Puckad dramatik

Jag var skeptisk. Inte för att jag inte tyckte att det skulle bli roligt att åka till Karlstad med vänner, men hockey... Stora män som jagar en puck så liten att jag som publik har svårt att uppfatta den med blotta ögat. Det är ju knappast som att vara på musikal där det är värt att gå dit bara för att se alla vackra kläder. De ser ju inte ens ut som människor! Det kunde lika gärna vara ett gäng programmerade robotar som åkte omkring där på isen.

Sen fick jag höra att våld var vanligt förekommande på isen, då såg oddsen bättre ut. Lite drama är aldrig fel, men ändå, att sitta där och glo på sport i över en timme, nja det kändes inte riktigt som min grej.

Matchen började faktiskt mer likt musikal och mindre likt sport än jag förväntat mig. När spelarna kom inåkande i den nedsläckta arenan och ljuset dunkade i takt med musiken kändes timmen som om den skulle kunna bli ganska smärtfri trots allt. Men så tändes lamporna och i det onaturligt vita skenet från lysrören såg jag allt bokstavligt talat i ett annat ljus. Det var ingen show, det var bara män i stora skydd som jagade en pytteliten puck.

Efter knappt tre minuter gjordes det första målet av hemmalaget. Publiken vrålade, hejaklacken skanderade ramsor. Jag missade det. Jag var fullt upptagen med att försöka räkna ut hur stor risk det var att bli träffad av en puck. Med tanke på att rinken var både inglasad och nätbeklädd antog jag att risken var ganska liten. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Det positiva med det tidiga målet var att jag nu hade ett lag att heja på. Eftersom jag inte är ett naturligt hockeyfan hade jag helt enkelt bestämt mig för att heja på laget som vann. Men för spänningens skull redigerade jag den bestämmelsen något när första målet gjordes. Men om det andra laget hade vunnit hade jag självklart hävdat att jag hejat på det hela tiden.

Jag upptäckte snart att en bra sak med hockey är att det är paus var 20e minut och i den kunde man köpa riktigt god korv i bröd. Väl inne på arenan igen och med en dubbelkorv i bröd i magen var min inställning inte alls så skeptisk som tidigare. När nästa mål gjorde såg jag det och jag kände faktiskt en lyckokänsla spridas genom kroppen. Dock samsades denna känsla med en betydligt mer irriterad. Den där hejaklacken slutade ju aldrig skandera hejaramsor! Jag hade inte haft något emot denna kör om den var lite mer samstämd, och de borde verkligen öva på att artikulera, lite stämmor hade inte heller suttit fel. Det de snarare vrålade än sjöng lät nämligen mer som en gröt än en sång.

Kanske hade jag fortsatt irritera mig på klacken om inte en person som satt kanske 25 meter ifrån mig och precis i mitt blickfång började bete sig väldigt underligt där i publikvimlet. Han höll sig om knät och försökte gång på gång ställa sig upp utan att lyckas eftersom han inte kunde stödja på benet. Han hade fått en stenhård puck rätt på knät. Kanske är jag hemsk, men jag tänkte att när smärtan väl släpper kommer den här mannen ha en sjuhelsikes historia att berätta och vad mig anbelangar kände jag att den här hockeymatchen till och med hade nått upp till mina skyhöga dramakrav.

När sista målet gjordes hörde jag någon vråla av lycka. Det var jag, och jag gjorde det helt spontant tillsammans med hela arenan. Hockey alltså, en riktigt rolig sport!

Elin hissar: Varmkorv! Mycket underskattad maträtt. Billig, god och förknippad med roliga evenemang!

Tårtrester och Gyllene Tider

När alla vännerna gått hem och dörren har stängts igen...

