Hatade idrottslektioner

Jag kommer inte ihåg min första idrottslektion, men jag mins mycket väl min sista. Det var på gymnasiet och jag har sällan varit så lycklig som när jag gick därifrån.

På SVT går det just nu en tv-serie som heter Gympaläraren. I den ska SVT:s nyfikna hälsofreak Kalle Zackari Wahlström hoppa in som gympalärare på sin gamla högstadieskola för att försöka få dem som hatar gympa att förstå vikten av att röra på sig.

Dålig och rädd

Den här serien har rört upp känslor hos mig. Jag var en av dem som avskydde idrotten över allt annat. Jag minns de dagar som vi hade idrott som dagar då jag hade en klump i magen hela dagen. På låg- och mellanstadiet gick idrotten oftast ut på att man skulle hoppa, kasta, rulla, kullerbytta och springa. Jag var inte bara extremt dålig på alla dessa grejer, jag var också rädd för allt från bollar till rep och plintar.

Att bara kunna

Men det var inte bara att jag var rädd och dålig, även hela ämnets uppbyggnad gjorde det svårt för mig. En av de konstigaste grejerna med idrott är att det är ett ämne man förväntas kunna redan från första början. Man ska veta hur man hoppar över en plint och spelar fotboll, så är det inte i något annat ämne. Ingen hade accepterat att matteläraren helt plötsligt delade ut ett multiplikationstest utan att någonsin talat om hur gångertabellen fungerade. Jag minns att jag fick en aha-upplevelse när jag började högstadiet och min nya idrottslärare visade mig att man faktiskt kunde komma över ribban i höjdhopp bara man hoppade på rätt fot.

En stämpel som satt kvar

Det kan göra mig lite arg såhär i efterhand att ingen tog sig tid att visa mig hur man faktiskt gjorde. Istället fick jag stämpeln som dålig i idrott redan i lågstadiet och den stämpeln lyckades jag aldrig tvätta av mig. Jag förstår de ungdomar som helt enkelt struntar i idrotten. Jag skolkade aldrig men jag var inte direkt närvarande heller, det finns väldigt många knep att ta till för att slippa delta.

Steget in i idrottshallen igen

För tre år sedan fick jag ett infall att utmana idrottshataren i mig, och jag anmälde mig till ett spinningpass i idrottshallen i Holsljunga. Det var i princip första gången jag satte min fot i en gympasal sedan jag tog studenten och jag var så fruktansvärt nervös. Bara lukten i hallen fick mig att vilja vända, men jag genomled passet och känslan när jag var klar var helt magisk. Jag hade för första gången någonsin gjort något jag var stolt över i en idrottshall. Jag fortsatte gå på spinningen och även box- och cirkelträning, och i höstas började jag gå på gym. Jag har hela tiden omgett mig med människor som vill förklara för mig hur man gör rätt och det har gjort att jag nu förstår hur härligt det är att röra på sig, att man kan få riktiga lyckokänslor av att lyfta tungt, hoppa högt och springa snabbt. Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka till nioåriga Elin och fått henne att förstå det redan då.

Den här krönikan är ingen kritik mot skolidrotten, bara ett försök att få er andra som var bra på gympa att förstå hur det kändes för mig och framförallt vill jag förmedla att det finns hopp. Även vi som alltid blev valda sist kan bli intresserade av idrott, bara vi får instruktioner och respons och får vänja oss i vår egen takt.  

Först in, först ut!

Vi skulle bara ställa en snabb fråga, men det var ett kölappssystem och uppfostrade som vi är tog vi snällt en lapp och inväntade vår tur.

