Nu går det bara nerför

Jag fyllde år i veckan. 21, så nu är jag officiellt tant. Det är något bitterljuvt med att nu vara myndig i alla länder som jag kan vara myndig i. Som jag har förstått det finns det från och med nu inga stora mål kvar i livet innan pensionen. Kanske har jag missuppfattat det hela, men jag har en vän som en gång uttryckte det; "vid 21 är det bara en lång nerförsbacke kvar till döden." Om det är så kan självklart bara framtiden utvisa. Fast riktigt så illa är det väl kanske inte. Förhoppningsvis. Jag skulle tro att från och med nu är det inte ålder utan händelser som är betydande i livet.

Jag förstår om det sitter folk i mina föräldrars ålder och tycker att STTs krönikör inte är lite fräck nu, men så är jag också ung krönikör och ska se det ur ett ungdomligt perspektiv. Jag insåg samtidigt som jag skickade ett mail till STT om att de skulle ändra åldern i min header från 20 till 21 år att man inte kan vara ung krönikör hur länge som helst. Än så länge har jag inte fått något mail tillbaka om att jag tyvärr måste sluta, och det är ju skönt, men jag började fundera på när just åldern man slutar vara ung inträffar. När är man gammal? Kanske är det en händelse i livet som bestämmer det. När man införskaffar Volvo villa och vovve är man officiellt gammal, men samtidigt skulle det vara ganska lätt att undvika att bli gammal då. Förhoppningsvis är det hur man själv känner sig som avgör om man är gammal eller inte. I så fall känns det inte så jobbigt. Jag känner flera unga 75+-åringar.

På morgonen på min födelsedag firades jag med frukost och paket på sängen, precis som sig bör. Men när jag satt där i sängen och åt min macka och tittade på mina långfärdsskridskor jag hade fått i present funderade jag på vad det egentligen är vi firar när någon fyller år. Att jag varje år får paket för att jag var så snäll och valde att ploppas ut ur livmodern så där i början av februari är mystiskt. Inte nog med att det verkligen inte var självvalt att födas (även om jag är rätt nöjd med att vara född), jag kommer dessutom inte ihåg ett dugg av den stora händelsen, hur mycket jag än försöker.

Kanske firar man att jag nio månader tidigare deltog i en kapplöpning och tilldelades vad som kom att bli det enda förstapriset i snabbhet i mitt liv. Men samtidigt borde ju min födelsedag i så fall infunnit sig någon gång i början på maj, eller?

Jag tycker väl snarare att den som borde firas dagen jag föddes är min mor. Det är ändå hon som stod för den jobbigaste delen av min födelse. Att klämma ut en nästan fyra kilos unge tidigt på morgonen kan ju inte anses som världens mest angenäma upplevelse. Visst var väl pappa delaktig på ett hörn, men jag tror inte att någon skulle påstå att hans del i det hela var speciellt ansträngande.

Det mest logiska vore alltså att fira mamma med blommor och choklad. I här ser jag dessutom en möjlig framtid fylld med paket och frukost på sängen. För ju fler barn jag skaffar desto oftare måste jag bli firad. Dessutom helt utan att man bryr sig om min stigande ålder, det är liksom inte det som är det viktiga när man firar födelsedagar i framtiden.