnan är en del av mig, men det känns faktiskt som om en högre makt styr mig ibland.  

Men jag har försökt att vända denna högst karaktärslösa egenskap till något bra. Se det positivt liksom. Visserligen får jag bråttom med min inlämningsuppgift, men krönikan är skriven. Och det klart att det hade varit bra om jag förmått mig själv att dammsuga huset men samtidigt är det ju skönt att min garderob är nystädad. Vem vet, om jag i framtiden får på min lott att finna botemedel mot cancer, kanske jag i alla fall lyckas lösa Israel-Palestinakonflikten. Inget ont, utan att det för något gott med sig har fått en helt ny innebörd

En hårresande identitetskris

Japp, då har det hänt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. En händelse så stor och omvälvande att alla tidningar runt om världen borde ha den på förstasidan. En händelse som nog inte bara kommer förändra mångas livssyn utan förmodligen också under lång tid kommer ha en stark inverkan på svensk politik.

 Finansminister Anders Borg har klippt av sig hästsvansen!!

Jag blir stum. Sedan blir jag full i skratt. Aldrig har väl någon svarat så välgenomtänkt och stelt på frågor om en så värdslig sak som hårklippning. ”Hur känns det?” frågar expressens reporter. ”Som att jag har kort hår” svarar Borg. Och alla jublar: ”Vilket svar, vilken finess, han är allt bra charmig den där Anders!”   Håret är så viktig att det inte bara behövs en filmad intervju, en artikel och ett uttalande från en kändisfrisör, det finns dessutom chans att vinna saxen som klippte av finansministerns hästsvans.  

Samtidigt som uppståndelsen kring den avklippta svansen är stor känner jag en liten besvikelse. Vad ska vi nu använda oss av för attribut för att känna igen vår finansminister? Hur ska komiker kunna göra parodi på Borg utan att klistra på sig en löshästsvans? Anders Borg är en av få politiker jag faktiskt känner till utseendet. Allt på grund av håret.  

Kanske har han begått ett fruktansvärt misstag. För håret, det är faktiskt oerhört viktigt!   Jag vet att det finns många, inte minst män i medelåldern, som inte håller med mig. Som tycker att håret är något att inte lägga så stor vikt vid. Men jag vet också att det faktum att min fars hårfäste har letat sig bak till nacken faktiskt är ett av hans starkaste igenkänningstecken. En flintskallig, förlåt tunnhårig, man beskrivs som just flint..tunnhårig.  

Trots att det inte finns har alltså håret betydelse. Ett i mitt hem välanvänt citat från en femårig flicka är: ”håret har vi för att hjärnan ska ha något att sitta fast i”. Klokt, insiktsfullt, kanske inte helt sant. Däremot kanske man skulle kunna säga att håret har vi för att identiteten ska ha något att sitta fast i. Kanske är den bakomliggande orsaken att Borg ska donerar lite identitet till Reinfeldt. Vad vet jag.  

En känd biblisk figur är Simson. En karaktär som inte går att undgå att prata om i hårresande situationer som denna. Hans styrka satt i håret, utan det var han en nobody. Sensmoralen i just denna berättelse är inte svårtolkad. Styrkan sitter i håret, identiteten sitter i håret. Och när Samsons hemlighet avslöjas och hans hår klipps av blir han helt lamslagen ända tills håret växer ut igen. Snacka om identitetskris!  

Jag vet om en kille med långt hår som på riktigt menade att han skulle bli deprimerad om han klippte av det. Så inte vet jag hur det ska gå för Anders Borg nu, och jag hoppas verkligen inte att denna hårkris ska gå ut över Sveriges ekonomi. Men jag tror ändå inte risken är så stor. För på frågan om Anders Borg har sparat hästsvansen svarar han att han nog håller det för sig själv. I min värld är det ett ja. Att slänga hästsvansen är att slänga en bit av sin identitet, så gör man bara inte. Inte ens om man är finansminister.

Pinsammast i hela världen

Jag är väl i tioårsåldern och mamma har precis hämtat mig från fritids i Hillared. Det är skymning ute och när vi passerat skolan får mamma helt plötsligt tvärstanna för några ungdomar som helt utan reflexer cyklar sicksack över vägen. Mamma vevar ner rutan, jag ber henne förtvivlat att bara strunta i det och åka vidare. Hon lyssnar inte på det örat, och med mig hukandes i framsätet skriker hon åt ungdomarna att de är en trafikfara utan något vett i huvudet, och att om de ska cykla på det viset får de åtminstone ha reflexer på sig.

Jag minns den här händelsen väldigt tydligt för jag tror att det hände något med mig där och då. Jag kom in i en ny fas i livet där jag helt plötsligt började tycka att mina föräldrar inte alltid var helt roliga att ha att göra med. Tidigare hade mamma och pappa varit mina största idoler som gärna fick vara med överallt, men nu kändes det ofta som om de var i vägen. Mina föräldrar blev de pinsammaste i hela världen!