På byrån vi skulle köpa på IKEA stod det tydlig att man skulle kontakta personal vid köp. På vår lapp stod det nummer 41 och på den lilla skärmen ovanför våra huvuden sto det 38. Det var mycket folk och lite personal och tiden sniglade sig fram. Paret med nummer 39 verkade testa alla sängar som fanns i hela varuhuset. Det hade säkert gått 30 minuter när expediten äntligen skulle trycka fram vårt nummer på skärmen. Det var då en medelålders kvinna sprang fram och avbröt knapptryckningen. I handen på kvinnan fanns en kölapp, med nummer 46, men hon verkade inte riktigt ha förstått hur kölappssystemet fungerade för hon gick helt sonika före oss. Jag skrek inombords.

Positiv kunskap

Hade det inte varit för att min mor har förbjudit mig att vara bitter i mina krönikor skulle jag nu talat om vilken typiskt tant-i-övre-medelåldersbeteende detta var, men jag får väl lyssna på min närmsta tant i övre medelåldern och vara lite positiv, därför tänker jag med avstamp i denna kö-anekdot försöka förmedla lite snabb kunskap i köande. Kunskap är nämligen något positivt. Här följer såldes en positiv guide i tre lätta steg som utförligt beskriver hur man köar.

Hur man rent fysiskt köar

En kö är i sin rätta bemärkelse en rad med människor som står bakom varandra. Där är personen sist i raden också sist i kön och det är alltså efter denna person du bör ställa dig för att hamna på rätt plats i kön. I vissa fall kan det dock vara svårare att se vem som är först och vem som är sist, folk kan tyckas stå utspridda lite här och var. Då kan du med allra största säkerhet utgå från att det finns en kölappsautomat någonstans, när du lokaliserat denna och tagit en lapp behöver du inte ställa dig bakom någon, i kölappssituationer upplevs nämligen för närgånget köande som obehagligt, försök därför hitta en position där du kan se sifferskärmen men ändå står så långt ifrån alla andra som möjligt

Attityd till de andra köande

Bara för att ni står i samma kö är ni inte automatiskt bästa vänner. Det bästa är att aldrig söka kontakt med den före eller efter dig i kön. Dock finns här vissa undantag och alla dessa har med krogen att göra. I krogkön är det tillåtet att prata med alla, här kan även vissa andra köregler förbigås om någon är för full/ nykter/ tråkig, men dessa är överkurs. En tumregel är annars att ju trevligare saken du köar till är, desto mer okej är det att prata med de andra i kön. I toakön ska det med andra ord aldrig utbytas några fraser överhuvudtaget. Förutom om du är på krogen då, men det är som sagt överkurs.

Undantag från kösystemet

Vi återvänder till anekdoten i början och konstaterar att det faktiskt nästan aldrig finns några undantag (om du inte är på krogen då..) även om vissa människor verkar tro det. Ålder, kön, sexuell läggning, etnicitet, hårfärg, prisklass på kläder, favoriträtt, bilmärke, etc, är aldrig en anledning att gå före någon i en kö. Står du med ett enda paket mjölk i handen bakom en person med full kundvagn kan du fråga om du får gå före, men blir svaret nekande är det bara att acceptera. En kö är en kö, och man går inte före varandra. Så är det bara!

NYA SUPERDIETEN!

”Så tappar du femton kilo på två dagar”, ”hon gick ner halva sin vikt se den häpnandsväckande förvandlingen”, ”Sara, 22, rasade i vikt med hjälp av detta enkla knep”, ”superbäret som hjälper dig nå målvikten”, ”fetman är ett minne blott, se hur peter, 32, gick ner 30 kilo på bara 4 månader”.

Löpsedlarna talar sitt tydliga språk. Fetma och övervikt är det värsta som kan hända en människa, och viktnedgång är det alla önskar sig. Inte nog med det ska det gå fort och enkelt, den stressade samtidsmänniskan har inte tid att gå på gym och handla grönsaker, hon vill kunna äta dessertost och dricka vin framför tv-serier varje dag och ändå ”rasa i vikt”. Därför trycker kvällstidningar upp dessa fånga löpsedlar i ansiktet på oss, och vi köper det uppenbarligen med hull och hår, annars skulle de förmodligen inte fortsätta.

Förvirrad och osäker

Ju fler artiklar jag läser om kost, motion och diet, desto mer förvirrad blir jag. Ska jag äta bara fett eller ska jag rikta in mig helt på protein? Är mjölk livsfarligt, eller livsviktigt? Är löpning skadligt eller ”en supermetod för att rasa i vikt”? Vilka är egentligen ”superråvarorna som får mig att nå min drömvikt” och är det värt att bli infertil för att bli snygg genom en raw food-diet?

Ett inte så super bär

Dieterna går emot varandra och trender blossar upp och blir oerhört populära i ena stunden för att helt förkastas i nästa. Senast igår läste jag om Acai-bäret om har hyllats som ett ”superbär” som ökar förbränningen. Runt om i Sverige har det lagts ned tusentals kronor på detta bär, för det är inte billigt att haka på den senaste diettrenden. Problemet är bara att det i dagarna kom ut en studie som påvisade att möss som matats med bäret inte bara lättare gick upp i vikt utan också drabbades av bland annat leverbesvär. Dietisterna säger att man ska satsa på det som funkar för en själv, men hur ska jag veta vad som funkar för mig när det finns hundratusentals alternativ?

Svaret på alla frågor!

Förvirrad och fast i hälsoträsket satt jag där framför melodifestivalen med handen i chipsskålen (en produkt vi alla kan vara överens om inte går in under kategorin ”supermat”) och så under mellanakten fick jag en uppenbarelse. Plötsligt hade jag svaret på alla mina frågor. Jag insåg att det finns en enkel väg att bli smal, snygg och sexig. På tv:n tillsammans med Hasse Andersson dansade en vacker violinist. Smal, självsäker, med fantastisk hållning och svallande hår. Och det slog mig att jag aldrig någonsin har sett en fet och ful violinist. Fiolen verkar automatiskt göra kvinnorna vackra, smala och som om det inte vore nog med det har de också alltid fantastisk hårkvalitét. Tänk på det själva, när såg ni senast en tjockis med stripigt hår som spelade fiol? Precis! Svaret på alla förvirrade dietfrågor är: fiol!

”Så fick Elin, 25 drömkroppen”

Jag kan redan se Aftonbladets svarta rubriker framför mig: Så fick Elin, 25 drömkroppen! Och Expressen kommer inte vara sena med att hoppa på med: ”superdieten som garanterar resultat”. Alla kommer skriva om violinistdieten och jag kommer inte bara bli smal, snygg och rik, jag kommer dessutom få långt tjockt hår och fantastisk hållning!  

Oönskad samling vid pumpen

Jag upptäckte påväg till jobbet att bensinmätaren stod på rött. Som vanligt hade jag inte räknat med en tankning i färdberäkningen och jag insåg att jag var sent ute redan från början. Och senare skulle jag bli.

Jag svängde snabbt in på macken, bara för att inse att ingen pump var ledig. Stressat ställde jag mig i kö bakom en av bilarna, och väntade tålmodigt på min tur. Jag satt där och lyssnade på radions morgonprogram samtidigt som jag såg minuterna ticka fram, det tog en jäkla tid för bilen framför att tanka. Och plötsligt noterade jag att något inte riktigt stämde. Det satt inget tankmunstycke i bilens tank, och inte heller någon chaufför bakom ratten. Ungefär samtidigt som jag förstod att bilen framför inte alls tankades utan var parkerad framför pumpen kom bilens ägare ut från macken. Med lugna steg gick han i godan ro mot sin bil samtidigt som han mumsade på en macka och höll en tidning under armen, han tittade på mig som om han funderade varför jag stod där och såg sur ut innan han lugnt startade bilen, fipplade lite med radion innan han lade i växeln och sakta gled iväg. Jag var nu inte bara stressad utan också redigt förbannad.

Allt för en liten korv?

