En kort, skallig och känslolös människa

När den första människan får huvudet avskjutet så att blodet sprutar ger jag ifrån mig ett frustande skratt. Jag inser sekunden efter att det kanske inte var helt rätt reaktion med tanke på att resten av biografens besökare ger ifrån sig äcklade stön. Min pojkvän som sitter bredvid, och antagligen har tänkt att han ska agera någon slags trygg famn tittar på mig, skakar på huvudet och viskar att jag är psykopatisk. Det är inte så att jag i vanliga fall tycker att blod och människor som dödas är speciellt roligt. Men det är någonting med att gå på bio, och se en film som man redan innan den börjar vet ska vara blodig och innehålla absurt mycket dödande, det bygger upp en viss stämning. När den första karaktären får huvudet bortskjutet går därför på något vis luften ur mig. Spänningen släpper med ett högst opassande skratt.

Jag gillar att gå på bio. Det är trevligt att sitta där i biomörkret och vara omgiven av den stora filmduken och det lite för starka souroundljudet. Men det finns en nackdel – de andra biobesökarna. Jag vet ju att det är lite halva grejen med att gå på bio, men jag kan inte låta bli att irritera mig på de där personerna som reagerar ”fel” på filmen. Pratar man med en vän om en biofilm som hen har sett diskuteras inte bara filmen, det brukar alltid finnas någon anekdot om pappan som läste alla repliker högt för sitt läsokunniga barn, personen framför som inte bara var lång utan dessutom hade afro, och därför bär skulden till nackspärr.

Det verkar helt enkelt som att många människor skulle behöva lära sig lite bio-vett innan de går på bio. Förutom det jag nämner ovan är det högst förbjudet att diskutera karaktärerna, skådespelarna eller skådespelarnas barn under filmen. Om det nu skulle vara så att man har sett filmen tidigare råder högsta sekretess tills filmen är slut, om man inte har sett filmen innan är ändå diverse diskussioner om alternativa slut totalförbjudna. För översvallande känslor är inte heller ok, inga starka skratt, ingen hysterisk gråt och absolut -och detta är nästan det viktigaste- inga suktande ååååhanden när den snygge muskulöse manlige huvudkaraktären kysser den menlösa tillbakadragna och perfekt sminkade kvinnliga huvudkaraktären. Sist men inte minst får inte det minsta tuggande, prasslande eller sörplande av diverse snacks eller drickor förekomma.

En perfekt biobesökare är med andra ord en kortväxt, skallig, godishatande, känslokall, barnlös och icke-konspiratoriskt lagd människa.

Jag grät hejdlöst till Mamma Mia, ååååhade hela filmen igenom till love actually, diskuterade karaktärernas tidigare skådespelarinsatser under skyfall, och åt kopiösa mängder av prasslande godis under the Hobbit. Och mitt hysteriska skratt under första blodiga skjutscenen på Django unchained uppskattades antagligen inte av alla i biopubliken. Men jag tycker liksom att det skulle vara tråkigt med en perfekt biobesökare som den ovan. Då kan man lika gärna sitta hemma själv och titta på film. Att få prata om de andra knäppa människorna i salongen är ju liksom halva nöjet med att få gå på bio.

Bästa biofilmen just nu: Django unchained av Quentin Tarantino. Skratta, gråt eller åååha dig igenom den, huvudsaken är att du ser den!