Från den andra sidan

Känslan innan man stiger in i klassrummet är svår att beskriva. Det är tystare än vanligt, någon

kan skratta till men ofta lite för högt och onaturligt. Ibland dristar sig någon till att fråga ”har du

pluggat”, som att vetskapen att någon annan inte har pluggat tillräckligt gör ens egna chanser att klara sig bättre.

De senaste veckorna har jag följt en lärare hack i häl för att få en aning om hur skolan fungerar

från ”den andra sidan” och ta reda på hur det egentligen är att vara lärare på gymnasiet. I fredags var det dags för prov, och jag skulle få sitta provvakt. Att sitta och titta på när eleverna nervöst svettades över sina prov kändes inte som en jättejobbig uppgift. När jag klev in i klassrummet insåg jag att det var första gången någonsin som jag inte är den övervakade utan den som övervakar. Men trots att jag nu satt på andra sidan katedern upplevde jag än en gång den där speciella provsituationen som på något vis verkar följa samma mönster vilken klass eller skola det än handlar om.

Just det här provet var en skrivuppgift och eleverna hade fem timmar på sig. Efter en timme reste

sig den första personen, och inom loppet av tio minuter hade säkert halva klassen försvunnit. Det var som att de hade suttit och väntat. Rädda för att bli avslöjad som en oduglig elev om de gick först.

Sen följde de där tysta timmarna. Att gå in i ett klassrum som de ska vara prov i är som att gå in i en

bubbla. Inne i bubblan förstärks alla sinnen, klasskompisarnas frenetiska skrivande dånar i öronen,

det är så att man kan känna lukten av all inspiration som flödar till alla runt om en. För visst är det

så att det alltid känns som att du har minst koll av alla. Jag har upplevt det själv, och såg det när jag vaktade provsalen. De där som bara satt och stirrade på pappret och tittade upp ibland bara för att se sina klasskamrater fullt upptagna med att skriva snabbt och frenetiskt. Jag såg stressen i deras blick, och hade gärna talat om för dem att det jag såg var att alla där inne hade samma känsla. ”Jag är den enda i hela världen som inte vet vad jag ska skriva om.”

Det är något med provsituationen som är lite skrattretande också. Där sitter man med 20

andra personer och delar på det lilla syre som finns i klassrummet. Och samtidigt som hjärnan verkligen arbetar på högvarv för att komma ihåg allting man lärt sig finns det nog ingen gång som

hjärnan fokuserar på så få saker. Under provet finns det inget utrymme för något annat än; Westfaliska freden 1648.. Westfaliska freden 1640... Det krävs en ansträngning som är nästan omänsklig.

Men samtidigt som provsituationen är något av det värsta man kan vara med om är det på något vis

värt all ångest och ansträngning när man svävar ut från klassrummet. I samma stund som man

lämnar klassrummet har man visserligen glömt allt det som man har suttit och tragglat veckan innan, men det spelar ingen roll. För känslan när hjärnan slappnar av och man helt plötsligt kan fokusera på helt oväsentliga saker istället för matte, historia eller svenska är värd all möda. Den känslan kan man leva på länge.