Det vet ju alla

Hur ska jag veta att det är helt ok att ta med egna mackor till jobbets fikarast, men inte accepterat att ta med en egen tårtbit?

Hur passar man in i ett samhälle? Vem sätter reglerna för vad som är rätt och fel. Att det är rätt att hjälpa gamla människor över vägen och att det är fel att stjäla är självklart. Medan andra regler är oskrivna och inte helt enkla att hålla ordning på.

Hela vår uppväxt går ut på att lära oss ett socialt spels regler. Så fort jag har lärt mig ett mönster hamnar jag i en ny okänd situation där spelreglerna är annorlunda, och jag måste känna mig fram. Smaka på situationen, rädda mig själv från pinsamheterna med en vit lögn, ett nervöst skratt och blossande kinder. Samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag inte förutsåg att man självklart inte kan bete sig likadant på den här festen som på den jag var på förra helgen.

Men det är inte enkelt! Bara skobeklädnad kan skapa stora problem. Hos tandläkaren ska man trä blå tossor över skorna, på universitet har man skorna på inomhus, men på lågstadieskolan har man innetofflor. På träningspasset är det viktigt med inneskor men utan svarta sulor, och på yogaklassen ska man vara barfota. Det är lika pinsamt att befinna sig i strumplästen när alla andra bär skor som att gå in med skor när alla andra tagit av dem.

När festinbjudan kommer blir jag nervös. Ska jag verkligen ta med mig en flaska vin till festen? Då kanske de tror att jag inte kan ha kul utan alkohol, men om jag tar med en chokladask istället kanske jag blir betraktad som ett fetto. Men det finns det ju en risk att jag blir betraktad som det ändå om jag inte kommer ihåg att jag inte får ställa mig först i kön till buffén, och inte heller ta den sista biten. Innan maten måste dock den värsta biten avverkas, hälsningen! Ska jag gå runt i rummet och skaka hand med alla, presentera mig med namn och yrke, eller är det kramar som gäller? Ska jag hälsa på de personerna jag redan har träffat, och vilka har jag träffat? Kanske räcker det att stå på avstånd och vinka? Bäst att åka tidigt så att jag slipper göra bort mig, då kan jag stå längs med väggen, låtsas att jag vet hur jag ska bete mig och låta de andra gästerna avgöra om det är handslag, famntag, klapp eller kyss som är denna festens spelregler.

Ibland har vi försökt underlätta för oss själva genom att skapa sociala regler som gäller för alla. Dresscode till exempel, ändå blir vi osäkra. Kommer jag bli insläppt om min kjol slutar strax över knät när dresscoden säger att den ska sluta strax under? Och det står visserligen att presenter undanbedes i inbjudan, men ska vi inte ta med oss något litet i alla fall? Något symboliskt, det känns ju dumt att komma tomhänt.

I vissa fall skulle det vara skönt att vara ett barn igen, de kommer undan det sociala spelet med att de är just barn. De har inte lärt sig spelreglerna än. En full människa har glömt spelreglerna, och kommer undan med det. Av barn och fulla får man höra sanningen. Sanningen om vadå? Kanske att vi alla är slavar under ett socialt spel där ingen är riktigt säker på spelreglerna.

Fångarna framför TVn

Det är när min sambo ser på mig med tårfyllda ögon och med kvävd röst säger; ”nästa vecka är det slut, vad ska jag då göra med mitt liv då?” som jag inser att det har gått för långt.

Samtalet utspelar sig en helt vanlig tisdagskväll efter det dagliga avsnittet av dokusåpan Farmen. I fredags avgjordes vem som tog hem den ärofyllda titeln av årets Farmare 2013. Jag hånar sambon för hans högst nördiga uttalande, men innerst inne känner jag samma panik. Vad ska jag ta mig till på kvällarna framöver efter 10 veckor av planerad tv-tid. Inte nog med att Farmen tar slut så börjar dagarna bli längre och ljusare, och jag inser att min mysiga varma och totalt verklighetsfrånvända tv-vinter har nått sitt slut.

