Efter fyra dagars frukost bestående av vitt bröd, jordnötssmör, sockrade flingor och sylt kändes det nästan som om jag skulle kunna döda för ett knäckebröd med hushållsost på. En weekend i London är fantastisk på alla sätt utom ett: frukosten. I vårt hotellrum ingick kontinental frukost och första kvällen somnade jag med tankarna på den överflödiga frukostbuffé som jag förväntade mig kommande morgon. I Sverige är halva grejen med att bo på hotell den löjligt stora frukostbuffén. Men inte i England. Det fanns visserligen ett alternativ till den sockerstinna frukost jag levde på under min vistelse i London, den fettdrypande. Tjocka skivor bacon, flötig äggröra, små vita korvar och vita bönor i tomatsås. Men att betala nästan 100 kronor extra och ändå inte få någon ost eller några fibrer kändes inte så lockande.
Jag vet att jag låter väldigt inskränkt nu, och så vill jag absolut inte framstå. Jag gillar att ta till mig nya kulturer, försöka smälta in i andra lände, kindpussas i Kiev, vara överdrivet trevlig i London, vara överdrivet otrevlig i Paris, och inte klappa gatuhundar i Grekland. Men det där med mat är lite heligt, och inte minst frukost. Det är ju dagens viktigaste mål liksom. Min mage protesterar när den för fjärde morgonen i rad får en vit fralla med nutella, och jag förstår den, för förutom sockermättad frukost har all mat i London varit friterad. Friterad fisk, friterad kyckling, friterade räkor och friterad potatis. Jag gillar friterat, i måttlig mängd, men nu har jag för längesen överskridit frityrgränsen. Jag längtar oerhört efter kokt potatis!
Det konstiga är att jag i vanliga fall inte är en husmanskostsälskare, jag äter mest pasta, gärna sushi och thaimat. Men då brukar jag sällan ha inlett dagen med två kilo raffinerat socker. Det kanske är det som är skillnaden. Min längtan efter landet brunsås mat är näst intill patetisk, och mina tankar börjar bli nationalistiska. Jag märker även på mina resekamrater att vi-och-dom-tänket har satt in med full kraft. Kommentarer som ”jag undrar om taxibilarna körs på frityrolja i det här landet” och ”om de kom till Sverige skulle de väl dö av sockerabstinens” börjar utbytas oss emellan. Jag skulle inte kalla oss rasister, men möjligtvis mat-nationalister. Och på flyget hem är besvikelsen stor när det svenska flygbolaget varken har något potatismos eller köttbullar på menyn.
Jag kastar mig över knäckebröd, kolsvart kaffe och kokt potatis när jag kommer hem men det är då det händer något oerhört konstigt. Ostskivan på den grova mackan känns oväntat oaptitlig, knäckebrödet fastnar i tänderna och kaviaren på mitt lagom kokta ägg är alldeles för salt. Sakta går det upp för mig att jag nu sitter och längtar efter sylt och vita frallor, jordnötssmör, chokladflingor och svagt kaffe.
Det verkar inte som om det sitter i mitt svenska vikingblod att vilja ha fibrer utan snarare handlar om en extrem förmåga att skapa vanor. Och jag tror inte jag är ensam om det. Allt utom det vi är vana vid är konstigt, så är det bara! Det skulle också förklara varför jag och mitt resesällskap gick till samma pub och åt samma mat två gånger på fyra dagar. Det låg liksom så nära hotellet, kändes lite hemma sådär. Och dessutom serverades det hamburgare, och det har vi ju i Sverige också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar