Kunglig för en dag!

Så var ännu en av Sveriges prinsessor gifta. Under pompa och ståt vigdes de lyckliga tu och hela Sverige försattes ännu en gång i bröllopsyra.

Själv missade jag bröllopet, men jag såg nyhetssändningarna på kvällen och dessutom en halvtimme av reprisen dagen efter. Det räckte för att jag skulle få tilldelat mig mer detaljer än jag någonsin kommer veta om mitt eget bröllop. Klänningen recenserades gång på gång av olika kläd- och etikettskunniga experter och tyckare. Den jämfördes med drottningens klänning, kronprinsessans klänning, och de klänningar som bars av prinsessorna av Danmark, Norge och England. Vigselakten analyserades, och gästernas klädsel, ursprung, kavaljerer, längd och skostorlek utreddes. Jag tror inte att det finns någon gång som det är så okej att bedöma någon annans utseende som under ett kungligt bröllop.

Det var ett himla hallå runt detta bröllop som planerats under många år. Jag har lyssnat på radio, läst tidningar och sett på TV och några saker återkom man till gång på gång till; Bröllopet var relativt litet och intimt, det hölls i den mindre slottskyrkan istället för storkyrkan, Prinsessan själv hade varit med och valt dekorationer, kläder, och själva bröllopets utformning, till skillnad från systerns bröllop var det många vänner bjudna, och bröllopsklänningen var mycket modern med en djup (?) ringning i ryggen, dessutom hade hon valt en privat tiara. Men det som det pratades allra mest om var kyssen! Hur Chris O' Neal valde att inför alla människor på slottsgården köra en riktig långtradare till allmänhetens jubel.

Denna kyss skulle jag nog inte ha missat även om jag verkligen velat. Bara under den halvtimme jag tittade på reprisen visades den fyra gånger. Jag satt där i soffan och funderade på varför. Varför blev just den så uppmärksammad? Trots att det faktiskt knappast kan kallas litet så var det så man ville framställa bröllopet. Att ha en svindyr brudklänning designad av Valentino, att ha Peter Jöback sjungandes i kyrkan, att efter vigseln mötas av tusentals väntande innanför kravallstaket, att ha en kortege som stänger av halva Stockholm och en gästlista där konungar och andra mycket betydelsefulla personer från hela världen är inbjuden räknas alltså som en liten tillställning i kungligheternas värld. Eller är det vi som vill framställa det så?

Vi anser att Prinsessan Madeleine är en prinsessa av folket, någon som inte har samma distans till oss. Och vad kyssen anbelangar så var den bara ytterliggare ett bevis på att man även om man heter Bernadotte eller O' Neal i efternamn kan visa en avslappnad attityd till äktenskapet. Vi vanliga Kindsbor kan inte komma upp i en prinsesstatus, men när kungligheterna ger indikationer på att vara mänskliga greppar vi hungrigt efter dem. För att för en gång skull känna att vi ”jag och Madde” minsann är på samma nivå.

Vi låter oss inbillas att bröllopet var en liten och intim tillställning för själva få känna oss kungliga, om så bara för en liten stund.

Bränn den förbannade bollen!

Nu skulle jag faktiskt vilja påstå att sommaren är här på riktigt. Jag har några bra bevis på det.

1. Jag har fått ett extremt jobbigt myggbett under(?) foten
2. Jag har bränt mig på axlarna
3. I skrivande stund borde jag egentligen vara ute och klippa gräset
4. Helt plötsligt ska jag behöva utöva en massa sporter helt ofrivilligt.
   

Den sista punkten är helt klart den smärtsammaste. På sommaren kan man aldrig riktigt vara säker på om en fest, eller lite strandhäng, eller lite grill också innebär ett parti kubb, en match volleyboll eller i värsta fall brännboll.

