Nationaldagstal 2014-06-06

Om man är nervös inför att hålla ett tal brukar ett av de vanligaste tipset man får vara att tänka sig publiken naken….

Men jag tänker inte använda mig av det tipset idag, dels för att det  vore högst opassande att på självaste nationaldagen klä av hela publiken med blicken, men främst på grund av att det vore himla synd att inte få se alla vackra sverigedräkter och kanske framförallt SUOs fina uniformer.

Det kanske kan tyckas något egocentriskt av mig att stå här själv iklädd uniform och tala om att jag tycker att det är ett av de vackraste klädesplaggen som finns. Dessutom tror jag att det finns många av er som kanske inte kan se hur fin den här uniformen faktiskt är, men jag hoppas att jag ska kunnat ha förmedla vad den här uniformen innebär för mig, svenljunga och Sverige när jag har pratat färdigt här idag.

Idag firar jag nationaldag iklädd uniform för 10e året i Svenljunga hembygdspark, och den här uniformen symboliserar oerhört mycket. I Svenljunga vet nästan alla att uniformen är ett uttryck för att jag tillhör SUO med drill, men när vi i orkestern befinner oss någon annanstans i Sverige symboliserar den snarare Svenljunga, och när vi kommer utanför Sveriges gränser är våra uniformer och hela den utstrålning och glädje som SUO med drill står för en symbol för Sverige, en symbol för stoltheten över att vara svensk.

Och det är precis så vi vill ha det. Vi vill symbolisera Sverige, vi har en SUO-flagga men vi har också en svensk flagga, drillflickorna är klädda i Sveriges färger och vi har en svensk flagga på ärmen av våra uniformsjackor. Vi spelar ABBA och Avicii för att det är förebilder för oss, förebilder som med hjälp av musiken har satt Sverige på kartan, precis som vi strävar efter att göra.

Tyvärr ligger det idag många laddningar i att säga att man är stolt över att vara svensk. Stoltheten över sin nation har alldeles för många gånger använts som en förevändning att utföra hemska gärningar. Kalla, rasistiska och till och med nazistiska vindar blåser över Europa, och även om jag inte vill kalla svenskarna för ett främlingsfientligt folk, så finns tendenserna, och det värsta är att dessa tendenser har ökat de senaste åren. Jag blir så oerhört  arg och ledsen över att jag tvekar över att stå upp för min nation, eftersom det i vissa fall innebär att jag även står upp för rasism och diskriminering.

Att uttrycka sin svenskhet har använts så fel, och när jag blev ombedd att hålla detta tal stod jag inför en svårighet, hur ska jag som infödd svensk kunna hålla ett hyllande tal till nationen utan att framstå som att jag är verklighetsfrånvänd och ovetande om hur situationen i Sverige ser ut? Därför vill jag ge min tolkning av vad jag tycker att det innebär och bör innebära att vara stolt svensk, så att ni alla förstår vilken svenskhet och vilket Sverige det är jag hyllar.

Svenskhet är inte att stänga ute allt man anser är osvenskt, svenskhet är att kunna känna stolthet över sin nation oavsett vart man befinner sig. Idag är vi mer globala i vår nationallitet än vad vi någonsin varit, vi reser mer, vi har mer utbyte med andra länder, politiskt, och ekonomiskt, vi kan fler språk och vi kan inte minst med hjälp av internet virtuellt vara nästan vart som helst på jorden när som helst, och på så sätt få inblick i andra kulturer och traditioner.

Det som är svenskhet är känslan att vara samhörig med någon annan trots att man aldrig har träffat den personen. För trots att vi i våra liv bara kommer träffa en bråkdel av alla de som är svenska medborgare känner vi ändå en samhörighet med dem eftersom de är svenskar.

Ett bra exempel på detta är när SUO med Drill marcherade inför 30.000 personer på Disneyland i Paris och någon i publiken plötsligt reste sig upp och skrek HEJA SVERIGE, det är då nationaliteten spelar roll.

Det innebär alltså att man kan befinna sig vart som helst i världen och ändå känna sig svensk. Borde inte det vara bevis nog för att vi inte behöver stänga Sverige och behandla människor med utländsk bakgrund annorlunda och illa?!

Det är inte ett land med bara svenskar som har svenska förfäder som alltid har bott i Sverige som är födda i Sverige vi behöver, det är en känsla av stolthet och tillhörighet. Och den känslan kan och ska kunna infinna sig hos vem som helst oavsett vilket ursprung man har..