Per Gessle vet vad han sjunger om när han beskriver den känsla av tomhet som kan uppstå efter ett rejält kalas. I skrivande stund har jag precis vinkat av släkt och vänner från ett födelsedagskalas med tårta och kaffe. Kanske är det inte riktigt en sån fest Gessles tomhet kommer sig av, men känslan finns ändå där. Jag började redan kvällen före med att förbereda. Och hela förmiddagen bakade jag tårta, städade, och garnerade muffins. När klockan slog tre infann sig släkt och vänner i lägenheten och festen var i full gång. Och trots att det var mer kaffedrickande i soffan än ölhävning stående på bordet (även om jag absolut inte hade stoppat min moster, faster eller ingifte farbror om de nu hade känt för att häva öl) och festens medelålder var närmre 50 än 25 år så blir det lite konstigt när alla beger sig hem.

Lägenheten som tidigare under dagen hade känts alldeles för liten för att rymma alla tårtbottnar, gräddpaket, muffinsformar och dammsugare kändes helt plötsligt jättestor och tom. Det var lite som om min släkt hade tryckt ut väggarna några meter när de intog lägenheten. Visserligen hade farmor bidragit med småkakor så att det räckte till ett helt kompani, och det krusades knappast med tårtan men, jag är säker på att släkten inte gick upp så mycket i vikt att de flyttade ut väggarna, trots det fick uttrycket stora tjocka släkten ändå en helt ny innebörd när jag insåg vilket tomrum de kunde efterlämna sig.

Men den där tomheten var inte bara negativ. Den förde med sig ett lugn som en söndagskväll knappast hade bjudit på om jag bara hade suttit hemma och gjort inget under dagen. Kalaset var över men jag hann få tårtan klar trots att jag fick tidspress i slutet. Det ringde visserligen i öronen men bara på grund av att alla hade pratat och skrattat så högt att ljudvolymen översteg det normala med flera decibel. Det bästa med den här typen av kaffekalas är att man slipper torka öl i taket och leta stolar i skogen när det är över, bara kopparna har plockats in i diskmaskinen är lägenheten fortfarande mer nystädad och fin än vad den varit på flera månader. Och som om det inte vore nog med det finns det tillräckligt med tårtrester i kylskåpet att det räcker till en lyxig pluggpaus dagen därpå. Att det dessutom ligger diverse paket och kuvert med värdefulla innehåll på byrån i hallen gör ju inte saken sämre. Den där tomhetskänslan är positiv, den betyder ju att jag precis har varit med om något roligt.

Så kanske Gessle skulle ta och rycka upp sig lite. Det kan kännas lite ensamt där på kvällen, men bara han tänker en vända till kommer han säkert inse anledningen till att det känns så tomt och tyst är att det bara några timmar tidigare varit så fullt av folk och hög ljudnivå. Istället för att ligga där och lipa över att hans vänner är som ljus som brunnit ut kan han ju tänka på hur kul han haft och att de där övergivna resterna i kylen kommer smaka alldeles utmärkt till frukost dagen därpå.

Elin hissar: Per Gessle som kan tonsätta alla känslor.

Elin dissar: Per Gessle, som är lite för mycket av en lipsill.

Passa på!

Att media påverkar människor är ingen hemlighet. När jag gick på gymnasiet praktiserade jag på en lokaltidning. Det var precis innan jul och jag och mina medpraktikanter bestämde oss för att göra ett stort pepparkakstest. Dagen efter testet hade publicerats var de pepparkakor som hade fått bäst i test slutsålda i nästan alla butiker i trakten. Jag minns att jag kände mig lite som gud och att jag var glad över att det var pepparkakor och inte pistoler vi hade testat.

Här om dagen var jag och handlade mat. Det första jag fick se var att det var extrapris på vindruvor. Jag hade egentligen bara tänkt köpa mjölk, men vindruveerbjudandet var för bra för att motstå. Vi var rätt många som flockades runt den stora bingen med vindruvor, och när jag under min fortsatta rutt genom affären lite diskret kollade ner i de andra kundernas korgar och vagnar insåg jag att det inte var många som inte hade nappat på erbjudandet. Det fick mig att undra hur många som egentligen hade gått till mataffären för att köpa vindruvor. Antagligen inte alls många. Men när erbjudandet var det första som fångade våra blickar där de strategiskt stod utplacerade invid ingången fanns det liksom ingen snack om saken. Vindruvor var det som gällde!