Det skulle dröja ytterliggare några år innan den pinsammaförälder-eran slog till på riktigt, men någon gång på högstadiet var det som värst. Jag var dock inte ensam om det. Alla tyckte att deras föräldrar var det mest pinsamma som vandrat i ett par skor. Jag och mina klasskompisar brukade låtsas som om vi inte hade några föräldrar, vilket gick ganska bra tills Mogaskolan fick för sig att alla föräldrar som ville skulle få hälsa på i skolan en dag. Det var så tydligt när en klasskompis med blossande kinder och nedböjt huvud kom inlufsande i klassrummet, då visste man att det förmodligen skulle komma en äldre kopia i släptåg som till skillnad från sin son eller dotter vänligt log mot och hälsade på alla. Bara det där hälsandet var tillräckligt pinsamt för att man ville sjunka igenom jorden. På högstadiet rådde det vissa regler. Man hälsade inte på vem som helst, och om man hälsade så gjorde man för guds skull inte det med ett leende på läpparna. I bästa fall grymtade man något, såg åt ett annat håll och knyckte med huvudet.

Det värsta var föräldrarna som gärna ville ställa sig in hos de övriga eleverna i klassen. Som försökte använda coola uttryck men var ett decennium försena. Som sa att kompisens kläder var ”hippa” eller ”fräsiga” eller som valde att hälsa med ett ”tjabba polarn” i tron att de smälte in. Vi- högstadieeleverna- tyckte att vi var vuxna och coola, våra föräldrar tyckte att vi var barn. Och i den krocken blev föräldrarna ett jobbigt bevis på att våra attityder inte höll fullt ut. Jag kan fortfarande komma ihåg hur fruktansvärt pinsamt det var, och hur jag lovade mig själv att aldrig bli som mina föräldrar.

Någonstans under gymnasietiden började känslan gå över, vi kom in i en ny era. En från båda håll accepterande. Nu går jag gärna på fest tillsammans med mina föräldrar och är på samma nivå som dem. De ser mig som en vuxen individ och jag ser dem som en något föråldrad vän. Det slår mig i skrivande stund att det knappast är mina föräldrar som ändrat attityd, utan jag, det är lite skrämmande!

Jag vill avsluta denna krönikan med att be om ursäkt till dig som jag skrek åt när du åkte rullskridskor i Svenljunga för några veckor sedan. Men du måste faktiskt använda reflexer, du blir ju rena trafikfaran när det skymmer!

Wake me app

Att sova borta och inse att man glömt tandborsten är verkligen ingen rolig upplevelse. Av någon anledning förväntas man stiga upp extra fräsch när man har sovit över hos en vän. Kanske är det en känsla av det vore rent av taskigt att utsätta denna vän för det vanliga monstret man är på morgonen. Tandborstning skulle nog kunna ses som a och o i strävan efter att vara fräsch, dålig andedräkt kan sabba mycket. Därför känns det inte alls trevligt att upptäcka att bland all annan skit som trängs i necessären återfinns inte en tandborste. Men så slår det mig att jag nog inte behöver oroa mig, jag har ju en smartphone. Det finns säkert en app man kan ladda ner!

Det är faktiskt inte första gången jag tror att min mobiltelefon är lösningen på allt. Jag har försökt ladda ner appar för att bleka tänderna, vilket i och för sig finns, men absolut inte bidrar till mer än att man för någon minut ökar sin risk för cancer avsevärt. Jag har vänner som helt seriöst försökt ladda ner tändare till sina mobiler och det finns till och med exempel på appar som ska fungera som en badrumsvåg. Behöver jag förklara ett en telefon med glasskärm inte mår jättebra av att du ställer dig på den?

Jag hade gärna sett att man kunde ladda ner en sax, tandpetare, nål och tråd eller tandborste för den delen. Men tyvärr verkar inte utvecklingen ha kommit riktigt dit än. Däremot finns det en hel del andra helt klart inte så nödvändiga men ändock populära appar. Eller vad sägs om en app där du håller mobilen mot hårbotten och högfrekventa ljud ska stimulera dina hårsäckar så att ditt hår växer snabbare, eller appen som sägs översätta din katts jamanden till människospråk, eller varför inte lägga mobilen på magen och vibrera bort fett genom appen som lovar fettförbränning utan ansträngning. Själv betvivlar jag starkt att mina magrutor skulle framträda med hjälp av en app, men vem vet, kanske är det värt att testa.

Nödvändiga appar däremot verkar det vara betydligt sämre med. De jag nog faktiskt skulle säga underlättar min vardag är min kalender, mitt alarm, och gps-appen. Dessa appar är nödvändiga för att jag ska veta vad jag ska göra, ta mig upp i tid för att hinna till händelsen och framför allt för att jag ska hitta dit. Men förutom dessa skulle jag säga att min mobil mest är fylls av onödigt skräp.

Oväntat nog så har Socialdemokraterna grottat ned sig i appträsket och i dagarna släppt en ny alarm-app under namnet ”en jobbigare morgon”som sägs ska leda till att fler uppskattar sitt arbete. Det låter verkligen inte helt fel om man genom att varje morgon vakna till Stefan Löfvéns röst som skriker ”lystring, dags att kliva upp! Kom ihåg; framtiden byggs inte av snoozare” känner att det blir mer meningsfullt att gå ur sängen. Men ärligt talat tror jag att den är lite väl seriös för appsverige, hade man istället kunnat ladda ner en app som översatte politikers ord till vad de egentligen menar hade den säkert fått större genomslag. Kanske hade det inte lett till mindre arbetslöshet men det vet jag inte om ”en jobbigare morgon” gör heller.