Snart ska vi sjunga vår nationalsång tillsammans. Jag vill att ni alla tänker på en sak under sången. I slutet sjunger vi ”jag vill leva jag vill dö i norden”, eller som en mycket känd svensk fotbollspelare säger, jag vill leva jag vill dö i Sverige. Och jag tror att jag för ovanlighetens skull har något gemensamt med Zlatan här, vi har båda upptäckt att ingenstans i hela vår nationalssång som skrevs 1866 sjunger vi att vi måste vara födda i Sverige. Att få leva och få dö i Sverige och i Norden, det är möjligtvis ett privilegium men det är inte ett privilegium som är avsett endast för de som är födda i Sverige eller har rötter i Sverige.

Stolthet och tillhörighet har inget med födelseplats att göra, det handlar om att det ska finnas något att känna sig stolt över, något som man vill tillhöra. Och när SUO med Drill spelar och dansar bättre än någonsin i Disneyland Paris då vill Svenskarna i publiken skrika HEJA SVERIGE eftersom de känner sig stolta över att känna en tillhörighet med oss.

Så detta, min SUO-uniform det är min Sverigedräkt, det är den som jag allra flest gånger har känt mig stolt över att vara svensk i.

Och idag när jag står här och har fått den stora äran att hålla ett tal till nationen tänker jag helt utan tvekan i rösten säga att jag är oerhört stolt över att vara svensk, för här idag står svenskhet för glädje och samhörighet precis som det ska vara! Och jag hoppas att vi alla i fortsättningen när vi ser något som är svenskt och som vi tycker om, ska kunna känna att vi med med stolthet i rösten och helt utan tvekan vågar skrika HEJA SVERIGE!

Med dessa ord vill jag utbringa i fyrfaldigt leve för Sverige som leve Hipp Hipp Hurra Hurra Hurra Hurra!

Tack så mycket!

Fara för allmänheten

Varje år vid den här tiden ställs jag inför ett dilemma. Ett stort och svårt problem som kan hålla mig vaken om nätterna, en fråga som kan driva mig till vansinne och som tycks sakna svar. En fråga som får såväl palestinakonflikten som teodicéproblemet att framstå som en barnlek. Frågan som tär mig är inte helt enkel att formulera, men om jag lyckas tror och hoppas jag att det finns fler där ute som känner som jag, och som förstår mitt kval.

Åtta månaders vithet

I student- och skolavslutningstider är sommarklänning ett plagg som bör bäras. Jag har ett helt fång nätta, luftiga, korta skapelser som hänger i min garderob och bara väntar på att få tas ut i det fria. Men än så länge hänger de där i garderobens mörker för än så länge har jag inte hittat någon lösning på mitt problem, problemet om hur jag ska kunna visa mig ute bland folk i mina extremt vita vinterben. Jag vet, det kan tyckas som en bagatell, ett ickeproblem, men det är större än så, det är ett problem som oavsett hur jag vrider och vänder på det inte går att få bukt med.

Mina ben är alltså så vita att det krävs solglasögon snarare för att slippa bländas av dem än av solen. De är en fara för allmänheten, de får bilar att krocka och små barn att börja gråta. De har inte sett ljuset sedan september förra året. I åtta mörka månader har de blivit torra och vita gömda under mörka byxor, men i och med att solen kastade sina första varma strålar gjorde de sig påminda igen. Nu kanske någon av er därhemma tänker, men vad är problemet? Sola dem då. Men det är inte så lätt, för att få sol på benen måste jag nämligen ha på mig ett plagg som visar benen. Och jag vet, det finns kemiska vägar att gå, men efter att upprepade gånger blivit gul med bruna handflator och omgiven av en hemsk odör är det inte ett alternativ för mig.

Ett stort dilemma

Det är ett dilemma som inte går att ta sig ur,varje år är det likadant. Jag går i långbyxor så länge som möjligt, när vädret kräver kortare kläder är mina ben för vita för att visas, för att få bruna ben måste de solas och då måste de exponeras för omvärlden, vilket är ojust eftersom deras färg kan orsaka svåra bländningsskador hos mina medmänniskor. Framme i slutet av september brukar jag ändock, genom att ha solat på avskilt område i min trädgård, ha fått en hyfsad färg, och då är det återigen dags att dra på sig långbyxor.

Jag behöver en lösning, och det fort. Men så slår det mig nu när jag sitter här och inte bara försöker hitta en lösning på mitt problem utan också ett avslut till krönika att det där med att sola egentligen inte är så bra. Någon borde starta en trend mot det hudcancerframkallande modet, och vem är bättre lämpad för det än en riktig blekfis?! Jag ska inte bara blända folk med mina vita ben, utan även min visdom. Våga vägra UV-strålning, våga vara vit!