Det värsta är att det inte är första gången jag är med om detta beteende, jag har stått där förut och väntat på folk som ska köpa korv, betala bensin eller fylla på spolarvätska. Alltså vad är man för typ av människa om man tror sig ha rätt att parkera så man blockerar oftast två pumpar för att köpa en liten korv?! Det spelar ingen roll att bilen en gång tankades och att bensinen skulle betalas inne på macken, det är ingen ursäkt för att försena en redan försenad individ!

Blockeringsmänniskorna

Jag har börjat tänka på dessa människor som blockeringsmänniskor. De blockerar inte bara min väg till pumpen, de blockerar också min positivism och sin egen medmänsklighet. Och vi andra icke-blockeringsmänniskor låter det ske. Vi vill inte vara besvärliga, vi har uppfostran nog att inte börja skälla på folk på bensinstationer. Kanske är det denna goda uppfostran som gör att blockeringsmänniskorna kan fortsätta på sin redan inslagna egoistiska bana. Men jag tror faktiskt att om vi övriga, normalbegåvade personer skulle börja nämna lite vänligt för dessa marodörer att de gör livet surt för större delen av mänskligheten skulle de kanske inse vad de gör. Jag tror dessutom att en tillsägelse kunde få goda bieffekter, jag misstänker nämligen att dessa personer inte bara blockerar bensinpumpar, det är förmodligen samma kategori människor som tar det sista pappret på toaletten utan att fylla på nytt, kanske också de som inte sätter igång den fulla diskmaskinen på jobbet eller tömmer luddfiltret i tvättstugans torktumlare. Jag tror att en tillsägelse skulle kunna få hela samhället att bli mer accepterande.

En form av arg lapp

Nu sa jag inte till gubben på macken den här morgonen, det kändes onödigt att skapa en konflikt när jag redan hade bråttom, men jag känner ändå att jag drar mitt strå till stacken genom denna krönika, att den kanske kan få lite samma effekt som en arg lapp. Men nästa gång, då bannemig ska jag slå näven i bensinpumpen, och se det som en samhällsinsats. Det lovar jag!  

Värre än någonting

Jag skulle kunna säga att jag ägnar min fritid åt att slå små barn, att jag förespråkar illegala hundslagsmål och tycker att det är fel att skänka pengar till cancerfonden...

...men jag skulle ändå aldrig få lika starka reaktioner som när jag säger att jag ofta äter framför teven och gillar att göra det.

En attityd i samhället

Till skillnad mot de tre första exemplen så är det sistnämnda faktiskt sant. Jag kan inte komma på något bättre sätt att förtära min mat på än framför teven. Fick jag välja skulle jag äta frukost, lunch och middag där. För mig är en riktig väl tillagad rätt framför ett underhållande program den ultimata formen av avslappning och njutning. Men jag vet hur det låter därhemma i stugorna nu ”jaha du hon den där krönikören i STT gillar tydligen att äta framför teven, jag som hade fått uppfattningen att hon var rätt vettig, ja tänk vad fel man kan ha om folk..”. Det finns en attityd i samhället som starkt motsätter sig föda och teve i kombination.

Hjärt- och kärlsjukdomar och sociala brister

Man får inte bara ett höjt ögonbryn och en ogillande min om man säger att man ofta äter framför teven, man får också hänvisningar till diverse undersökningar. ”Faktum är att det finns forsknings som visar att mat i kombination med tevetittande ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar” eller ”par som ofta äter mat framför teven riskerar en sämre relation eftersom de aldrig har tid att prata med varandra..” eller klassikern ”det sägs att man inte känner vad maten smakar om man fokuserar på teven samtidigt som man äter...”. Men alltså det är ju inte så att jag bara äter hamburgare och pizza för att jag äter framför teven, det är inte heller så att jag inte pratar med min sambo för att vi då och då inte äter sittandes vid ett matbord. Ibland pratar vi till och med under tiden vi ser på teve, medans vi äter. Så bra på multitasking är vi.