”Brännboll är så bra för att det är en så oseriös sport som bara är på lek” säger förespråkarna. Jag vill inte verka negativ, men det finns faktiskt knappast någon sport som kan vara så ångestframkallande som just brännboll. Jag ska försöka förklara för er som faktiskt tillhör den grupp av människor som anser att brännboll är den mest lekfulla sporten i världen vad det är som gör att jag får en ångestklump i magen varje gång jag ser ett slagträ.

Egentligen börjar det redan innan spelet satt igång, då lagen ska väljas. Att välja lag är aldrig kul oavsett hur det görs. Det finns en risk att bli vald sist, och indirekt vara den som ingen vill ha. Vissa försöker gå runt denna ångestdel och låter slumpen avgöra lagen, men då tycker jag synd om dem som får mig i sitt lag. Jag vill direkt tala om hur kass jag faktiskt är så att de inte får en chock när de väl ser mig på plan. När lagen är valda är det dags att få beskedet om man ska börja inne eller ute.

Att vara ute har en fördel: man kan ställa sig ganska långt bak till sidan, dit nästan ingen slår. Dock blir det pinsamt om någon råkar slå snett och långt, då måste man jaga den där lilla lilla bollen som av någon anledning blir alldeles halkig när jag ska lyfta upp den.

Att vara inne är värre, visserligen är slagtillfällena ganska få. Men då har man å andra sidan allas blickar riktade på sig och här ökar pulsen rejält. Man har två alternativ; det runda eller det platta. Enligt oskriven regel måste man börja med att försöka ta det runda trät. Dock vet jag av erfarenhet att brännboll gör människor kaxiga och onda, så redan när jag missar första gången kommer någon skrika, ta kärringträt! Det är förnedrande på så många olika sätt att jag inte ens tänker gå in på det. Börjar man däremot med att ta det platta, då har man blottat strupen, och trots att jag nervöst brukar ropa; ”jag tar kärringträt för att jag är stolt över att vara en kärring” är det fruktansvärt förödmjukande att efter tre försök ge upp och ställa sig vid första konan. Det finns även en effekt som jag allt för ofta varit med om. När jag går fram för att slå är det precis som om utelaget på en given signal av en okänd kraft sugs fram mot mig. De flyttar sig nästan obemärkt närmre för att de vet att om jag lyckas slå iväg bollen, då hamnar den knappt bakom brännplattan.

Idag, dagen då denna krönika publiceras ska jag på fest. Den festen inleds med en brännbollsmatch. Jag vet hur det blir. Jag kommer inte träffa en boll, men jag kommer vara den som skriker flest förnedrande saker till mina motspelare.

Brännboll, spelet som bara är på lek gör mig nämligen till en extremt osäker människa med dålig attityd.

Vem kan vi lita på?

Min vän har lite småbråttom till en buss och går med målmedvetna steg mot centralen i Göteborg. Plötsligt kommer en ung flicka fram och ber att få växla några ord med henne. Min vän stannar, tar ur sina hörlurar och frågar vad som står på. Den unga flickan berättar förtvivlat att hon ankom till Göteborg med ett tåg imorse. Att hon under resan har blivit av med både mobil och plånbok och att hon har gått omkring hela förmiddagen och letat efter någon som vill hjälpa henne men bara blir ignorerad. Nu ber hon att få låna 300 kronor. Hon tillägger att hon förstår att man inte kan lita på någon i 2013 års Sverige och att hon är förstående om min vän inte vågar hjälpa henne. Men att hon ska få telefonnummer och adress och dessutom vill ha hennes telefonnummer så att de ska kunna kontakta varandra om återbetalning. Min vän blir till och med erbjuden det dubbla som tack för hjälpen men hon avböjer och säger att så länge pengarna kommer tillbaka är hon bara glad att hjälpa till. Den unga flickan är jättetacksam och lovar gång på gång att hon ska betala så fort som möjligt.

Tiden går. Ingen hör av sig. Min vän försöker ringa upp men ingen svarar. Hon söker på numret på internet men det går inte att spåra. Adressen finns men det finns inga kontaktuppgifter till de som bor där.

