Det vet ju alla

Hur ska jag veta att det är helt ok att ta med egna mackor till jobbets fikarast, men inte accepterat att ta med en egen tårtbit?

Hur passar man in i ett samhälle? Vem sätter reglerna för vad som är rätt och fel. Att det är rätt att hjälpa gamla människor över vägen och att det är fel att stjäla är självklart. Medan andra regler är oskrivna och inte helt enkla att hålla ordning på.

Hela vår uppväxt går ut på att lära oss ett socialt spels regler. Så fort jag har lärt mig ett mönster hamnar jag i en ny okänd situation där spelreglerna är annorlunda, och jag måste känna mig fram. Smaka på situationen, rädda mig själv från pinsamheterna med en vit lögn, ett nervöst skratt och blossande kinder. Samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag inte förutsåg att man självklart inte kan bete sig likadant på den här festen som på den jag var på förra helgen.

Men det är inte enkelt! Bara skobeklädnad kan skapa stora problem. Hos tandläkaren ska man trä blå tossor över skorna, på universitet har man skorna på inomhus, men på lågstadieskolan har man innetofflor. På träningspasset är det viktigt med inneskor men utan svarta sulor, och på yogaklassen ska man vara barfota. Det är lika pinsamt att befinna sig i strumplästen när alla andra bär skor som att gå in med skor när alla andra tagit av dem.

När festinbjudan kommer blir jag nervös. Ska jag verkligen ta med mig en flaska vin till festen? Då kanske de tror att jag inte kan ha kul utan alkohol, men om jag tar med en chokladask istället kanske jag blir betraktad som ett fetto. Men det finns det ju en risk att jag blir betraktad som det ändå om jag inte kommer ihåg att jag inte får ställa mig först i kön till buffén, och inte heller ta den sista biten. Innan maten måste dock den värsta biten avverkas, hälsningen! Ska jag gå runt i rummet och skaka hand med alla, presentera mig med namn och yrke, eller är det kramar som gäller? Ska jag hälsa på de personerna jag redan har träffat, och vilka har jag träffat? Kanske räcker det att stå på avstånd och vinka? Bäst att åka tidigt så att jag slipper göra bort mig, då kan jag stå längs med väggen, låtsas att jag vet hur jag ska bete mig och låta de andra gästerna avgöra om det är handslag, famntag, klapp eller kyss som är denna festens spelregler.

Ibland har vi försökt underlätta för oss själva genom att skapa sociala regler som gäller för alla. Dresscode till exempel, ändå blir vi osäkra. Kommer jag bli insläppt om min kjol slutar strax över knät när dresscoden säger att den ska sluta strax under? Och det står visserligen att presenter undanbedes i inbjudan, men ska vi inte ta med oss något litet i alla fall? Något symboliskt, det känns ju dumt att komma tomhänt.

I vissa fall skulle det vara skönt att vara ett barn igen, de kommer undan det sociala spelet med att de är just barn. De har inte lärt sig spelreglerna än. En full människa har glömt spelreglerna, och kommer undan med det. Av barn och fulla får man höra sanningen. Sanningen om vadå? Kanske att vi alla är slavar under ett socialt spel där ingen är riktigt säker på spelreglerna.