Nyckeln till frihet

Kanske en vas? Några fina glas? Något användbart för framtiden? Ett strykjärn? En hushållsvåg? Något roligt? En radiostyrd bil? Något utvecklande? En bok? En kikare? Dessa är alla frågor som rör sig i släktens huvud såhär i studenttider.

Varje år köps tusentals porslinsfigurer, vaser, glas och bestick i studentpresent. Prylar som stuvas undan för att glömmas bort och inte hittas förrän decennier senare. Jag kanske verkar lite negativ här, men jag vill bara vara ärlig, motverka onödig konsumtion och bidra till nöjda studenter. Har man tagit studenten vill man sällan ha en vas.

Cykel med centrallås

Trots att det har gått hela fyra år sedan jag tog studenten så minns jag den klart och tydligt, och det mina vänner kan inte alla skryta med att de gör. Jag visste att jag skulle få presenter, det hör liksom till, men i min allmänna studentyra hade jag inte lyckats klämma fram en enda vettig önskan om vad jag ville ha. Jag menar jag visste inte ens vad jag skulle göra dagen efter studentdagen, hur skulle jag kunna planera för en framtid där jag eventuellt skulle behöva glas, vaser och bestick?!

Så när jag stod där nyss hemkommen från flakåkning, med halsen nedtyngd av gosedjur och mössan på sned visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Det var då mina föräldrar sträckte fram en liten ask och när jag öppnade den lilla asken fann jag...en ännu mindre ask, och när jag öppnade den asken fann jag bomull. Jag minns att jag förväntade mig ett smycke, så när jag lyfte på bomullen och fick se en nyckel blev jag förvirrad, tänkte att den kanske gick till en cykel, även om jag sällan har sett cyklar med centrallås. Jag tryckte på knappen på nyckeln och en grön Renualt blinkade glatt mot mig.

Hellre en rostig skitbil

Jag brukar vara rätt sparsam med att berätta den här historien, eftersom fördomarna mot min status som endabarn förstärks ytterligare. Folk ser mig med andra ord som en bortskämd skitunge. Men jag tänkte göra ett undantag och försöka förklara varför en bil slår alla presenter i världen. Jag vet vad ni tänker, det är inte bara att köpa en bil, en bil kostar pengar. Men det finns billiga bilar, och tro mig en student tar hellre en rostig skitbil än fjorton vaser.

En bil är inte bara en pryl, den gör den nyblivna studenten flyttbar, en flyttbar student kan söka ett jobb och flytta hemifrån. Har studenten inte körkort, kommer hen snabbt vilja skaffa det eftersom studenten nu har en bil. Vill studenten ändå inte ha bilen kan hen sälja den och köpa ett busskort. Studenten blir med andra ord mobil oavsett vad. Att vara mobil är att vara fri. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte komma på en enda vas som bidrar till frihet.

EU:s morsa

Det är fyra dagar kvar till EU-valet. Fyra dagar, och jag som inte ens vet vad jag ska rösta på, eller vilken fråga som är viktigast! Är det kanske miljön, försvaret, skolan, ekonomin, invandringen, jordbruket eller internationella relationer? Jag vill bestämma mig, men ärligt talat har jag har lite svårt att fokusera på dessa frågor för jag har nämligen en mycket viktigare fråga att ta ställning till tills på söndag. Frågan om vad sjutton jag ska ge min mamma i mors dagspresent?! Det måste vara någonting som är tillräckligt fint för att jag ska visa min uppskattning men inte så fint att det verkar som om jag har dåligt samvete över något.

Oväntade likheter

Att mors dag och EU-valet råkar infinna sig på samma dag är inte bara svårt eftersom jag inte vet vad jag ska uppmärksamma i min krönika det kräver också en himla massa av mig personligen, som människa. På en och samma dag spelar inte bara min roll som dotter utan också min roll som EU-medborgare en himla stor roll. Men trots att det vid första anblick inte verkar som det så finns det oväntade likheter mellan mors dag och EU-valdagen. Det ena valet är att rösta på rätt parti och det andra valet är att uppmärksamma mor på rätt sätt men de båda handlar i slutändan om att göra rätt val för att i framtiden ha större chans att få sin vilja igenom.

Vad är egentligen viktigast?