Hon har blivit grundlurad.

När min vän berättar historien för mig måste jag rannsaka mig själv. Skulle jag gjort samma sak? Jag vet inte. Nu skulle jag definitivt inte det. Men jag var inte där, jag såg inte hennes förtvivlan och uppriktiga tacksamhet.

Min vän känner av någon anledning ett behov av att försvara sin gärning. Hon säger gång på gång att flickan måste varit en fantastisk skådespelare. Att hon såg hel och ren men mycket förtvivlad ut och att om hon själv hade varit i flickans situation hade hon velat att någon skulle hjälpt henne. Hon känner ett behov av att försvara sin godhet. För idag likställs godhet många gånger med dumhet. Det är tragiskt men sant.

Vi hoppas alla att berättelsen ska få en naturlig lösning. Att flickan ska ringa upp, be om ursäkt för dröjsmålet och uttrycka sin verkliga uppskattning för min väns godhet. Men det gör hon inte.

Flickan hade nämligen rätt. Man kan inte lita på någon i 2013 års Sverige.

Eller kan man det?

Hur ska jag kunna ta någon på allvar efter att ha hört en sådan historia? Min vän som gjorde en gärning av ren godhet kommer aldrig lita på en främling igen. Och man förstår av hennes berättelse att det inte är förlusten av pengarna som är värst, det är förlusten av tilltro till hennes medmänniskor, eller motmänniskor i det här fallet.

Borde vi bli förbannade? Borde vi bli bittra? Borde vi tappa tron på mänskligheten?

Min första spontana reaktion på berättelsen och de frågor den väcker är ja! Vi borde tappa tron. Vem kan vi lita på? Men efter ytterligare en vända av funderingar och diskussioner med mina vänner inser jag något. Det finns människor som flickan som ljög, stal pengar och kränkte min vän. Men det finns också en annan typ av personer. Sådana som min vän. Hon valde att tro på och hjälpa en medmänniska i nöd. Det är för personer som min vän som vi kan upprätthålla en tro på en god mänsklighet.

Gammal och from?

Jag ska precis ge mig iväg till en spelning med Svenljunga ungdomsorkester när jag ser hunden. Han springer glatt omkring utan någon ägare i sikte. Jag kände visserligen igen hunden men visste inte vart den hörde hemma. Turligt nog för hunden och mig var den snäll och lät sig glatt fångas in. Dock återstod ett stort problem jag hade bråttom, och hunden vägrade tala om vart han bodde hur mycket jag än försökte lirka ur honom det. Jag insåg att jag skulle behöva ta hjälp av en rutinerad Holsljungabo för att få reda på vart hunden hörde hemma.

I samma ögonblick som jag ringer på det närmsta huset slår det mig att jag är klädd i svarta fotriktiga skor, nylonstrumpbyxor, knälång blå veckad kjol, en vit blus och slips. På gatan nedanför står min vän med hunden klädd exakt likadant. Jag inser att risken att de som bor i huset snarare tror att vi ska försöka få dem att finna Jesus än ägaren till hunden är stor. Jag inleder därför konversationen med orden: ”hej vi är på väg till en spelning” och en menande gest mot mina kläder och sen förklarar jag hundincidenten. Det går bra vi får en hjälpande hand. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur vi hade blivit bemötta om incidenten inte skett i Svenljungaområdet. Här har folk sett SUOs uniformer förut och vant sig vid att vi är ett gäng unga killar och tjejer som har en förkärlek för att klä oss likadant och marschera i takt efter vår store ledare tamburmajoren, också känd som Hasse Davidsson.

