Könsbyte?

I helgen var jag på bio. Jag var där ganska tidigt, så innan reklamen drog igång och alla hade satt sig tänkte jag att jag skulle göra den obligatoriska facebook-kollen på mobilen innan jag stängde av den. När jag satt där i godan ro och bläddrade bland mina nya händelser hörde jag plötsligt en röst; ”hörru grabben lägg ner mobilen!” Jag reagerade inte först, men tittade mig runt för att se vem rösten tillhörde, och råkade se in i ett par ögon som tittade rakt på mig. Uppenbarligen var tillsägelsen -som kom från en biljettkontrollant inkrånglad mellan biostolar och besökare- riktad mot mig. Inte förrän han hade krånglat sig ut och var på plats vid dörren igen insåg jag vad han hade sagt; ”hörru grabben”. Jag har aldrig någonsin i mitt liv blivit kallad för grabben förut. Dessutom tyckte jag väl att det inte gjorde speciellt mycket om jag knappade på min telefon när han fortfarande släppte in folk, och ridån var fördragen för bioduken.

Jag satt självklart där och önskade att jag hade varit lite mer kvicktänkt och svarat något i stil med; ”du, bruden jag stänger av den när reklamen börjar”, eller i alla fall påpekat att jag aldrig har varit och antagligen inte kommer att bli någon grabb. En dräpande replik som skulle fått honom att inse sitt misstag och mig att slippa sitta och muttra irriterat över tjuriga biljettkontrollanter. Men det verkar vara i just sådana här situationer som den tillfälliga totalförlamningen sätter in, man kan varken säga något eller röra sig.

En annan gång då jag verkligen önskar att jag hade haft den där repliken på lager var när jag stod i kassakön och väntade på att få betala. Bredvid mig fanns en kö till en annan kassa. När det var min tur trängde sig personen i den andra kön förbi mig. Jag knackade henne på axeln och sa att hon nog hade råkat gå före mig. Hennes svar blev; ”ja fast nu tycker jag faktiskt att jag stod före dig.” Nu i efterhand önskar jag verkligen att jag hade lagt upp mina varor bredvid hennes och sagt att jag faktiskt tyckte att hon kunde betala mina varor också då. Åtminstone kallat henne tant. Istället stod jag tyst och inväntade min tur.

När jag tänker på sådana här saker börjar det krypa i hela kroppen. I skrivande stund vill jag bara ringa upp de där människorna och kasta ur mig alla dräpande kommentarer jag kan komma på. Men nu är det ju för sent. Jag hade en chans och jag missade den. Totalförlamningen inträffade.

När jag stöter på situationer som de ovan brukar jag försöka trösta mig med att jag varken är bitter eller otrevlig, och att jag oftast inte har några problem att skilja på könen. Men det hjälper inte mycket. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att det är jag som har rätt och att jag är en trevlig person till skillnad från dem så känns det inte bättre. Det enda som skulle kunna hjälpa är nog tråkigt nog att få återuppleva händelsen. Att en gång för alla lägga min nu väl inövade kommentar som får dem att tyst stiga åt sidan. Tyvärr är det idag inte möjligt att resa i tiden, men om det någon gång blir det då vet jag precis vart jag ska resa först – till biografen någon gång i slutet av februari år 2012.

Det minsta jag kan hoppas på är att biljettkontrollanten och tanten i kassan läser min krönika.