Så sitter jag då här och funderar på en fråga som jag aldrig trodde att jag skulle ställa mig själv, vad är viktigast, min mamma eller Europa?! Ja men det är väl självklart tänker ni, vad kan vara viktigare än din mamma?! Och ja så klart att min mamma är en av de viktigaste människorna i hela min värld, alla mammor spelar en himla stor roll i våra liv, det kan man inte säga emot. Men EU då?! Det är ju min chans att påverka vad som händer även utanför Sveriges gränser. Och oavsett vad man sympatiserar med för parti och frågor eller om man är för eller emot EU så är det ju faktiskt så att valet är himla viktig. Dessutom är det bara EU-val vart femte år medan mor uppmärksammas varje år (förhoppningsvis oftare än så).

Trots att jag är en förespråkare för att utnyttja sin röst i olika politiska val så måste jag ändå säga att mor är betydligt viktigare, jag menar ingen EU-politiker, riksdagsman eller samhällsmedborgare skulle bokstavligt talat ha varit någonting utan sina mammor. Jag skulle nog vilja sammanfatta det så här. EU ska man uppmärksamma med hjärnan, mor däremot ska uppmärksammas med hjärtat.

Musik är politik

Jag har sett killar med smink, jag har sett killar i långt hår, jag har sett killar i klänning och killar i klackar, jag har till och med avundsjukt sneglat på Christer Lindarws ofattbart snygga spiror när han har varit med i melodifestivalen. Det är inget jag höjer på ögonbrynen åt. Jag tillhör en befolkning av mestadels moderna människor, vi är accepterande och vi är framförallt vana. Ändå kan jag inte hjälpa att jag höjde på ögonbrynen och tittade en gång extra när jag första gången såg Conchita Wurst, Österrikes drag queen som numera är vinnare av Eurovision Song Contest 2014. Jag är inte mer än människa, jag reagerar på på bilder som är ovana för mina ögon.

En oväntad likhet

Samtidigt funderar jag på varför jag reagerade. En man som vi alla har en mer eller mindre stark relation till framställs allt som oftast med långt hår, skägg och klänning, nej jag pratar inte om Thomas Di Leva, jag talar om Jesus. Det finns vissa likheter mellan guds son och Österrikes skäggiga dam. Inte bara utseendemässigt faktiskt. Det handlar också om vår attityd, Wurst är en vattendelare och detsamma gällde och gäller med Jesus. Det handlar om obehaget över sådant som sticker ut. Men man tycker ju att vi borde ha lärt oss något på 2000 år, och kanske har vi faktiskt det. Att vi reagerar på det som är annorlunda är ju egentligen inte felet, det ligger dessutom i vår natur att tycka att det är spännande och intressant med nya företeelser, huvudsaken är att vi kan acceptera det. Och i och med Conchita Wursts vinst tycker jag faktiskt att vi en gång för alla har bevisat att vi kan acceptera olikhet och omvärdera våra första åsikter.

Musikalisk acceptans

Som schlagernörd är jag extra stolt över att ännu en gång konstatera att det är i de glittriga klädernas och tonartshöjningarnas värld som den största acceptansen finns. Schlager-Europa slår ett slag för HBTQ-rörelsen och jublar över att till och med ett land som Ryssland kan gå emot sin omoderna människosyn och dela ut en fempoängare till Österrikes bidrag. Schlager-Europa var bland de första att stå upp för homosexuellas rättigheter och schlager-Europa visar gång på gång att de inte bryr sig om medlemsländernas konflikter. Det handlar om musik, glädje och glamour och ändå är det politik och mänskliga rättigheter som behandlas. Artisterna når fler än vad politikerna gör med sina budskap, och en powerbalad är många gånger bättre än det mest eldiga politiska tal.

Jag hoppas att Wursts vinst är en föraning om hur det kommer gå i de viktiga valen under supervalåret 2014, och att vi även där röstar för acceptans och förståelse för våra medmänniskor.

Dags att betala tillbaka

Det är en fredagseftermiddag i centrala Göteborg, alla ska hem och det är trångt och rörigt på spårvagnen. Jag gör som svenskar i allmänhet och tittar ut genom rutan med hörlurar i öronen och mobilen i handen. Plötsligt sätter sig en äldre dam bredvid mig. Jag noterar att hon studerar mig ingående och ser upp för att höra om hon kanske undrade något.

Helt förvirrad

- Du har ju också en sån där, säger damen och tittar uppfordrande på mig innan hon frågar; hur suddar man egentligen?

Jag förstår inte riktigt vad hon menar och funderar ett ögonblick på om hon är helt förvirrad.

- Ehm, vadå?? Frågar jag

- Jamen en sån där smart telefon, säger damen och tittar på mig som om det är jag som är lite förvirrad, du förstår, säger hon, jag har precis fått en precis likadan och jag förstår inte hur man suddar.