Jag brukar ofta få en stor suck från min sambo när jag byter kläder för tredje gången innan vi ska på fest, men kläder är faktiskt viktigare än vad man kan tro. Utomlands går vi i SUO ofta omkring i delar av uniformen i pausen mellan spelningarna, det finns nog inget plagg som jag har använt så flitigt som uniformen, men då får man också räkna med att få blickar från folk som helt klart undrar vad det är för ny modefluga de har missat. Men en sak som är positivt med uniform är att man nästan alltid blir vänligt bemött. Jag tror att uniformen får oss att se snälla och ordentliga ut, kriminella kvinnor bär inte veckad kjol.

I helgen var det inte bara vi i SUO utan även en dansk orkester som marcherade Svenljungas gator fram även de var klädda i en liknande uniform som vår. Orkestern kommer från Hadsund- Svenljunga ungdomsorkesters danska vänort och har en gång i tiden varit förlaga för SUO. Det är roligt att träffa likasinnade från en annan del av norden, och trots eller kanske på grund av vissa problem att förstå varandra kom vi bra överens. Förutom att få alla danskar att vika sig dubbelt av skratt när de bad svenskarna uttala orden rød grød med fløde så hade vi även en hel del gemensamma aktiviteter, och ännu en gång blev det tydligt vad kläder har för betydelse. Medlemmarna i orkestern som vi hade trott var i 25-årsåldern när de bar uniform tappade tio år när de tog på sig sina vanliga kläder. Man ser alltså inte bara väldigt from ut i uniform utan också äldre. Kanske ett tips för er som inte har åldern inne för att komma in på krogen? Jag har hört att uniform är det senaste!

Underbara vår?

Ibland är inspirationen som bortblåst. Jag går i flera dagar och funderar och hoppas att någon ska kasta en bra krönikeidé på mig. Men det funkar tyvärr inte riktigt så. Det finns en massa trevliga saker att skriva om. Det händer saker runt om i bygden, det är kosläpp och vårkonserter, studenter och baler närmar sig, Kristi himmelsfärd lovar en efterlängtad långhelg med förhoppningar om vackert väder och folk verkar inte ha en ledig stund över. Det är så i maj, folk vaknar till efter vinterdvaland och kommer på att trädgården behöver grävas upp och huset behöver en upprustning. Så länge man får vara utomhus kan jag tänka mig att ägna mig åt måsten men att sitta inomhus är nästan fysiskt omöjligt. Det är inte lätt att försöka skriva en krönika när solen lyser och fåglarna kvittrar och det faktiskt har varit riktigt bra väder i flera dagar. Jag vill ut i våren. Men a man's gotta do what a man's gotta do, eller ja snarare a woman.

Så vad skriver man om i en krönika som kommer ut strax innan en av de mest vårliga helgerna på hela året? Vårtecken kanske?

Det sägs att fint folk kommer sent, men vårens sena intåg var nästan pinsamt försenat i år. Vi väntade och väntade. Hoppades att få se i alla fall en liten snödroppe innan september, men utsikterna var inte goda. Men nu har den kommit och med den alla vårtecken. Förra veckan hölls en himla massa tal runt om i Sverige, då var det Valborgsmässoafton och vi talade till våren. Jag kan tänka mig att en hel del vårtecken räknades upp då. Men vad är ett vårtecken egentligen? Måste det vara en vacker blomma en glad fågel eller en värmande sol? Vi förknippar vårtecken med något positivt och vackert. Men ett tecken på att våren har anlänt behöver ju faktiskt inte vara positivt.

När snön smälter bort kommer snödroppar och krokus upp men också gamla plastkrukor och söndriga utemöbler. När solen värmer en vägkant tittar tussilago fram, men också gammal hundskit och ruttna löv som tillsammans skapar en minst sagt oangenäm odör. Men de är ju alla vårtecken.

En annan sak som våren för med sig är människans längtan efter eld. Med våren väcks pyromanen inom oss. Plötsligt ska det eldas i släntar och på åkrar. Luntningen hjälper visserligen nytt fint gräs att komma fram men det leder också till att deltidsbrandmännen får gå upp till heltid. Men visst är det ett vårtecken.