80 procent gör det 20 procent ljuger

Att äta framför teven är på något vis något av det fulaste man kan göra idag. Men jag vågar påstå att 80 procent av svenskarna någon gång då och då äter framför teven och att de resterande 20 procenten ljuger. Ändå ska det ojas över familjer som äter framför teven, det ska viskas bakom ryggen om den där grannen som alltid äter framför teven och det ska ses ned på folk som i allmänhet ser mycket på teve. Därför är det få som vågar erkänna att de är framför teven-ätare. Jag har själv varit där. I början av min och min sambos relation låtsades jag som om jag aldrig skulle äta framför teven fastän jag kommer från en familj där all helgens middagsmat intogs där. Det dröjde dock inte länge innan jag inte orkade ljuga längre, och då visade det sig att även min sambo gillade tanken på mat och teve i kombination.

Stolt framför teven-ätare

Jag tycker att det är dags att sluta se ner på folk som äter framför teven. Jag kommer härmed ut som framför teven-ätare och en stolt sådan också. Att både inta kultur och föda samtidigt borde ändå ses som något oerhört positivt. De allra flesta av oss har ju kommit över rädslan för teven och insett att den inte bara kan lära oss något nytt utan också vidga våra kulturella vyer. Därför ser jag ingen anledning till att stoppa toleransen där. Var stolt över att du kan äta nyttig mat, ha en fungerande relation och känna smaken på din mat samtidigt som du ser på teve!

Semlekonspirationen

Tänk dig att ni ska berätta för en amerikan om olika svenska traditioner. Du har lyckats övertyga honom om att det där med att vi väcker varandra på morgonen iklädda nattskjorta och med ljus i hår är lika normalt som att vi låtsas att vi är små grodor samtidigt som vi hoppar runt en stor blomsterklädd fallossymbol.

Amerikanen tycker att svenskarna verkar vara ett lite udda men ganska kul folk och frågar vidare vad det finns för traditionella maträtter och det är då du kommer till traditionen där i början av februari. Den som vi precis har passerat. Du berättar om ”the fat tuesday- fettisdagen” som firas varje år som ett tecken på att fastan som vi inte längre har är över.

En simpel upphottad bulle

Amerikanen frågar vidare hur dagen firas och du berättar att man äter semlor, och det är när du ska förklara vad en semla är som du inser att du blivit lurad i hela ditt liv. Semlan är en så totalt oglamorös bakelse. Den innehåller bara tråkiga ingredienser. Ingen guldkant, bara en simpel upphottad bulle. Det godaste i den är mandelmassan, något som hälften av svenskarna inte ens gillar, och vi ska inte ens gå in på den tråkiga torra vetebullen. Jag menar, man vet ju att det är ett riktigt tråkigt bakverk när det blir godare om man häller varm mjölk på.

En konspiration

Fettisdagen är en konspiration, ett sätt för bagerierna att på ett lätt sätt tjäna pengar under en av årets fattigaste månader. Vetebulle, mandelmassa (som dessutom är utblandad), och grädde är inga dyra ingredienser och du behöver inte direkt vara en cakeboss för att kunna gröpa ur den där torra bullen. Men vi sväljer det med hull och hår, trycker i oss vetedeg och mandelmassa som om det vore det godaste i världen.

Om det varit på riktigt

Alltså tänk om vi på riktigt faktiskt hade fastat och högtiden inte bara var en kvarlämning av det gamla. Där efter veckor av ingen mat skulle det äntligen vara dags för en riktigt godsak som tecken på att fastan brutits. Du skulle inte kunnat tänka på annat än allt gott du skulle fylla magen med, och så när du kommer ut i köket så stor det ett stort fat med semlor, men där finns också kladdkaka, prinsesstårta, wienerbröd och toscakakor. Jag vågar sätta min högra fot på att ingen hade valt semlan först då.