Ibland när jag sitter där framför Farmen, Ensam mamma söker, Bonde söker fru eller någon annan totalt hjärndöd dokusåpa inser jag att min mysiga hemmatid innefattar andra människors konflikter. Och ju fler dessa konflikter är desto bättre är det. Det är inte kul att sitta och se på en tv-serie där alla myser och kramas. Det finns egentligen bara en gång som dokusåpor där folk kommer överens är tillåtet- och det är om det på något vis innefattar matlagning. Halv åtta hos mig är ett bra exempel på det. Ändå råkar jag veta att i den brittiska förlagan förekommer det intriger. Där vänder programledaren deltagarna mot varandra och hetsar dem att kritisera varandra. Jag vill inte vara sån, men den brittiska varianten är snäppet bättre än den svenska. Jag menar både matlagning och intriger, det kan knappast bli bättre!

En intressant sak med dokusåpor är vilket upphov till samtalsämnen det ger. Dokusåporna fungerar som en vattendelare och vi är mer intresserade av och insatta i vem som vinner dem än vem som vinner riksdagsvalet.

Men den stora frågan som alla någon gång ställer sig är självklart varför? Varför är det så intressant att se på folk som gör bort sig i tv? Psykologerna säger att vår fascination grundar sig i ett behov att alltid jämföra oss med andra. Och anledningen till att vi mår bra av att se såpor där folk gör bort sig är att vi kan jämföra oss med dessa deltagare och övertyga oss själva om att oavsett vad vi gör så kommer vi aldrig sänka oss till den låga nivån. Det är säkert sant, men jag tror att det finns en annan förklaring. Det handlar om ren lathet. Det är skönt att låta någon annan leva det där knäppa livet åt oss. Då slipper vi själva utsätta oss för läskiga saker men kan ändå ta del av dem. Det är gött att få insikt i hur man slaktar en gris i Farmen, tillagar en ödla i Robinson eller hittar en karl i Ensam mamma söker samtidigt som vi sitter i soffan med handen i en påse chips.

Håkan Nesser skildrar i sin bok Människa utan hund en före detta deltagare i såpan Fångarna på Koh Fuk där några avdankade sportstjärnor tävlar om att göra en kvinna gravid så snabbt som möjligt. Konceptet kan verka både sjukt och överdrivet men sanningen är att det inte är långt från verklighetens dokusåpor. Nedan har jag listat de tre dokusåpor som enligt mig nog kan klassas som världens sjukaste tv-koncept.

Plats 3: Big Diet

Tolv tjocka män och kvinnor som kämpar för att gå ner i vikt är inlåsta i ett hus fyllt med choklad, kakor och andra frestelser.

Vinnaren får guldtackor motsvarande viktminskningen.

Plats 2: Be my baby

Fem barnlösa par som drömmer om att bilda familj intervjuas och granskas av en 16-årig mamma.

Vinnaren får16-åringens barn.

Plats 1: Sperm race

Tolv tyska män donerar sperma. Spermierna ska sedan tävla för att snabbast nå ett virtuellt ägg. Vinnaren får en röd Porsche.

där schlagern går in går vettet ur

Att hamna på en karaokebar i Malmö kan kännas ganska otippat, men att helt plötsligt finna sig själv stående på scenen i nämnda bar det är konstigare.

Är man åtta personer som, utan att förflytta sig allt för långt ska hitta ett ställe att slå sig ner på en fredagskväll i Malmö får man inte var kräsen. Det finns fler människor som har ungefär samma tanke och utrymmet begränsas något när man dessutom är ett så stort gäng. Det är då det kan hända att man hör tonerna av Det börjar verka kärlek bannemig från en bar, och känner att schlagerådran börjar bulta. Och sen utan att man knappt är medveten om det själv sitter man där på en karaokebar i Malmö. Kanske borde varningsklockor ringt vid åsynen av alla tomma bord och stolar, men ni vet hur ordspråket lyder: där schlagern går in, går vettet ur.

