Inget ont utan att det för något gott med sig

Jag borde verkligen plugga. Men så sitter jag här och skriver en krönika istället. Igår borde jag verkligen skrivit en krönika, men bestämde mig av någon anledning istället för att rensa min mailinkorg. När jag måste tvätta lagar jag mat, och när jag måste laga mat klär jag om stolar. Oavsett vad som måste göras finner jag allt som oftast mig själv i färd med att hitta på något helt annat. Det är så underligt, och jag har många gånger funderat på hur och framförallt varför hjärnan fungerar så.  

Det finns alltid något som måste göras i vardagen. Och är det inget som är akut finns det alltid saker som kan förberedas. Jag tycker att man kan kategorisera sina måsten. Dels från prio ett och nedåt såklart, det är så jag kategoriserar när jag skriver en att-göra-lista, men så  finns det också en ansträngningsordning. Och det är efter denna ordning som min hjärna självständigt agerar. Det är väldigt ansträngande att läsa kurslitteratur om svenska grammatik genom tiderna, jag tror inte att min hjärna är speciellt förtjust i att tvingas fundera över vart satsadverbialet ska placeras i en bisats. Men det måste göras. Det är prio ett när inlämningsdagen för uppgiften är imorgon. Att skriva en krönika är också ganska ansträngande, här behöver min stackars hjärna inte bara fundera ut ett ämne att skriva om utan också lyckas printa ner det både förståeligt, lättläst och lagom långt. Men att skriva en krönika är definitivt både roligare och lättare än att plugga. Det är därför jag sitter och skriver det här istället för att läsa om morfologi, grammatik och syntax.   Men igår när jag egentligen skulle skrivit en krönika, var det den mest ansträngande aktiviteten för tillfället, vilket gjorde att jag hoppade ner ett snäpp på ansträngningsskalan och rensade min mailinkorg istället. Vilket visserligen behövde göras, men inte var på långa vägar lika akut som att skriva en krönika.  

När jag har något att göra får jag saker gjort, bara inte just det som står högst upp på agendan. Och att lura hjärnan, det funkar inte. Den är smartare än så. Jag kan tro att jag är på väg att sortera strumpor, bara för att några minuter senare inse att jag faktiskt står och provar kläder inför helgens fest. Och om jag då försöker luras genom att tänka att jag nog faktiskt borde dammsuga (vilket alltså är tråkigare och mer ansträngande än att sortera strumpor) så finner jag mig själv snart i soffan zappandes mellan olika tv-kanaler. För i ren protest över att jag försökt ljuga för den har hjärna helt gått i strejk. Ja, jag vet hjärnan är en del av mig, men det känns faktiskt som om en högre makt styr mig ibland.  

Men jag har försökt att vända denna högst karaktärslösa egenskap till något bra. Se det positivt liksom. Visserligen får jag bråttom med min inlämningsuppgift, men krönikan är skriven. Och det klart att det hade varit bra om jag förmått mig själv att dammsuga huset men samtidigt är det ju skönt att min garderob är nystädad. Vem vet, om jag i framtiden får på min lott att finna botemedel mot cancer, kanske jag i alla fall lyckas lösa Israel-Palestinakonflikten. Inget ont, utan att det för något gott med sig har fått en helt ny innebörd