Fortfarande på väg hem från affären tänkte jag på erbjudandet. Säg att det var 50 personer som handlade samtidigt som jag, och ca 75 procent köpte vindruvor då var det alltså ca 37 personer som gick ut ur affären med klasar i kassarna. Av dessa 37 personer hade kanske tre tänkt köpa vindruvor och de andra 34 gick liksom jag bara på ett bra erbjudande. På hela dagen kanske 500 personer handlar i butiken och om vi håller oss till ovanstående kalkyl hade då alltså 30 personer tänkt köpa vindruvor men 375 gjorde det, (jag har använt en miniräknare, men lita aldrig på en krönikörs mattekunskaper). Om det är 500 personer som handlar och jag har räknat rätt har mataffären alltså fått 335 personer att äta vindruvor trots att de inte hade en tanke på att göra det . Och då är det en butik vi pratar om. Detta erbjudande gällde över hela Sverige, i säkert en vecka. Jag vill inte ens tänka på hur många extra vindruvor som åts under den veckan!

Vi tror att media och regeringen är de som bestämmer över och påverkar oss när det i själva verket är den lokala livsmedelsaffären . Skulle man göra nedslag i familjer runt om i Kind skulle man antagligen se att kostintaget är ungefär detsamma oavsett om det är en familj i Ulricehamn, Svenljunga eller Tranemo. Mataffären vet vad de gör. De sätter inte bara extrapris, de har lockande skyltar utanför affären, skickar reklamblad med recept där huvudingrediensen bara råkar vara veckans extraprisvara hem till din brevlåda, de är överallt för att det inte ska gå att undvika alla fantastiska erbjudanden.

Men jag ska minsann inte låta mig luras nu när jag har genomskådat vilka de faktiskt är som har makt över oss, jag ska minsann bara köpa deras dyraste varor från och med nu. De som har stått och dammat på samma hylla i flera år. Ni ska få se vem som vinner i slutändan...

Om det inte är extrapris på något jag gillar, det vore ju dumt att inte passa på då!

Bäst just nu:

Avokado, bästa frukten. Helst med citron, salt och keso. Finns dessutom till extrapris just nu!

En kort, skallig och känslolös människa

När den första människan får huvudet avskjutet så att blodet sprutar ger jag ifrån mig ett frustande skratt. Jag inser sekunden efter att det kanske inte var helt rätt reaktion med tanke på att resten av biografens besökare ger ifrån sig äcklade stön. Min pojkvän som sitter bredvid, och antagligen har tänkt att han ska agera någon slags trygg famn tittar på mig, skakar på huvudet och viskar att jag är psykopatisk. Det är inte så att jag i vanliga fall tycker att blod och människor som dödas är speciellt roligt. Men det är någonting med att gå på bio, och se en film som man redan innan den börjar vet ska vara blodig och innehålla absurt mycket dödande, det bygger upp en viss stämning. När den första karaktären får huvudet bortskjutet går därför på något vis luften ur mig. Spänningen släpper med ett högst opassande skratt.

Jag gillar att gå på bio. Det är trevligt att sitta där i biomörkret och vara omgiven av den stora filmduken och det lite för starka souroundljudet. Men det finns en nackdel – de andra biobesökarna. Jag vet ju att det är lite halva grejen med att gå på bio, men jag kan inte låta bli att irritera mig på de där personerna som reagerar ”fel” på filmen. Pratar man med en vän om en biofilm som hen har sett diskuteras inte bara filmen, det brukar alltid finnas någon anekdot om pappan som läste alla repliker högt för sitt läsokunniga barn, personen framför som inte bara var lång utan dessutom hade afro, och därför bär skulden till nackspärr.

Det verkar helt enkelt som att många människor skulle behöva lära sig lite bio-vett innan de går på bio. Förutom det jag nämner ovan är det högst förbjudet att diskutera karaktärerna, skådespelarna eller skådespelarnas barn under filmen. Om det nu skulle vara så att man har sett filmen tidigare råder högsta sekretess tills filmen är slut, om man inte har sett filmen innan är ändå diverse diskussioner om alternativa slut totalförbjudna. För översvallande känslor är inte heller ok, inga starka skratt, ingen hysterisk gråt och absolut -och detta är nästan det viktigaste- inga suktande ååååhanden när den snygge muskulöse manlige huvudkaraktären kysser den menlösa tillbakadragna och perfekt sminkade kvinnliga huvudkaraktären. Sist men inte minst får inte det minsta tuggande, prasslande eller sörplande av diverse snacks eller drickor förekomma.

En perfekt biobesökare är med andra ord en kortväxt, skallig, godishatande, känslokall, barnlös och icke-konspiratoriskt lagd människa.

Jag grät hejdlöst till Mamma Mia, ååååhade hela filmen igenom till love actually, diskuterade karaktärernas tidigare skådespelarinsatser under skyfall, och åt kopiösa mängder av prasslande godis under the Hobbit. Och mitt hysteriska skratt under första blodiga skjutscenen på Django unchained uppskattades antagligen inte av alla i biopubliken. Men jag tycker liksom att det skulle vara tråkigt med en perfekt biobesökare som den ovan. Då kan man lika gärna sitta hemma själv och titta på film. Att få prata om de andra knäppa människorna i salongen är ju liksom halva nöjet med att få gå på bio.

Bästa biofilmen just nu: Django unchained av Quentin Tarantino. Skratta, gråt eller åååha dig igenom den, huvudsaken är att du ser den!

En prioteringsfråga

Har ni tänkt på hur intressant det är att se det sista vattnet i vattenkokaren dunsta bort? Eller hur oerhört spännande det är att se på tv-shops reklamer om och om och om igen?

Det hade inte jag heller innan jag började på universitet. I samband med att jag började plugga blev jag nämligen också bekant med fenomenet hemtentor. Hemtentor är som namnet antyder tentor man gör hemifrån. I slutet på varje kurs läggs några frågor ut på nätet och sen brukar man ha ca 48 timmar på sig att leta upp den rätta litteraturen, skriva något vettigt och sen skicka in det för rättning. Det är ett ganska bra sätt om man har självdisciplin, och är bra på att disponera sin tid. Det är ett dåligt sätt om man är ofokuserad och dåligt på att planera vilket tyvärr är fallet med mig.

När jag stiger upp på morgonen en tentadag så är det alltid med inställningen att jag ska plugga utan stopp tills jag är färdig så att jag blir av med skiten. Det är då det konstiga inträffar, så fort jag sätter mig framför datorn kommer jag på att jag ju måste ha något att dricka, och är det tenta räcker det ju inte med vatten. Nej apelsinjuice ska det vara, den ska vara färskpressad och jag ska ha pressat den själv. Sen efter ca 40 min av promenad till affären inhandlade av apelsiner, pressande och drickande av juicen gör jag ett nytt försök, men det är då jag kommer på att jag verkligen borde prova den första tröjan jag köpte och se om den verkligen passar, sen när jag gjort det börjar jag bli hungrig och känner helt plötsligt för att ge mig på något lite mer komplicerat och tidsödande matlagningsprojekt.

Jag kan bli så trött på mig själv, det har till och med hänt att jag satt mig vid datorn och tio minuter senare insett att jag helt utan att noterat det nu står och dammsuger vardagsrummet. Dammsuger! Som om det skulle vara bättre!? Men det är faktiskt så att även de saker som jag i vanliga fall skjuter upp blir roliga och lätta att göra under tentaskrivandet. Det är aldrig så välstädat och nytvättat hemma hos mig som då. Jag inte bara diskar upp all disk för hand, trots att jag har diskmaskin, jag putsar hela diskbänken och torkar av alla skåpluckor också.