Till en början var det inte så farligt. Den ena schlagerdängan efter den andra betades av av personer med sämre sångröst än Carola men bättre än Håkan Hellström och var alltså helt klart lyssningsbara. Sen började det bli något värre. Det händer något med människor när de får en mikrofon i handen. Även de tystaste Svenssons får en glöd i ögonen som väcker en djupt dold dröm om popstjärnelivet. De inser liksom inte att det är så falskt att man vill bränna upp sina öron. Inte nog med att folk sjöng falskt de nöjde sig inte med ett framträdande, de gick upp igen...och igen. Vid vårt bord blev vi vid de allt falskare framträdandena helt plötsligt mycket kunniga musik- och sångvetare. Våra bedömningar av dessa uppenbart helt tondöva personerna fick Idoljuryn att framstå som kramgoa barnprogramledare. Efter ett tag händer det något med ett gäng som sitter och dömer andra människor på en karaokebar, övertalningsförsöken sätter igång.

Så stod jag där helt plötsligt på en karaokescen i Malmö bredvid en kille jag känt en eftermiddag och väntade på att textremsan till Abbas Does your mother know skulle börja rulla på skärmen. Kanske skulle det naturliga vara att jag insåg att jag nu var den personen som de andra skulle bedöma och döma. Att om jag gjorde bort mig skulle jag vara den knäppa bruden som trodde hon kunde sjunga. Men dessa aspekter fanns inte i min värld. Det var bara jag och mikrofonen som gällde. Helt plötsligt var jag inte Elin Larsson från Sexdrega utan Elin- internationellt hyllad popstjärna. Publiken som nog snarare var ute efter sittplatser och billig öl än halvdålig musik från karaokescenen var i min värld där bara för mig, och killen bredvid mig var helt klart stolt över att lilla han hade fått äran att stå på samma scen som en så stor stjärna som jag.

Efter ett bejublat (av våra vänner) och halvengagerat applåderat (från de andra gästerna) framträdande klev jag ur min bubbla. Men när jag ser tillbaka på kvällen i Malmö var det inget karaokehak, det var en stor arena och det var inte knappt ett trettiotal halvengagerade öldrickare i publiken utan 60 000 skrikande fans, och jag var den största stjärnan av dem alla.

Länge leve inlevelse och fantasi! Länge leve karaoke!

Bästa karaokelåten: Journeys Don't stop believing – Det spelar ingen roll hur illa den sjungs, bara introt får publiken att jubla

Sämsta karaokelåten: Whitney Hustons I will allways love you- Ingen kan waila som Whitney , nej inte ens du!

Att leva flera liv

“A reader lives a thousand lives before he dies. The man who never reads lives only one.”

George R.R. Martin

Mary Shelleys Frankenstein är en riktig klassiker och därför var det inte konstigt att den stod med i min litteraturlista till litteraturkursen jag läser just nu. Som jag tidigare skrivit om har jag lyxen och förmånen att bara kunna skicka ett mail till de fantastiska bibliotekarierna på Svenljunga bibliotek så ordnar de den litteraturen jag behöver för tillfället. När jag fick hem Frankenstein och öppnade den var det första jag fick se en stämpel med texten folkbiblioteket Svenljunga köping i blå färg under den karaktäristiska Svenljungasymbolen med tjurhuvudet. Jag såg framför mig hur bibliotekarierna hade fått gå ner i någon mörk och kall källare, med ett fladdrande stearinljus i handen för att kunna se de kalla stenväggar som från golv till tak pryds av hyllor fyllda med odödlig litteratur. Självklart hade Frankenstein det där obligatoriska dammlagret över sig som bibliotekarien var tvungen att blåsa av i ett stort moln.

Nu är inte denna bok uråldrig, men ändå från en tid där böcker var viktigare än idag. Den är tryckt 1959 och luktar precis som de böcker man kan köpa på loppis. Omslaget är i brunt läder och det är den är bunden, och antagligen är det bristen på lim som kan torka ut som har bevarat den i ett så bra skick trots att den har över 50 år på nacken. Att ha en såpass gammal lånebok invid sängen gör mig nyfiken. En gammal bok är fascinerande men en gammal lånebok är fantastisk. Jag önskar nästan att den kunde tala. Då kunde den ha visat mig hur andra människor reagerade på den klassiska 1800-talsroman. Kanske lästes den av en modig 10-åring som darrande tog del av den under täcket, eller kanske förändrade boken någons liv, öppnade ögonen för en helt ny genre och ett intresse för livet. Kanske har någon liksom jag haft den som skoluppgift och fått intensivläsa den gripande och fascinerande berättelsen.

Under litteraturkursen har vi även fått skriva läsarbiografier, alltså en lista av alla betydelsefulla böcker från innan vi kunde läsa fram tills nu. Det har inte varit helt enkelt men tillslut fick jag ihop en lista med allt från Sheriffen och Giraffen till just Frankestein. Det är spännande att studera listan och förstå att oavsett vilken livsfas jag har varit i har det alltid funnits en bok som har karaktäriserat och betytt extra mycket för mig just under denna period.

Det verkar som om alla böcker som man tar del av påverkar en på ett eller annat sätt. Min första bok var alltså Sheriffen och Giraffen och även om jag själv inte har några djupare minen av denna bok har mamma och pappa berättat hur de var tvungna att läsa denna berättelse om och om igen kväll efter kväll. Det verkar ju inte helt omöjligt att denna bok lade grunden till vem jag är idag. Jag undrar hur det skulle varit om mina föräldrar istället hade läst något av Strindberg, Chekhov eller Lord Byron? Hade jag varit nobelpristagare vid det här laget då?

Oavsett om man läser böcker av nobelpristagare eller Sheriffen och Giraffen så är det uppenbart att litteratur påverkar. Ju fler liv man levt genom böcker desto större chans har man att hitta gemensamma egenskaper med sina medmänniskor.

Puckad dramatik

Jag var skeptisk. Inte för att jag inte tyckte att det skulle bli roligt att åka till Karlstad med vänner, men hockey... Stora män som jagar en puck så liten att jag som publik har svårt att uppfatta den med blotta ögat. Det är ju knappast som att vara på musikal där det är värt att gå dit bara för att se alla vackra kläder. De ser ju inte ens ut som människor! Det kunde lika gärna vara ett gäng programmerade robotar som åkte omkring där på isen.

Sen fick jag höra att våld var vanligt förekommande på isen, då såg oddsen bättre ut. Lite drama är aldrig fel, men ändå, att sitta där och glo på sport i över en timme, nja det kändes inte riktigt som min grej.

Matchen började faktiskt mer likt musikal och mindre likt sport än jag förväntat mig. När spelarna kom inåkande i den nedsläckta arenan och ljuset dunkade i takt med musiken kändes timmen som om den skulle kunna bli ganska smärtfri trots allt. Men så tändes lamporna och i det onaturligt vita skenet från lysrören såg jag allt bokstavligt talat i ett annat ljus. Det var ingen show, det var bara män i stora skydd som jagade en pytteliten puck.

Efter knappt tre minuter gjordes det första målet av hemmalaget. Publiken vrålade, hejaklacken skanderade ramsor. Jag missade det. Jag var fullt upptagen med att försöka räkna ut hur stor risk det var att bli träffad av en puck. Med tanke på att rinken var både inglasad och nätbeklädd antog jag att risken var ganska liten. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Det positiva med det tidiga målet var att jag nu hade ett lag att heja på. Eftersom jag inte är ett naturligt hockeyfan hade jag helt enkelt bestämt mig för att heja på laget som vann. Men för spänningens skull redigerade jag den bestämmelsen något när första målet gjordes. Men om det andra laget hade vunnit hade jag självklart hävdat att jag hejat på det hela tiden.