Själv har jag upptäckt att våren medför publik på mina springrundor. Jag måste helt plötsligt sträcka på mig, suga in magen och springa i ett mycket högre tempo än vad jag orkar, man vill ju inte verka otränad. Värst är när jag möter ett helt fotbollslag med vältränade män i spåret, då springer jag som om jag tränade inför maraton samtidigt som jag vill lägga mig i diket och kräkas. Kanske inte ett uppenbart vårtecken för andra, men för mig är det ett av de klaraste tecknen på att våren har kommit.

Men kanske är de negativa vårtecknen lika välkomna som de positiva så länge det faktiskt blir vår!

Härlig helg till er alla!

Smittad av nörden

Visst är det härligt att våren äntligen är här på riktigt? Jag älskar verkligen luften och glädjen som kommer med våren, fåglarna kvittrar och gräset börjar växa, men allra mest glad är jag över att det är ljust på kvällarna, och jag helt plötsligt har flera timmar efter skolan som kan tillbringas ute i solljus.

Jag som pluggar i Göteborg märker stora fördelar med att bo på landet vid den här tiden på året. Jag har nu tillbringat en hel vinter med att svära över dåliga vägar och isiga rutor, och nu plötsligt vill jag inte bo någon annanstans i hela världen! Här om dagen när jag kom körande från en stressig dag i storstan och äntligen såg hur träden öppnade sig och Holsljungas åkrar bredde ut sig fick jag se en syn jag aldrig tidigare beskådat. Där i solljuset befann sig två tranor och den ena av dem dansade för den andra! Det var fantastiskt vackert, dans är verkligen rätt ord för att beskriva de graciösa hopp och svängande piruetter som tranan gjorde för att uppvakta sin partner. Innan jag visste ordet av hade jag stannat till i vägkanten för att njuta av den vackra dansen och det var nästan så att jag blev tårögd över skådespelet som utspelade sig framför mig. Sånt får man minsann inte se på Korsvägen!

Min far som många gånger har fått axla rollen som ärkenörden från Sexdrega i mina krönikor ska ännu en gång bli tilldelad denna roll. Kanske får han lite upprättelse i den här krönika, vi får se hur jag gör. Men först till nörderiet! Han har på en whiteboardtavla ritat upp en världskarta. Varje gång han ser en ny vårfågel anlända till Stenkullens fågelbord ritar han en prick på kartan där han skriver fågelns namn och datumet den anlände. Sedan slår han upp i sin fågelbok (som han för övrigt inte går ett steg utan) vart ifrån fågeln har flyttat och så får även det landet en prick. Sedan tar han fram sin lilla linjal och drar ett streck mellan fågelns flyttpunkter för att på ett ungefär se hur långt den lilla krabaten har flugit. Denna karta döptes snabbt till nördkartan (av mig) och vid varje besök hos mina föräldrar tillkommer det en ny liten fågel på listan, senast var det Rostbrun Fönsterhake 31/3.

Mina hån mot den fågelintresserade mannen hade mycket väl kunnat fortsätta i all oändlighet om det inte hade varit för tranan. En enda trana förstörde hela min coola antinördfasad. Men det var så fint. Tänk, denna ståtliga fågel har färdats ända från Afrika för att lägga sina ägg i på en åker i Holsljunga. Och oftast återvänder tranan till samma häckningsplats år efter år vilket alltså innebär att det är som att återse gamla vänner när tranorna en vårdag plötsligt går där på sina långa ben på åkrarna.  

Det verkar faktiskt som om jag har blivit smittad av nörderiet. Det väl så ett genuint intresse fungerar. Om någon är verkligt intresserad och brinner för en sak då är det svårt att inte dras med i entusiasmen. Jag har visserligen inte införskaffat någon nördkarta än. Men jag har googlat trana och kollat upp hur lång resväg de har. Så jag antar att det bara är att kapitulera och erkänna att även jag nog håller på att bli en nörd!