Jag vet att jag inte är den enda som har det så här och att detta fenomen inte bara uppdagas vid tentaskrivande utan är en biverkning av många tråkiga jobb. Men oavsett så insåg jag att det nu hade gått för långt när jag kom på min egen hjärna med att uppmana mig att bara se hur det sista vattnet i botten av vattenkokaren förångades, sen skulle tentan skrivas...kanske.

En vän till mig hade en teori om att tentaskrivning kickar igång kreativiteten och energin att det är denna som gör att alla andra projekt och tråkiga saker plötsligt känns intressanta och roliga. Men jag vet att det inte alls handlar om en energisk kreativitetskick, snarare tvärtom det handlar om lathet, och en allt för manipulativ hjärna

Mitt försvar får helt enkelt bli att jag arbetar bäst under press. Samtidigt är det fruktansvärt frustrerande att jag lyckas skriva den där förbaskade tentan på de tre sista timmarna innan deadline, samtidigt som det gnager i huvudet att hade jag bara struntat i att tvätta, läsa alla wikipedias artiklar om kaniner och framförallt fascineras av avdunstande vatten hade jag varit klar igår.

Jag och pensionärerna

Pensionärsgympa! När 20 tanter och gubbar står och trampar vatten heter det pensionärsgympa. Men vad händer när jag hoppar i?

När jag berättade för mina kompisar att jag varje torsdag går på vattengympa så skrattade de åt mig. De trodde att jag skämtade, drev med dem när de diskuterade de olika träningsformer de ägnade sig åt. Jag skojade inte. Varje vecka står jag och gubbarna och tanterna och trampar vatten i bassängen i badhuset i Svenljunga.

Jag har länge letat efter en träningsform som passar mig och som jag inte tröttnar på. Jag har testat på styrketräning, men då blir jag bara helt rastlös. Simma och springa går bra, men det blir himla ensamt i längden, för att inte tala om gruppass, jag avskyr dem! Sådana där klasser av areobicstyp där en käck instruktör står och hoppar i färgglada tights och perfekt vältränad kropp och kombinerar ben och armrörelser i helt omöjliga och snabba mönster. Alltså jag har förstått att många gillar den typen av träning, men det är nog främst personer som har någon typ av koordination. Jag känner mig mest som en flodhäst eller kanske ett kylskåp som försöker imitera en balettdansös. Eftersom jag mest oroar mig för att andra tycker att jag ser dum när jag inte överhuvudtaget förstår hur jag ska kunna sträcka ut mitt ben i 90 graders vinkel samtidigt som jag tittar under mitt knä, lägger armen runt min egen axel och hoppar upp och ner så får jag inte ut så mycket av den sortens träning. Att det dessutom ofta är speglar runt hela träningssalarna gör inte saken bättre, för oavsett hur dum jag än känner mig så ser jag alltid snäppet dummare ut.

Kanske låter det som om jag talar emot mig själv lite när jag säger att jag inte gillar gruppträning med koordination och samtidigt hyllar vattengympan, men det skiljer sig mycket. Det är visserligen snygga och glatt påhejande ledare som står där på kanten, men jag behöver inte oroa mig för vad andra tycker och tänker eftersom jag är helt dold under vatten. Dessutom ger vattnet såpass mycket motstånd att man inte behöver göra allt för komplicerade rörelser koordinationsmässigt för att få ut något av träningen. Det är nog svårt att förstå hur tungt och jobbigt det faktiskt kan vara att vara med på ett vattengympapass om man aldrig har testat. Och jag kan förstå att det är svårt att tro att ett vanligt plastlock kan var bästa sättet att träna magmusklerna.

Just plastlocket var jag själv lite tveksam till, vi skulle hålla fast det mot väggen med fötterna och sedan dra det upp och ner längs kaklet med hjälp av benen, det kanske inte låter så farligt, men tro mig mina magmuskler fick verkligen känna att de levde, eller snarare bli påminda om att de fanns.