Jag upptäckte snart att en bra sak med hockey är att det är paus var 20e minut och i den kunde man köpa riktigt god korv i bröd. Väl inne på arenan igen och med en dubbelkorv i bröd i magen var min inställning inte alls så skeptisk som tidigare. När nästa mål gjorde såg jag det och jag kände faktiskt en lyckokänsla spridas genom kroppen. Dock samsades denna känsla med en betydligt mer irriterad. Den där hejaklacken slutade ju aldrig skandera hejaramsor! Jag hade inte haft något emot denna kör om den var lite mer samstämd, och de borde verkligen öva på att artikulera, lite stämmor hade inte heller suttit fel. Det de snarare vrålade än sjöng lät nämligen mer som en gröt än en sång.

Kanske hade jag fortsatt irritera mig på klacken om inte en person som satt kanske 25 meter ifrån mig och precis i mitt blickfång började bete sig väldigt underligt där i publikvimlet. Han höll sig om knät och försökte gång på gång ställa sig upp utan att lyckas eftersom han inte kunde stödja på benet. Han hade fått en stenhård puck rätt på knät. Kanske är jag hemsk, men jag tänkte att när smärtan väl släpper kommer den här mannen ha en sjuhelsikes historia att berätta och vad mig anbelangar kände jag att den här hockeymatchen till och med hade nått upp till mina skyhöga dramakrav.

När sista målet gjordes hörde jag någon vråla av lycka. Det var jag, och jag gjorde det helt spontant tillsammans med hela arenan. Hockey alltså, en riktigt rolig sport!

Elin hissar: Varmkorv! Mycket underskattad maträtt. Billig, god och förknippad med roliga evenemang!

Tårtrester och Gyllene Tider

När alla vännerna gått hem och dörren har stängts igen...

Per Gessle vet vad han sjunger om när han beskriver den känsla av tomhet som kan uppstå efter ett rejält kalas. I skrivande stund har jag precis vinkat av släkt och vänner från ett födelsedagskalas med tårta och kaffe. Kanske är det inte riktigt en sån fest Gessles tomhet kommer sig av, men känslan finns ändå där. Jag började redan kvällen före med att förbereda. Och hela förmiddagen bakade jag tårta, städade, och garnerade muffins. När klockan slog tre infann sig släkt och vänner i lägenheten och festen var i full gång. Och trots att det var mer kaffedrickande i soffan än ölhävning stående på bordet (även om jag absolut inte hade stoppat min moster, faster eller ingifte farbror om de nu hade känt för att häva öl) och festens medelålder var närmre 50 än 25 år så blir det lite konstigt när alla beger sig hem.

Lägenheten som tidigare under dagen hade känts alldeles för liten för att rymma alla tårtbottnar, gräddpaket, muffinsformar och dammsugare kändes helt plötsligt jättestor och tom. Det var lite som om min släkt hade tryckt ut väggarna några meter när de intog lägenheten. Visserligen hade farmor bidragit med småkakor så att det räckte till ett helt kompani, och det krusades knappast med tårtan men, jag är säker på att släkten inte gick upp så mycket i vikt att de flyttade ut väggarna, trots det fick uttrycket stora tjocka släkten ändå en helt ny innebörd när jag insåg vilket tomrum de kunde efterlämna sig.

Men den där tomheten var inte bara negativ. Den förde med sig ett lugn som en söndagskväll knappast hade bjudit på om jag bara hade suttit hemma och gjort inget under dagen. Kalaset var över men jag hann få tårtan klar trots att jag fick tidspress i slutet. Det ringde visserligen i öronen men bara på grund av att alla hade pratat och skrattat så högt att ljudvolymen översteg det normala med flera decibel. Det bästa med den här typen av kaffekalas är att man slipper torka öl i taket och leta stolar i skogen när det är över, bara kopparna har plockats in i diskmaskinen är lägenheten fortfarande mer nystädad och fin än vad den varit på flera månader. Och som om det inte vore nog med det finns det tillräckligt med tårtrester i kylskåpet att det räcker till en lyxig pluggpaus dagen därpå. Att det dessutom ligger diverse paket och kuvert med värdefulla innehåll på byrån i hallen gör ju inte saken sämre. Den där tomhetskänslan är positiv, den betyder ju att jag precis har varit med om något roligt.