Till sist vill ge ett tips där min egen nördighet förhoppningsvis ska smitta av sig: Svenljunga Symphonic Band ska ha vårkonsert i Sexdrega kyrka på lördag klockan 18.00. Kom gärna dit och lyssna in våren!

Mitt liv är en lögn!

Jag läser i en artikel att en forskare har kommit fram till att BH:n snarare förvärrar än stödjer. Den franska manliga forskare som utfört undersökningen menar att BH:n snarare kan ge ryggbesvär och hängbröst än tvärt om. Jag blir mycket upprörd. Efter att ha länkat till artikeln på facebook startar en livlig diskussion om i fall denne forskare har rätt eller inte, vad hans belägg för sina iakttaganden är, och om vi kvinnor, förutom under en kort period på 70-talet, har levt i en lögn i 6500 år. Ja! Det är sant, enligt min mest pålitliga källa wikipedia har man hittat bevis för att kvinnor använde bysthållare redanca 4500 f.kr. Facebookdiskussionen blir allt livligare, någon jämför BH:n med de ringar som vissa afrikanska kvinnor bär runt halsen och som försvagar deras halskotor så mycket att det innebär döden att ta av en enda ring. Jag hävdar att en fransk manlig forskare bara kan utföra en bröstundersökning av en enda orsak, det borde ju krävas en hel del klämmande och kännande på många olika damer för att göra en grundlig undersökning. Men som sagt, jag vill inte vara den som kommer med fördomar!

Men hur är det egentligen, är BH:n vår variant av de afrikanska kvinnornas halsringar? Ringarna kan vi oja oss över, prata om hur hemskt det är, att en sådan sak ens kan vara tillåten. Själva trycker de flesta av oss in brösten i tajta behållare som inte bara ska lyfta. Att hitta den rätta BH:n är varje kvinnas högsta önskan. Otaliga timmar läggs ned på att finna en som inte skaver, är i rätt färg, lyfter på rätt sätt och är av rätt modell. Det finns en variant för varje tillfälle. Vissa ska förstora andra ska förminska, en tredje ger en fantastisk klyfta med en fjärde skapar en ”naturlig look”, vad nu det är… Tränar vi ska våra stackars bröst tryckas så hårt mot revbenen att de i stort sett gräver hål på bröstkorgen, och råkar plagget som ska bäras över BH:n vara rygg- och/ eller axelbandslöst då får man köpa en BH som klistras(?) på brösten, och ändå är vi aldrig riktigt nöjda!

Att köpa BH är ännu en djungel. Tro mig, det är inte som att köpa en tröja där man lite nonchalant mäter mot kroppen och sedan betalar. Nej, nej, nej en BH har ett mått runt om och ett mått på kupan, och kupstorleken är en variabel av måttet runt bröstkorgen. Beroende på vilken form av bröst man har finns det tusen olika modeller. Dessutom kräver varenda plagg olika slags BH:ar. Den kanske ska ha en push-upeffekt men kräver att axelbanden ska vara avtagbara, eller så ska den vara bygellös i halterneckmodell, eller varför inte en balconette med minimaizereffekt. De som jobbar i underklädesbutiker kan i princip jämställas med hjärnkirurger!

Men åter till undersökningen; borde vi kvinnor bara strunta i allt vad bh:ar heter? Det skulle ju visserligen vara skönt att slippa alla de där problemen med att hitta den dperfekta BH:n men samtidigt tror jag att vi ska passa oss för att ta allt för seriöst på alla undersökningar som görs. Hade vi gjort det hade vi inte kunnat förtära någonting, vi hade alla varit sjuka på ett eller annat sätt och alla unga skulle vara kriminella. Ibland kanske man helt enkelt får ta saker med en nypa salt och i alla fall glädja sig över att en fransman är lycklig, och jag fick ett uppslag till en krönika!