En ohållbar tradition

Nu sitter säkert någon där hemma och tycker att semlan faktiskt har funnits sedan urminnes tider och är en tradition. Men det håller inte, med det tänket hade vi fortfarande kollat på svartvit TV, ätit fiskaladåb och haft på oss strumpor uppehållna med strumpeband. Men det gör vi inte för vi har uppdaterat oss och hittat nya, roligare, godare och bekvämare sätt att leva våra liv.

Så nu höjer jag rösten och säger; låt oss göra detsamma med fettisdagen. Ut med semlan och in med kladdkaka, prinsesstårta och wienerbröd eller vad man än vill äta för att fira att den där fastan som vi slutade med för längesen är över.  

Knallhatten Redslareds stolthet

Om man kör från Svenljunga mot Kinna har man efter bara några kilometer passerat ett hus på vänster sida.

Huset har inte sett mycket ut för världen på många år, och har man inte vetat om det är det inte ens säkert att man har lagt märke till det. Men frågar man någon i min farmors generation, förmodligen också i mina föräldrars generation så vet de alla vad Knallhatten var för något.

Slutet

Jag skriver ”var”, för sedan natten mellan fredag och lördag förra helgen finns inte Knallhatten längre. På BT kunde man i lördags morse läsa att ”hus i Redslared brinner för fullt”. Jag vill inte spekulera i varför det brann ner eller hur det började brinna men jag vill gärna berätta historian om Knallhatten. För jag tycker att ett hus med anor förtjänar ett värdigare slut än vad Knallhatten fick.

Ålderdomshemmet

Allt började på ett byamöte i Redslared år 1914. Man behövde ett ålderdomshem, och frågan ställdes om ett sådant skulle kunna finansieras med gåvomedel från bygden. Efter många turer fram och tillbaka stod tillslut Karlshem som huset döptes till klart och de gamla kunde börja bosätta sig i det vackra huset.

Väveriet

Tyvärr tryter informationen kring hur länge huset tjänade som ålderdomshem, men efter många år avvecklades ålderdomshemmet och huset blev istället väveri. Många ryamattsbottnar har vävts i huset i Redslared, och vävare runt om i bygden fick jobb tack vare väveriet. När väveriet lades ned ville ägarna hitta en ny uppgift åt huset och startade då Knallhatten- fyndaffären som nog alla äldre i såväl Kind som Mark har besökt.

Klädaffären

Jag fick tag på ett tidningsurklipp från öppnandet av Knallhatten och det är nog många som har svårt att tro att det söndagen den fjärde april 1971 rådde total trafikstockning i Redslared, men rubriken på artikeln lyder ”Söndagsöppet vållade trafikkaos, tusentals bilar i kilometerköer”. Anledningen till detta var att ägarna- trots att de fått avslag från kommunen – valde att hålla öppet en söndag. Något som inte var tillåtet på den här tiden. Som enda öppna affär skapade Knallhatten total hysteri. ALLA skulle dit, om inte för att handla så i alla fall för att titta på spektaklet, eller äta den utlovade bullen. I tidningen kan läsas att polisen i Kinna tillkallades, men att den ensamma konstapeln stod fullständigt handfallen då hans enda kollega hade fullt upp med att dirigera orienterare i Fritsla och han själv inte kunde lämna sin post. Redan här blev Knallhatten något av ett fenomen och så fortsatte det vara ända fram tills 1997 då affären stängdes.

Fenomenet

Kanske kommer du som läser detta lägga märke till det nu nedbrunna husskelettet på vänster sida några kilometer utanför Svenljunga längs med väg 156. Jag hoppas att du då kommer tänka att ”här låg ett hus med anor, ett hus som tjänat både som sista hem åt många av bygdens människor men också som arbetsplats åt många vävare och kanske framförallt som en av dåtidens mest uppmärksammade klädaffärer som lade grunden till det nya moderna söndagsnöjet”. För Knallhatten var och är ett fenomen.