Vem kan vi lita på?

Min vän har lite småbråttom till en buss och går med målmedvetna steg mot centralen i Göteborg. Plötsligt kommer en ung flicka fram och ber att få växla några ord med henne. Min vän stannar, tar ur sina hörlurar och frågar vad som står på. Den unga flickan berättar förtvivlat att hon ankom till Göteborg med ett tåg imorse. Att hon under resan har blivit av med både mobil och plånbok och att hon har gått omkring hela förmiddagen och letat efter någon som vill hjälpa henne men bara blir ignorerad. Nu ber hon att få låna 300 kronor. Hon tillägger att hon förstår att man inte kan lita på någon i 2013 års Sverige och att hon är förstående om min vän inte vågar hjälpa henne. Men att hon ska få telefonnummer och adress och dessutom vill ha hennes telefonnummer så att de ska kunna kontakta varandra om återbetalning. Min vän blir till och med erbjuden det dubbla som tack för hjälpen men hon avböjer och säger att så länge pengarna kommer tillbaka är hon bara glad att hjälpa till. Den unga flickan är jättetacksam och lovar gång på gång att hon ska betala så fort som möjligt.

Tiden går. Ingen hör av sig. Min vän försöker ringa upp men ingen svarar. Hon söker på numret på internet men det går inte att spåra. Adressen finns men det finns inga kontaktuppgifter till de som bor där.

Hon har blivit grundlurad.

När min vän berättar historien för mig måste jag rannsaka mig själv. Skulle jag gjort samma sak? Jag vet inte. Nu skulle jag definitivt inte det. Men jag var inte där, jag såg inte hennes förtvivlan och uppriktiga tacksamhet.

Min vän känner av någon anledning ett behov av att försvara sin gärning. Hon säger gång på gång att flickan måste varit en fantastisk skådespelare. Att hon såg hel och ren men mycket förtvivlad ut och att om hon själv hade varit i flickans situation hade hon velat att någon skulle hjälpt henne. Hon känner ett behov av att försvara sin godhet. För idag likställs godhet många gånger med dumhet. Det är tragiskt men sant.

Vi hoppas alla att berättelsen ska få en naturlig lösning. Att flickan ska ringa upp, be om ursäkt för dröjsmålet och uttrycka sin verkliga uppskattning för min väns godhet. Men det gör hon inte.

Flickan hade nämligen rätt. Man kan inte lita på någon i 2013 års Sverige.

Eller kan man det?

Hur ska jag kunna ta någon på allvar efter att ha hört en sådan historia? Min vän som gjorde en gärning av ren godhet kommer aldrig lita på en främling igen. Och man förstår av hennes berättelse att det inte är förlusten av pengarna som är värst, det är förlusten av tilltro till hennes medmänniskor, eller motmänniskor i det här fallet.

Borde vi bli förbannade? Borde vi bli bittra? Borde vi tappa tron på mänskligheten?

Min första spontana reaktion på berättelsen och de frågor den väcker är ja! Vi borde tappa tron. Vem kan vi lita på? Men efter ytterligare en vända av funderingar och diskussioner med mina vänner inser jag något. Det finns människor som flickan som ljög, stal pengar och kränkte min vän. Men det finns också en annan typ av personer. Sådana som min vän. Hon valde att tro på och hjälpa en medmänniska i nöd. Det är för personer som min vän som vi kan upprätthålla en tro på en god mänsklighet.