Så kanske Gessle skulle ta och rycka upp sig lite. Det kan kännas lite ensamt där på kvällen, men bara han tänker en vända till kommer han säkert inse anledningen till att det känns så tomt och tyst är att det bara några timmar tidigare varit så fullt av folk och hög ljudnivå. Istället för att ligga där och lipa över att hans vänner är som ljus som brunnit ut kan han ju tänka på hur kul han haft och att de där övergivna resterna i kylen kommer smaka alldeles utmärkt till frukost dagen därpå.

Elin hissar: Per Gessle som kan tonsätta alla känslor.

Elin dissar: Per Gessle, som är lite för mycket av en lipsill.

Passa på!

Att media påverkar människor är ingen hemlighet. När jag gick på gymnasiet praktiserade jag på en lokaltidning. Det var precis innan jul och jag och mina medpraktikanter bestämde oss för att göra ett stort pepparkakstest. Dagen efter testet hade publicerats var de pepparkakor som hade fått bäst i test slutsålda i nästan alla butiker i trakten. Jag minns att jag kände mig lite som gud och att jag var glad över att det var pepparkakor och inte pistoler vi hade testat.

Här om dagen var jag och handlade mat. Det första jag fick se var att det var extrapris på vindruvor. Jag hade egentligen bara tänkt köpa mjölk, men vindruveerbjudandet var för bra för att motstå. Vi var rätt många som flockades runt den stora bingen med vindruvor, och när jag under min fortsatta rutt genom affären lite diskret kollade ner i de andra kundernas korgar och vagnar insåg jag att det inte var många som inte hade nappat på erbjudandet. Det fick mig att undra hur många som egentligen hade gått till mataffären för att köpa vindruvor. Antagligen inte alls många. Men när erbjudandet var det första som fångade våra blickar där de strategiskt stod utplacerade invid ingången fanns det liksom ingen snack om saken. Vindruvor var det som gällde!

Fortfarande på väg hem från affären tänkte jag på erbjudandet. Säg att det var 50 personer som handlade samtidigt som jag, och ca 75 procent köpte vindruvor då var det alltså ca 37 personer som gick ut ur affären med klasar i kassarna. Av dessa 37 personer hade kanske tre tänkt köpa vindruvor och de andra 34 gick liksom jag bara på ett bra erbjudande. På hela dagen kanske 500 personer handlar i butiken och om vi håller oss till ovanstående kalkyl hade då alltså 30 personer tänkt köpa vindruvor men 375 gjorde det, (jag har använt en miniräknare, men lita aldrig på en krönikörs mattekunskaper). Om det är 500 personer som handlar och jag har räknat rätt har mataffären alltså fått 335 personer att äta vindruvor trots att de inte hade en tanke på att göra det . Och då är det en butik vi pratar om. Detta erbjudande gällde över hela Sverige, i säkert en vecka. Jag vill inte ens tänka på hur många extra vindruvor som åts under den veckan!

Vi tror att media och regeringen är de som bestämmer över och påverkar oss när det i själva verket är den lokala livsmedelsaffären . Skulle man göra nedslag i familjer runt om i Kind skulle man antagligen se att kostintaget är ungefär detsamma oavsett om det är en familj i Ulricehamn, Svenljunga eller Tranemo. Mataffären vet vad de gör. De sätter inte bara extrapris, de har lockande skyltar utanför affären, skickar reklamblad med recept där huvudingrediensen bara råkar vara veckans extraprisvara hem till din brevlåda, de är överallt för att det inte ska gå att undvika alla fantastiska erbjudanden.

Men jag ska minsann inte låta mig luras nu när jag har genomskådat vilka de faktiskt är som har makt över oss, jag ska minsann bara köpa deras dyraste varor från och med nu. De som har stått och dammat på samma hylla i flera år. Ni ska få se vem som vinner i slutändan...

Om det inte är extrapris på något jag gillar, det vore ju dumt att inte passa på då!

Bäst just nu:

Avokado, bästa frukten. Helst med citron, salt och keso. Finns dessutom till extrapris just nu!