Damen plockar mycket riktigt upp en exakt likadan mobil som jag har. Hon är inne i sms-programmet och där ligger ett antal meddelanden som hon har öppnat och läst, men tydligen inte vill ha där

- Du behöver inte sudda de där de kommer inte störa dina andra program, försöker jag förklara medan damen drar upp och ner och åt sidan på skärmen i desperata försök att få bort meddelandena.

- Men jag vill inte ha dem här, jag har inte bett om det, säger hon bestämt. 

Jag visar henne hur hon ska göra och hon verkar bli nöjd, men när hon själv ska testa håller hon på två ställen samtidigt på skärmen och inget händer.

- Det fungerar inte, säger hon frustrerat.

- Du får inte hålla med två fingrar samtidigt, då blir det dubbelkommando, och det klarar inte mobilen, försöker jag förklara.

- Det var konstigt, muttrar damen, det skulle ju vara en smart telefon.

Rätt att bli imponerad?

Väl framme vid min hållplats tackar hon i alla fall mig så hjärtligt. Jag skrattar lite för mig själv men imponeras ändå över att hon både åker spårvagn och har en smartphone. Det slår mig att det egentligen är konstigt att man ser så få äldre ute på stan och jag börjar fundera på om vårt samhälle enbart är anpassat för folk under pensionsåldern. Det borde egentligen vara helt naturligt att en äldre person åker kollektivt och äger en smartphone.

När jag blir gammal vill jag vara som damen på spårvagnen. Hon vägrade bli utstött av samhället på grund av sin ålder och hon såg det som min skyldighet att förklara för henne hur telefonen fungerar, och det är helt rätt. Det är dags för min generation att betala tillbaka för all kunskap vi har fått från våra mor-och farföräldrar när vi växte upp.

Ödmjukhet är en dygd

När är det befogat att inte vara trevlig och ödmjuk? Det är en fråga som många ibland borde ställa sig. Vissa verkar tro att ödmjukhet inte behövs längre när en högskoleexamen har uppnåtts, andra anser att ödmjukhet bara är en egenskap för människor utan talang. Vissa verkar inte ens veta om vad ödmjukhet är. Jag och många med mig har en teori om att brist på ödmjukhet är detsamma som brist på självkänsla. Ju stöddigare desto osäkrare helt enkelt.

En synonym till ödmjuk är respektfull, och det ordet tycker jag nästan ännu bättre om. Att vara full av respekt, respektera andra men också sig själv. För att vara ödmjuk behöver inte betyda att man är osäker eller mjäkig det innebär bara att man inte lyfter fram sig själv hela tiden.

Ingen diva

Ibland händer det att man träffar på en människa som det liksom lyser ödmjukhet om. Det är svårt att sätta fingret på varför vissa människor har den auran men tydligast blir det självklart när man anser att en person har en egenskap eller talang som borde kunna leda till brist på ödmjukhet.

Jag träffade en sådan person i helgen. Jag har den stora äran att spela i Svenljunga Symphonic Band, och i lördags hade vi en konsert tillsammans med Magnus Bäcklund. En artist som de flesta nog förknippar med gruppen Fame som vann melodifestivalen med låten Give me your love. Magnus är inte bara en man som har vunnit Sveriges största musiktävling, han har också en sångröst som skulle göra de flesta avundsjuka, han kan låta exakt som Tom Jones och sjunga Queenlåtar så att Freddie Mercury skulle bli imponerad, dessutom är han en riktig underhållare som utan problem fick både publiken och oss i bandet att skratta flera gånger. Han har allt en artist bör ha och han skulle lätt kunna vara en riktig diva men det är han definitivt inte, han oerhört ödmjuk och jordnära.

Ursäkt från scen

Under första delen av konserten råkade han blanda ihop låtordningen vilket egentligen inte ledde till något mer än att vi i bandet fick bläddra förbi en låt. Han insåg dock sin lilla fadäs efter några låtar och istället för att köra på som att inget hade hänt bad han om ursäkt på scen. Ingen i publiken hade märkt om han bara hade fortsatt och vi i bandet hade inte påverkats speciellt mycket av det, men han var så noga med att göra rätt för sig att han gjorde det på scen. Även i pausen bad han hundra gånger om ursäkt.

Han gav verkligen ödmjukheten ett ansikte där och då, dessutom fick publiken något att skratta åt. Resten av konserten gick strålande och han fick stående ovationer men även då var han mycket noga med att framhäva bandet. Den här killen hade nästan 300 betalande personer i publiken som hade kommit dit för att se honom ändå lyckades han stå med båda fötterna på jorden och erkänna sitt lilla misstag. Är han ödmjuk finns det aldrig en anledning för någon att inte vara ödmjuk.