Visserligen är det antagligen överhängande pensionärer som jag tränar tillsammans med varje vecka. Men förutom det är det definitivt ingen pensionärsgympa. Det som är så bra med vattengympa är nämligen att man kan välja själv hur hårt man vill att det ska vara. Jag brukar vara helt slut. Mina träningskompisar är 50+ och vi har jätteroligt!

Röd korv och blöta ungar

”Skriv något intelligent och djupsinnigt om vad du har lärt dig under din julledighet”. Det var ett råd jag fick när jag gnällde över att jag inte visste vad jag skulle skriva om i denna årets första krönika. Intelligent och djupsinnigt... det enda intelligenta jag har gjort under julen är att svara ja på tomtens fråga om jag har varit snäll i år, och det enda jag verkligen har djupdykt i är alla dessa chokladkartonger som hör julen till. Jag borde antagligen skriva något klokt om hur jag insåg att livet är för kort för att slösa bort på långa sovmorgnar och för mycket choklad. Men eftersom jag råkar tillhöra en av dem som tycker att om livet ska slösas bort på något så är det just sovmorgnar och choklad så känns det inte speciellt trovärdigt. I ärlighetens namn så har min hjärna varit ganska avstängd under julen. Jag har läst en bok vars titel jag inte tänker skriva ut, men för er som verkligen vill veta handlar den om en vampyr som glittrar i solljus.

Men så slog det mig att jag faktiskt har tillskansat mig en kunskap under denna julledighet; jag har lärt mig hur man överlever en vistelse i ett danskt badland!

När jag fick förfrågan att följa med några vänner till Danmark och bo på hotell i mellandagarna tänkte jag att det kunde bli trevligt, dricka lite öl, äta lite röd korv och åka lite färja. När jag fick reda på att det var ett badhotell vi skulle bo på blev jag lite tveksam. Vi som skulle åka var alla över 20 och jag tänkte att det möjligtvis kunde bli så att vi skulle få trängas med väldigt mycket vilda barn, men den tanken slog jag bort, jag gillar ju trots allt att bada. Det visade sig dock att jag hade alldeles rätt.

Första gången jag steg in i badhuset var paniken nära, det var inte bara det att det var barn överallt, dessa barn sprang, hoppade, skvätte vatten och verkade helt förvildade. De föräldrar som jag överhuvudtaget sågs till satt vid kanten med en stor öl och verkade släppt allt vad uppsikt och uppfostran heter. Nu inser jag att jag ger sken av att vara en barnhatare, så är det inte, men ibland när man vill vara på en lugn semester så kan det vara skönt att inte ha en unge som tjuter i örat på en under frukosten. Jag inser också att man är korkad om man åker till ett badland då, men men när skadan redan var skedd var det bara att göra det bästa av situationen. Jag skulle vilja påstå att jag efter tre dagar på detta danska badhotell var något av en proffs på att undvika barn. Jag tänkte därför att jag i egenskap av expert skulle dela med mig av några av mina bästa tips:

1.Barn gillar inte att sitta still, bastun och bubbelpoolen är din fristad!

2. Barn går upp och går och lägger sig tidigt. Efter 9.00 är frukostbuffén fri från små kladdiga fingrar, och efter 21.00 är hotellbaren din.

3.Barn (och framförallt deras föräldrar)gillar inte djupt vatten. Längst ute i bassängen är det fritt fram att hänga.

4. Den internationella tiden för matdags för barn är 18.00, från halv sex är därför badhuset i stort sett tomt.

Utöver dessa tråkiga vuxenpunkterna lärde jag mig en annan viktig sak: Barn har himla roligt, och om man bara släpper lite på sin vuxna stelhet är det faktiskt värt att vänta i 20 minuter bara för att få åka vattenrutschbana i gummiring en enda gång.